Bland spelmän och vanligt folk

Bygdespel i en akt

uppfört 1984

Högbo Hembygdsförening


PERSONER:
Brita Jonsson	Husmor i Lars-Hansgården	Iris Hägglund
Skvaller-Erika	Illasinnad skvallerkäring	Rut Lundgren
Stens-Erskers Stina	Trollkunnig	Malin Andersson
Soldat Huld	fd soldat och granne till Lars-Hans	Arne Andersson
Tång-Anna	Född i Lars-Hans men fosterdotter till soldat Tång i Säveränge	Maj Eriksson
Nygårds-Nils	Gift med Tång-anna	Jonas Eriksson
Lars Jonsson	Husbonde i gården Svennas	Edvin Holmberg
Greta-Stina Jonsson	Husmor i gården Svennas	Anny Berglund
Sven Jonsson	Husbonde i Lars-Hansgården	Åke Högfors
Olle Andersson	"Gammelfar" i Lars-Hans	Erik Berglund
Greta Andersson	"Gammelmor" i Lars-Hans	Alice Gustavsson
Hammarbergs-Hans	Född i Lars-Hans, numera bosatt i Torsåker	Stig Sjödin
Anna-Greta Hammarberg	Gift med Hans	Inger Sjödin
Per-Olov	Son till Hans och Anna-Greta	Anders Eriksson
Johan	Son till Hans och Anna-Greta	Per Eriksson
Spel-Stina	"Spelkvinna" från Torsåker	Barbro Pettersson
Pjös-Anders	Nybyggare från Stabäck	Olle Thun
Per Lindholm	Mästersmed	Holger Gustavsson


Tidpunkten för handlingen är en lördagsafton i juli månad år 1861. Det har gått två år sedan den förödande branden, som ödelade så gott som hela Överbyn, utbröt. Det är även tidpunkten för brukssamhällets Sandviken tillblivelse. I Lars-Hansgården är det lite oroligt denna lördageftermiddag. Det skall bli en släktträff i gården under det kommande söndagsdygnet. Det är framför allt bygdens store son, den sk mästerspel- mannen Hammarbergs-Hans, numera bosatt i Torsåker, som ska komma på besök. Gårdsfolket förbereder som bäst denna tilldragelse. Men man har fått andra bekymmer i Lars-Hansgården också. En ko har blivit sjuk i ladugården, men hu har man kallat på den trollkunniga Sten-Erskers Stina från Säveränge, som ska bota kon. Hon är just nu inne i ladugården. Hur hon bär sig åt det får ingen se. Hon vill vara ensam med sina trollkonster. Men Lars-Hansgårdens Brita är orolig trots allt.


	Brita kommer ut ur dörren på Lars-Hansgården och gör min av att gå mot ladugården men får se någon komma över gårdsplanen och stannar. Det är Skvaller-Erika, som kommer. Det är en lismande, hal och inställsam typ.
Erika:	Kommer jag och stör kanske? God dag - god dag, förresten! Jag tycker Brita ser så orolig ut. Män dä är väl inte att undra på dä, hon ska ju till att ha bjudning, kan jag se.
Brita:	Ja, nog är jag orolig allt, för vi shar ju fått en ko sjuk i fäjse, vetja. Men nu har vi gudskelov fått hit Stens- Erskers Stina från Säveränge, så nu ska vi väl tro att kon blir frisk igen. Stina kan ju bota både folk och fä hon, som du vet. Hon är i fäjse nu, så vi får väl se.
Erika:	Ojojoj då! Vilken otur då! Men ska inte du vara mä Stina i fäjse då? Hon kan väl behöva handräckning ibland.
Brita:	Dä har du väl hört att Stina vill va ensam när hon har sina trollkonster för sej. Dä är bara resultatet, som vi andra får se.
Erika:	Vi får väl tro att kon blir frisk igen då. Man ska väl inte behöva ha tråkigheter i allting inte.
Brita:	Tråkigheter i allting! Va menar du mä dä?
Erika:	Jo, jag hörde ju att Sven, karn din, fått oppsträckning av prästen för att era bänknummer i kyrkan stått tom i flera söndagar nu, och dä går väl inte för sej.
Brita:	Har prästen sagt dä åt dej?
Erika:	Nej, dä har har inte. Dä var nog en annan fågel, som kvittra.
Brita:	(Sätter på sej en halsduk på huvudet och säger:) Ja, du har så många fåglar, som kvittrar åt dej du så. Men jag kan tala om för dej Erika, att för det första så har prästen aldrig sagt nånting åt Sven om de där, för de andra så är vi med dom trognaste kyrko- besökarna och för det tredje, så är det bara två söndagar, som vi inte har kunnat gå i kyrkan.
Erika:	Ja, dä är nog tillräckligt dä, för att prästen ska förlora tålamodet. Jag brukar gå i kyrkan varenda söndag jag.
Brita:	Dä kan då inte märkas inte! Dä är synd att Sven är borta just nu. Han och far är på sockenstämma i dag. Men om du går i kyrkan varenda söndag, då borde du också veta att dä är kyrkorådet och inte prästen, som ska dela ut såna här varningar. (Ilsknar till) Å sen kan jag tala om, att vi går i kyrkan, när vi själva har lust. ----------------- Men här kommer Sten- Erskers Stina från fäjse nu, få höra va hon säjer.
Erika:	Inte ska du väl bli elak på mej för att prästen inte är nöjd mä eran kyrkogång inte.
Brita:	Jag struntar i dej jag! Hur är dä mä kon, Stina?
Stina:	Jo, kon har "råkat ut" hon. Dä är nån elak människa, som inte vill er väl, som har satt på kon de här. Jag tror jag vet vem dä är, å har jag rätt, så kommer kon att bli frisk ganska snart. Men då kommer den där elaka människan att bli sjuk istället, och dä är ju bara rätt.
Brita:	Ja, du är duktig du Stina! Följ mä in nu så får jag vedergälla dej för de här.
Stina:	Hur duktig jag är, dä får vi väl se så småningom.
	Brita och Stina går in i gården. Erika blir kvar men får sällskap av soldat Huld, närmaste granne till Lars-Hans. Han kommer knogande och kicklande, stödd på en käpp.
Erika:	Men äre inte självaste soldat Huld, som är uta och går.
Huld:	Jojomänsan, soldaten och korpralen nr 14 Huld vid Ovansjö compani! (Försöker göra ett stramt honnör, som väl inte lyckas alldeles så bra.)
Erika:	Ja, Huld lever i alla fall?
Huld:	Lever ja! Har du sett nån dö gubbe förr du, som har vare ute och gått?
Erika:	Dom kan ju gå och spöka.
Huld:	Ja, gamla gubbar spökar ju bara sen dom har dött dom, men gamla kärringar kan ju gå omkring å spöka fast dom lever å dom. Allra helst om dom får springa omkring mä skvaller.
Erika:	Är dä mej du menar, så kan jag tala om för dej Huld, att dä är inte värt du försöker. Jag har satt såna där gamla gubbar på hal is förr jag.
Huld:	Dä lär väl bli svårt dä så här mitt i sommarvärmen. ------------- Men se ockert rart främmande dä kommer ........ Sannerligen tror jag inte dä är självaste Tång-Anna från Säveränge, som kommer. Å fiolen har hon mä sej å. Men va äre för karslok hon drar på då?
	Ett ungt par kommer gående över gårdsplanen fram mot de tvistande gamlingarna. Det är Tång-Anna och Nygårds-Nils från Säveränge. Anna bär en fiol.
Tång-Anna:	God-dag, farbror Huld!
Huld:	God-dag Anna! (Tar i hand och håller Anna lite på avstånd och granskar henne. Utbrister till slut:) Å Herre Gud, ocken grann stinta! (Vänder sej sen mot Nygårds-Nils och säger:) Va är du för en då? Är du från Järbo kanske? Då ska du ha stryk!
Nils:	Nej, jag är ju gift mä Anna, jag. Dä är Nygårds-Nils från Säveränge.
Huld:	Dä va tur för dej dä. Har du fått vare ensammen om Anna oppe i Säveränge du kanske? (Nils nickar instämmande) Kors i all sin dar vilket kalas du lär ha haft! -------------- Men jag ser att Anna har fiolen mä sej. Ska du ta och spela en låt för gubben Huld? Jag tycker så gale mycke om musik.
Anna:	Nu på en gång?
Huld:	Ja, nu på röaste rappe! Jag sätter mej jag, så jag kan njuta riktigt.
Anna:	Va ska jag spela då? (Plockar fram fiolen och gör klart för spelning.)
Huld:	Spela va som helst. Dä är lika fint alltihop.
	Anna har valt ut en låt, som hon säger några ord om, innan hon börjar spela. Samtidigt blir gårdsplanen full av folk. Brita, Stens-Erskers Stina och gårdens "gammelmor" Greta kommer ut ur Lars-Hansgården. Från det andra hållet kommer gårdens "gammelfar" Olle och husbonden Sven hem från sockenstämman. Alla stannar opp och lyssnar på Anna, medan hon spelar. När hon slutar säger Huld:
Huld:	Dä va rakt som om dä skulle ha vare en ängel, som spela för mej.
Erika:	Jag tycker att dä är ett förbannade gnäll jag! (Går.)
Huld:	Men dra du ända in i blåsvedda käring! Nån elakare käring kan då inte finnas på Guds gröna jord.
Brita:	Ni ska inte bry er i Erika inte, Huld! Dä finns andra roligare saker att tänka på. Nu du Sven har Stina varit i lagårn och sett över kon. Å nu lovar hon att kon ska bli frisk ganska snart.
Stina:	Ja, kon blir frisk, men dä blir en människa sjuk i ställe. Vem dä blir, får vi väl se.
Sven:	Har du vedergällt Stina för besväre då, Brita?
Stina:	Jo tack, jag har fått dä jag har begärt och mer till. Ni är så snälla i den här gårn. Dä är roligt å hjälpa sånt folk. Nu lär jag i alla fall knalla iväg opp till Säveränge tillbaks. Ajjö mä er!
Alla:	Ajjö, Stina!
Huld:	Ja, jag skulle väl ha vare hem till kärringen min, jag å. Men jag gick hitför att jag hörde att Hammarbergs Hans från Torsåker skulle komma hit idag, så jag tänkte att jag skulle få höra lite musik. Men nu har ju Tång-Anna spela en låt för mej, så nu får jag väl re mej ett tag. Om inte du rent av skulle ta och spela en bit till för mej så, Anna.
Anna:	Lars och Greta-Stina kommer här dom, ser jag. Å Lars har fiolen med sej. Då kan väl han och jag spela en låt ihop då kanske.
	Anna pekar på Lars och Greta-Stina som kommer gående in på gårdsplanen. Lars bär på en fiol.
Huld:	Ja, så mycke bätter.
Anna:	Fram mä fiolen, Lars!
Lars:	Dä va rysligt ocken bråska!
	Anna och Lars ställer sej ihop och kommer överens om en låt, som dom spelar. Lars säjer några ord om låten. De andra lyssnar med undantag för Greta, Brita och Greta-Stina. De börjar duka bordet under förevändning att Hans med familj kanske kommer snart. När de spelande slutat säger Huld:
Huld:	Å sånt där kallar Skvaller-Erika för gnäll. Hon skulle ha sej en riktig "törvil". (Går.)
	Brita stannar upp i dukandet ett tag. Helst bör även Greta och Greta-Stina vara ute vid bordet också.
Brita:	Vad behandla ni på sockenstämman idag då gubbar?
Sven:	Ja, först så behandla vi en framställning från en handlare, som heter Viström. Han vill öppna en handelsbo här i Högbo.
Brita:	Va blev dä för resultat av dä då?
Sven:	Stämman avslog framställningen, därför att de flesta trodde att en handelsbo skulle bli till skada för bygden. Dä fanns många som trodde att om dä skulle bli en handelsbo här i Högbo, så skulle dä bli onödigt stor tillgång på matvaror och andra mindre nödvändiga artiklar. Resultatet skulle bara bli att folk skuldsatte sej i onödan.
Greta-Stina:	Men nog har dä väl vare bra många gånger mä en handelsbo på orten.
Sven:	Jo, men nu framhöll en del, att dä är ju bara en dagsresa fram och tillbaks till Gävle om man behöver nånting.
Greta-Stina:	Ja, när karar ska bestämma allting, då blir dä ju tokigt för dä mesta.
Brita:	Bestämde ni nå annat på stämman å?
Olle:	Ja, vi bestämde att alla hundägare ska få betala en hundskatt av en riksdaler pr år, och pengarna som kommer in ska vi köpa in en gård och använda till fattigstuga.
Greta:	Män dä va väl en barmhärtighetsgärning dä i alla fall.
	En hästskjuts närmar sig Lars-Hansgården. Det sitter fem personer i vagnen. Den som först får syn på vagnen är Brita, och hon utropar:
Brita:	Titta vem som kommer därborta! Dä är Hans och Anna-Greta och två av pojkarna. Men vem har dom mä sej då tro?
Lars:	Jo, jag ser vem dä är jag. Dä är ju Spel-Stina från Torsåker. Nog ska dä väl bli musik vid Lars-Hans över den här veckohelgen, som dä ser ut.
Greta:	Ja, nu skulle väl gubben Huld ha vare kvar här. Han som tycker så mycke om musik.
Lars:	Ser du inte vem dä´ är som kommer och traskar bakom kärran, då?
Greta:	Jo, sannerligen är dä inte Huld, som kommer tillbaks. Nu ger han sej nog inte förrän han fått höra både Hans och Stina och alla andra spela igenom allt dom kan.
Lars:	Ska han lyssna på allt som Hans och Stina kan, då får han nog övernatta här. Så länge orkar dom väl inte spela heller, kan jag tro.
	Under tiden har hästskjutsen svängt in på gården och stannar framför bron. De åkande stiger ur och hälsas välkommen med glada tillrop och omfamningar, åtminstone barn och kvinnor emellan. Huld smyger sej ner på en bänk och gör inget väsen av ser förrän välkomstceremonien är över. Olle och Sven tar hand om hästen.
Brita:	Men nu ska dä väl smaka bra att få nånting i sej? Nu när ni har åkt så långt. Ända från Torsåker. Vi ska skynda oss att få fram på bordet.
	Brita, Greta och Greta-Stina dukar färdigt och hjälps åt att placera gästerna kring bordet.
Huld:	Å jag ska väl passa på och hälsa Hammarbergs- Hans välkommen hem jag efter så många år. Du är ju född här på gårn du Hans. Dä är länge sen du sprang barfota här på gårdsplan nu. Så stor du har blive gösse, sen jag såg dej sist. Å berömd har du blive å, tack vare ditt fiolspelande. Å kärring och ungar har du skaffa dej å. Jag ska väl hälsa på dom å, kan jag tro. En fin kärring har du å, ska jag säja. Spelar hon fiol å?
Anna-Greta:	Nej, hon spelar inge fiol hon inte. Men pojkarna spelar fiol.
Huld:	Ja, pojkarna ja! Dä har jag hört att dom ska va dukti på fioln å. Å va lik Hans dom är! Du kan inte neka för dom int´ Hans!
Hans:	Nej jag har väl allri försökt heller. Men pojkarna är inte bara likt mej i utseende inte, dom är lik mej när dä gäller att spela fiol å. Å så har ni väl sett Huld, att jag har en annan spelman, eller kanske jag ska säja spelkvinna, mä mej hit idag? Ni har väl sett att jag har Spel-Stina mä mej Huld?
Huld:	Men jösses, jag har ju glömt hälsa på henne å vetja! Jag förstår inte va dä har blive mä gubben Huld på gamla dar. Fruntimmer har man väl lagt märke till i första hand förr, men dä är alldeles som om intresse skulle ha avtagi´. God-dag, god-dag Spel-Stina! Nu ska dä väl bli musik ve´ Lars-Hans under helgen.
Stina:	Ja, dä är väl meningen dä. Är ni intresserad av musik?
Huld:	Om jag är! Jag skulle kunna lyssna på musik hur länge som helst. Men jag får väl ge mej till tåls än ett tag, kan jag tro.
Brita:	Dä får ni allt farbror Huld. Nu får ni hålla till godo allehop mä vad huset har att bjuda på. Här kommer Sven och far tillbak´s å ser jag. Slå er ner runt bordet allehop nu. Ni å farbror Huld, dä finns så dä räcker åt er å.
	Huld protesterar lite men slår sej ner så småningom.
Hans.	Ja, de här va väl en riktig släktsamling dä, ska jag säja.
Huld:	Dä är väl bara jag som är utböling, kan jag tro.
Stina:	Nej, här finns dä en till.
Huld:	Ja, dä var då tur dä, Spel-Stina. Men hör du Hans, hur länge sen var dä ni flytta till Hamrånge nu?
Hans:	Vi flytta 1826. Far var ju mästersmed här i Högbo han, å dä fortsatte han mä både i Hamrånge och Tolvfors, dit vi flytta sen. I Tolvfors svara han för två härdar, men så kom dä några bergsmän från Hoo hytta i Torsåker och ville ha honom dit, å då flytta vi igen. Så då blev dä att han övertog smidet vid Hoo bergsmanshammare.
Huld:	Å sen har du fortsatt både som mästersmed och spelman. Hur länge har du spela fiol egentligen?
Hans:	Dä kan jag då inte säja, men nån egen fiol hade jag inte förrän jag blev 16 år. Den fiol´n var så gammal när jag fick den, för den köpte far för ett skeppund stångjärn.
Lars:	Ja, jag minns då jag, att du var inte många år, när du spela för oss småpojkar här på "Löten". Å nu spelar du väl både nätter å dar?
Hans:	Mest nätter förstås under bröllop å andra tillställ- ningar. Det kan va lite svårt att sköta smedsysslan om dagarna ibland, men i värsta fall rycker Johan- Petter, bror min in. Dä har hänt att han gjort två skift i rad ibland. ----------------- Men vi ska väl inte prata bara om mej. Hur går livet här i Högbo då, nu två år efter storbranden. Hur många gårdar var dä som brann?
Olle:	Dä va tio gårdar. Av själva byn var dä väl bara Klockars och Förars som klara sej, och dä va kanske för att dom spände opp blöta lakan mot väggarna dä. Dä va Konsulns fru, som kom på dä knepet. Å så brann ju sågen ner förstås. Där va ju där dä börja.
Hans:	Dä var väl besvärligt mä bostäder strax efteråt?
Lars:	Besvärligt ja, dä är dä än. Åtminstone för en del. Våran gård Svennas brann ju ner den, så vi fick flytta hem hit vi ett tag tills vi fick ordna mä nå nytt.
Sven:	Nog har väl de flesta fått opp sina gårdar nu igen, så dä byggs väl inte så mycke här i Högbo just nu inte. Nej, nu byggs dä väl mer nere ve Storsjön, för där håller dom på att bygga ett järnverk nu. Nu tänker Konsul Göransson dra nytta av de där han uppfann om Bessemermetoden.
Hans:	Va bor folket då, som bygger? Dom kan väl inte ligga ute under bar himmel int?
Sven:	Nej, dom har byggt en massa jordkulor, som dom bor i. Få se hur dä går med de där, om dä kan bli nånting av dä hela.
Hans:	Dä kanske blir ett nytt samhälle de där lika stort som Högbo va dä lider. Va ska kom kalla dä då tro?
Sven:	Dom har ju slagit till ve en sandvik ve Storsjön, så jag har hört att dom tänker kalla dä för Sandviken, jag.
Olle:	Vem vet om inte de där mä järn kan bli mer lönande än att gräva efter silver i Svibacka.
Hans:	Är dä nån som gräver efter silver i Svibacka då?
Olle:	Ja, Jansas gubben i Västanbyn bland andra. Han har grävt en stor grop i Svibacka han, men nå silver har han då inte hitta där än inte. Men dom har ju sett Silverjungfrun i Svibacka flera gånger, å dä är ju tecken på att dä ska finnas silver där dä.
Sven:	Egentligen är dä väl ingen som sett Silverjungfrun riktigt heller. Dä dom har sett är väl en lykta, som rört sej fram och tillbaks under mörka nätter. Å dä säjer dom att dä är Silverjungfrun.
Huld:	Folk inbillar sej så mycke. Jag tror varken på Silver- jungfun eller nå andra spöken jag. Stå å gräv bort hela Svibacka för att dom sett en lykta röra sej fram och tillbaks.
Tång-Anna:	Ni är lycklig ni Huld, som inte är rädd för spöken.
Huld:	Spöken är inte farlig. Då är en levande människa mycke farligare då. Men jag kan tala om att en gång trodde jag att jag skulle få se ett spöke. Dä finns en gammal kolbotten på sidan om Säveränge och där har en piga blive ihjälstångad av en tjur en gång, å där ska dä spöka sen dess. Dä har väl Nygårds-Nils och Tång-Anna hört å, tänker jag.
Nils o Anna:	Jaa!
Huld:	Där låg jag och högg en gång mellan dä jag var inkallad på regemente. Vi bodde i kolkojan som hörde till kolbotten. En kväll var jag till Säveränge och fick mej lite mjölk, å jag blev sittande kvar och prata så länge att dä blev spöktimmen innan jag kom hem på natten. Å när jag kom i kanten på kolbotten så hörde jag nån som stånka och stöna, å ibland så lät dä som riktiga jämmerrop. Å jag smög mej närmare och närmare spöket, vägledd av allt stönande. Å rätt som dä var så fick jag se spöke. Vet ni var dä var?
Alla:	Nej, va var dä?
Huld:	Dä va Eliases gubben, som satt bakom en granbuska och sket!
	Alla skrattar, men efter skrattet säger Brita:
Brita:	Dä va då tur, att vi hunnit äta färdigt, när huld kommer mä såna historier.
Huld:	Ja, å nu väntar jag att vi ska få lite musik till efterrätt.
Tång-Anna:	Då är dä väl bäst att vi försöker stilla farbror Hulds hunger då och spelar lite.
Johan:	Får Per-Olov och jag spela en låt först då far?
Hans:	Ja, gör dä ni, medans vi andra gör oss i ordning. Ungdomen är raskare dom än oss andra.
Huld:	Å sen pojkarna har spelat tycker jag att Hans ska ta en låt ensam.
	Johan och Per-Olov spelar opp och efter dom spelar Hans en låt ensam. Därefter ansluter sig även Spel- Stina, Tång-Anna och Lars Jonsson till spelgruppen. De spelar flera låtar och mellan varje låt ges några orienterande ord. Musikprogrammet göres så långt som man anser lämpligt. Alla sitter kvar kring bordet och lyssnar. När spelmännen spelat färdigt reser sig Huld och säger:
Huld:	Ja, nu har gubben Huld fått sitt. Nu har jag fått näring både till kropp och själ. Nu får jag tacka både Brita och spelmän. Jag lär nog gå hem till kärringen min nu, annars tror hon nog att jag blive bergtagen. Jag lovar att jag inte ska visa mej nå idag nu inte. Tack å ajjö!
Alla:	Ajjö, Huld!
Brita:	Å jag får väl se till så bordet blir avdukat å att dä blir diskat.
	Alla kvinnor reser och hjälper till att plocka ihop porslin och bära in till diskning. Alla blir kvar inne i Lars-Hansgården. Även Sven reser sej om en stund och säger:
Sven:	Ja, jag ska gå och se till så att hästen har nånting att äta och dricka, jag.
Nils:	Jag ska följa mä jag också.
Johan:	Kom Per-Olov så följer vi mä å.
	Alla fyra går. I samma ögonblick får Hans se en konstig figur som kommer in på gården. Han säger:
Hans:	Va är de för en underlig typ, som kommer här?
Olle:	Dä är Pjös-Anders från Stabäck. Han är inte alls underlig på nå sätt. Han är arbetsam och duktig och har på kort tid timrat opp en ny gård i Stabäck. Dä är en hederlig människa, som har kommit oppifrån Ockelbo-skogarna nån´stans.
	Det blir tyst på gubbarna ett tag till Pjös-Anders kommer fram till dem.
Pjös-Anders:	God-dag, god-dag!
Alla:	God-dag!
Olle:	Jasså-du Anders, du är uta å går på lördagskvällen?
Anders:	Ja, jag är väl dä.
Olle:	Nå, har du byggt stugan färdig nu oppi Stabäck?
Anders:	Nä, dä har jag inte. Vi har bara ett rum än så länge. Jag ska väl försöka få till ett rum till så småningom. Å i rummet vi har, så är dä bara jordgolv än, för att hönsen ska ha nån´ting att krafsa i.
Olle:	Höns? Har du höns då? Går dom bara uta?
Anders:	På dagarna är dom uta förstås, men på kvällarna lär vi ju ta in dom. Annars tar räven dom för oss. Dom trivs väldigt bra ihop mä oss dom om kvällarna. där går dom å sparkar o spretar i jordgolve ända tills dom flyger opp å sätter sej på kanterna på ungarnas sovbritsar. Jag har ju snickra ihop sex väggfasta britsar, som vi sover i.
Olle:	Sex britsar! Hur många barn har du då?
Anders:	Vi har fyra ungar å den femte är på väg.
Lars:	Hur länge har ni varit gift då?
Anders :	Fyra år. ----------------- Jo, jag hade föll jussom ett lite ärende å, om jag nu törs fram mä dä. Jag undrar bara om ni möjligen kan ha nånting att sälja. Lite smör, bröd, mjöl å fläsk eller nå annat? Dä är svårt när man har så många munnar att mätta.
Olle:	Ja, du kommer ju lite opassande förstås. Vi har mycke främmande här över den här helgen, män dä kanske finns nånting ändå. Vi ska gå in till Brita å höra. Hon har ett gott hjärta hon, så finns dä nån möjlighet, så inte är hon omöjlig inte.
	Olle och Pjös-Anders går in i Lars-Hansgården. Samtidigt kommer Sven och hans sällskap tillbaks från hästen. Från andra hållet kommer en annan person gående över gårdsplanen. Det är Per Lindholm, mästersmed och barndomskamrat.
Sven:	Ja, nu ska väl hästen klara sej till kvälls. Vi har en ko sjuk å, så vi titta in till henne å. Å faktiskt ser hon int ut å va på bättringsvägen. Stens-Erskers Stina kan hon! --------- Men ser du, här kommer Sme-Per också.
Per:	Å här sitter ni å latar er och har dä skönt gubbar. Jag hörde just ryktas om att Hammarbergs-Hans var på besök här å jag tyckte dä skulle va roligt å råkas. Dä är många år sen vi träffas.
Hans:	Dä´ va´ roligt dä´ Per att du kommer och hälsar på. (Reser sig och går emot Per och hälsar med handslag.) Dä är roligt att träffa en barndomskamrat efter så många år. Jag tror jag får säga som gubben Huld: Va du har blive stor gösse! Dä är många år sen nu Per, dä du och jag spela på Löten här för de andra småungarna. Sätt dej får vi språkas vid ett tag.
Per:	Joo du Hans, tiden går den. Jag har fyllt 47 år jag nu, och käringen min, Märta fyller 50 år i sommar. Sex ungar har vi fått å bägge pojkarna, som är äldst, har gett sej iväg hemifrån. Jag tycker inte dä är så länge sen vi döpte dom.
Hans:	Jaa, dop ja, så har jag hört sägas att kapten Nordenadler på Högbo bruk va mä när smederna hade barndop. Är dä sant dä?
Per:	Jo, till en del var dä väl sant. När dä var dop på småpojkar, så han trodde att dä skulle bli en soldat till regemente, då var han mä, men småjäntorna dom gav han allt f-n i.
Hans:	Han kanske var intresserad av om dä skulle bli nå nya smeder å.
Per:	Ja, det kan väl hända, men annars så är väl inte smedyrket så mycke att stå efter heller nu. Dä är ju ont om dä. Jag får ju gå som dagakarl, jag nu. Såvida dä inte blir nå bättre sen dom kommer ingång riktigt nera där vid Storsjön så.
Hans:	Nog har då vi fullt opp i Hoo-hyttan, men vi får väl se. Dä var ju liksom intressantare förr när vi hade statsprivilegier.
Per:	Dä var dä på sätt och vis, men mästersmen hade ju ett djävla ansvar. Dä var inte så lätt alla gånger å finna nåd inför vräkarna i Gävle.
Per-Olov:	Vräkarna? Vad är dä?
Per:	Vräkarna, dä var gubbarna ve vågen i Gävle dä, som syna smidet som forbönderna frakta in till Gävle. Å dä var inte lätt å få till ett riktigt smide av den här malmen, som finns i gruvorna häromkring. Den malmen är ju rödspräckt och spröd som en torr koskit den.
	Brita och Pjös-Anders kommer ut ur Lars-Hans- gården. Samtidigt kommer Skvaller-Erika in på gårdsplanen från det andra hållet. Hon ser blek och dålig ut. Pjös-Anders bär på ett litet knyte. Det är mat som han tillhandlat sej av Brita. Han ser nöjd och glad ut. Brita får syn på Skvaller-Erika och stannar upp.
Pjös-Anders:	Ja, då får jag tacka så mycke för vänligheten då. Guds frid vare med Eder! Tack, tack och ajjö!
Brita:	Tack å ajjö! Men va är dä med däj då Erika? Du ser så blek ut! Är du sjuk? Sätt däj ett tag. Jag ska gå till lagårn jag och se efter hur dä är mä kon.
Erika:	Inte är jag nå sjuk, men nog kan jag väl sätta mej ett tag.
Sven:	Ja, kon ser ut att krya på sej hon, Brita!
Hans:	(Återupptar samtalet med Per.) Du prata om forbönderna du Per. Dä är väl snart ett avslutat kapitel dä å nu, sen järnvägen har kommit till mellan Gävle och Falun. Dä kan gå illa för gästgivarna nu, när dä inte blir så gott om forbönder. Å i Västanbyn är dä ju ganska gott om gästgiverin, fast dom har ju dåligt rykte har jag hört sägas. Är de sant dä?
Per:	Ja, nog är dä sant. Gästgivarna i Västanbyn har säckat ihop ändå dom, om dä också inte blive nån järnväg. Du förstår, forbönderna anpassar ju sina färder dom, så dom slipper övernatta i Västanbyn.
Hans:	Hur i all sin dar har dä kunnat bli på dä viset?
Per:	Dä är för att gästgivarna hade så mycke sattyg för sej dä. Du förstår, att när forbönderna kom från Gävle, så söp gästgivarna dom full, å sen knöck dom av dom. Du hör sånt djävla folk dä är i Västanbyn! ------------- Men du Hans! Vet du va, jag har kommit hit jag för att höra lite musik. När Hammarbergs-Hans är på bygden, då kan man inte försitta tillfälle inte.
Hans:	Ja, vi är sex stycken här som spelar fiol, å då ställer vi väl opp alla sex då, å tar en riktig slutkläm på den här dagen.
	Musikanterna ställer sej längst fram i en rad och bakom musiken ställer sej de andra medverkande i en rad. Alla utom Skvaller-Erika, som sitter ihop- krupen på en bänk. Musiken ska spela ett musik- stycke av Hammarbergs-Hans. Finns det text till, som de andra medverkande kan sjunga, så är det så mycket bättre. Annars kanske det går att göra en text med lokal anknytning. Innan musiken spelar opp, kommer Brita halvspringande från ladugården. Hon ropar högt:
Brita:	Sven, Sven! Nu är kon alldedes frisk! Hon äter och är alldeles frisk! Men va är det Erika? Du ser ju så dålig ut!
Erika:	Ja, oj va jag mår illa! Jag är sjuk! Skicka efter Stens- Erskers Stina åt mej!
	Musiken spelar opp finalmelodin, och övriga medverkande sjunger.
	SLUT.

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014