HÖGBO BRUK 3

Assessorsvälde och dunderkonkurs

Den nya produktionsenheten innehöll betydande förändringar. Bergsmännen vid de gårdar som lades under bruket, miste sina titlar och förmånerna att tillhöra bergsmansståndet. Smidets bärighet hade gjort det möjligt för folket att få försörjning även på de små gårdarna, med ned till 3, 4, 6 och 8 tunnland öppen åker. Frånträdet från järnhanteringens avkastning betydde helt enkelt ekonomisk ruin för de forna bergsmännen. Och den reguljära smidespersonalen, som tidigare vid bergsmansbrukets arbetsordning arbetat endast under dagtid, sattes på kontinuerlig arbetsordning med hela dygnen indelade i skift, och det visade sig så småningom att Högbo bruk fick en betungande börda av utsliten smidespersonal. Det tilländalupna bergsmansbruket hade inneburit slöseri med kol och värme och brukets arbetsform innebar slöseri med folkmaterialet. Så började verkningarna skönjas redan medan bergmästaren Oloff Larsson byggde. Nedra hammaren med en hammare och två härdar blev iordningställd och smed till vägs med de två sista bergsmännen som inbrukare. År 1666 tilldelades Oloff Larsson ytterligare sex års frihet för att bygga Högbo bruks Övra hammare, med, liksom i Nedra, två härdar och en hammare. Såsom oskiljaktig med Högbo bruk byggdes samtidigt Edske masugn i Torsåker.

Catharina Bröms´ köpebrev,

daterat 2 juni 1702

- ”alt fördenskull och emedan denne min Jntention länder H:s Kongl. Maij:ts och Chronan till gangn och nytta, så och migh och the mine förmodeligen till ett lofligit nähringzmedel” …. skriver anläggaren i sin ansökan om smidesprivilegierna. Han gjorde goda arbeten och kunde tydligen sin sak. Smidesanläggningarna fungerade utan gnissel. Järnproduktionen var vid et nya bruket garanterad genom att Bergmästardömets tjänstemän, Masmästeriet och Hammarsmedsämbetet, skötte den saken så att allt järn privilegierna gav anläggaren, tillverkades. Det bör understrykas att inte ens brukspatronerna, lika litet som bergsmännen och deras hytte- och smedjefogdar, fingo lägga hand vid smidet och smidesmetoderna. Den som det gjorde bötade obönhörligt kraftigt tilltagna belopp. Sådana bestraffningar har jag vid dokumentsläsningen sett drabba inte bara de järnbruksidkande damerna, madam Hagtorn på Gammelstilla, friherrinnan Chatharina Cederström på Högbo, utan även självaste Thore Petre på Hammarby. Detta förhållande förklarar även att så många damer och icke bergsbrukskunniga sekreterare och assessorer kunde stå i bräschen vid våra järnbruk. För pengarna järnförsäljningen gav betalade bruksledarna arbetslönerna enligt avtal, sörjde för underhållet av verkstäderna och bruksanläggningarna i sin helhet sedan järnbruken kommo till och skötte alla förbindelser utåt för verksamhetens bestånd. I bergsmännens regi var smidespersonalen så högt avlönad att den ordnade med sina bostäder och tillvaron i sin helhet.

FÖRLORADE BRUKET

Och detta var inte heller så bra. Kapitaltillgångarna levdes upp och man avsatte ingenting för verksamhetens utveckling, investerade icke för nydaningar, helt naturligt då uppfinningar och nya idéer icke ens fingo prövas. Det måste ha varit detta, som orsakade bergsmanskulturens nedgång.

För Oloff Larsson blev anläggningsgärningen inte nyttig i den utsträckning han tänkte sig, som ”för migh och the mine et lofligit nähringzmedel”. När han betalat lönerna och furneringsavgifterna stod Riksens Ständers Lånebanque där med fordringar på ränta och amortering på pengarna banken lagt ut till anläggningskostnaderna.

År 1671 befriades Oloff Larsson från skyldigheten att hålla soldater till armén och han kämpade för förlängning av frihetstiden från skatten. Ännu stridande för att hålla ihop det nya bruket gick han från det hela förlustig genom att secreteraren vid Commerscollegium, Johan Hogg, år 1678 helt enkelt skrev sig själv för skulderna som bruksanläggningen hade i Lånebanken. Sex år senare, 1684, avled Oloff Larsson med lika tomma händer som han hade när han ordnade bort bergsmännen från smidet vid Högbo ström år 1659 …

ASSESSORSVÄLDE

Sekreteraren Johan Hogg satt kvar vid skrivbordet på Commerscollegium och bruket fick gå sin gilla gång vid Högbo ström. En svårighet med vattenföringen vid Nedre Hammaren försökte nya bruksägaren neutralisera genom att flytta bort en vid fallet liggande gammal ”Cronoquarn” för att kunna leda hela vattentillgången på hammarsmedjans vattenkonst. Detta genomfördes och i kronokvarnens ställe uppförde Hogg en skvaltkvarn vid Tystströmmen i Jädraån, som ägarna av kronokvarnen nu skulle använda som ersättning för gamla kvarnen i hammarfallet. Ett stenkummel efter denna ersättningskvarn ligger ännu kvar vid Tystströmmen och kallas för ”sekreterarens skvalta”. Andra minnen efter Hogg finnes ej i Högbo och efter 7 år och litet krångel med andra affärer såsom bergsmansståndets gamla masugn i Gavelhyttan, som Högbo bruk ägde hälften av, stod det klart att Hogg inte kunde sköta brukets penninglån i Lånebanken, vaför denna förpantade Högbo. År 1685 tog assessorn vid Reduktionscollegiet, Daniel Tilas, förpantningen på Högbo bruks egendomar på sitt namn i Lånebanken, 38.300 daler kopparmynt. Detta var en livlig och charmant herre, som lade sig ut i en massa affärer i Valbo där han lade under sig masugnen och Mackmyra hamrar och ägnade större omsorg om dessa än om Högbo, medan han bytta, sålde och krånglade till synes sorglöst och galant och gav ”Wännegåfwor åt hustrorne” hur frikostigt som helst. Han byggde om hamrarna och gjorde om masugnen i Edsken, som Oloff Larsson byggt på franskt manér, till mulltimmerhytta. Smidet drev han upp till 1600 skeppund per år, 300 skeppund högre än Johan Hogg kunnat komma. Men vid hans död 1697 krasade allt samman i en dunderkonkurs. Sedan 1693 hade hans förvaltare, Isac Dahl, lett arbetet och han blev nu utredningsman vid konkursen, i vilken ställning han iscensatte en väldig strid med kommissarierna vid Riksens ständers lånebank för att få taga på sig brukets skulder i banken och driva det vidare som eget. Men bankledningen hade tröttnat på assessorer och sekreterare. Striden gick skoningslöst över heder och ära med de våldsammaste utfall och man får vid läsningen av skrivelserna ett intryck av att ledningen för banken misstänker att Dahl i egenskap av konkursutredningsman smusslat med tillgångar han icke uppgivit. Banken önskar att äntligen få över bruket i händerna på en verklig järnbruksföretagare och gör upp med biskop Carl Carlsson i Västerås, gift med Chatharina Bröms på Ockelboverken, att han vill övertaga Högbo bruk för 105.000 daler kopparmynt. Då sprang konkursutredningsmannen Isac Dahl emellan och bjöd banken 138.000 daler kopparmynt vid kontant likvid, vilket säkert bara ökade bankens misstankar mot honom. Biskopens företagargrupp gav genom professorskan Elizabeth Bröms på Mackmyra banken kontant på hand 14.000 daler Caroliner och 17.500 daler kopparmynt och fick därmed uppgörelsen godkänd och klar. Professorskan tog själv tyglarna på Mackmyra och Valbo masugn, medan hon satte förvaltaren Anders Larsson Uhr att svara för Högbo och Edsken och efter dennes frånfälle dennes 25-årige brorson Johan Nilsson Uhr.  

SIGFRID BJÖRKSTRÖM    

(infört i Gefle Dagblad 8 maj 1961)