HÖGBO BRUK 1
Om Högbo Bruk inleder GD i dag (läs 5 maj 1961) en artikelserie av
Sigfrid Björkström. Han presenterar ett delvis nytt källmaterial, som
ger nya aspekter på den gamla brukskulturen, och följer Högbo bruks
historia under de två verksamma seklen från 1660. Dagens avsnitt, det första
av sex stycken, ger bakgrunden och en allmän skildring av
bergsmannayrket.
”Där är en vacker bergslag och sköna bruk”
Av undrande upphittare har stenyxorna blivit undanlagda i gårdarnas
uthusgömmor och vedbodar, i andra fall har föremålen blivit inlämnade
till muséer och lärda män. - En betydande stenålderskultur menar
akademikerna och gläder sig åt bevisen härför. Vattenföringen i Jädraåns
dalgång har varit fiskrik och med fiskfångst som näringsform kommo
tidigt kulturskapande människor till Högbodelen av dalstråket. Där är
antydningar om gammal kulturell verksamhet. Men kultursagan präntas
fastare efter en betydande järnålder i fiskarfolkets spår, genom
fyndskatter, som gav upprinnelse till järnhanteringens utveckling under
årtusenden.
|
Övre hammaren från väster.
Runt omkring kan skönjas grundrester av flera äldre bruksbyggnader. |
Från Årsunda socken sprider sig fyndmarkerna efter åsen över Ginvad,
Hedåsbadet, Säljansö och Sätra sjöland, Barrsätra, Järnmuren,
Landskap (Smörhålet), Holmrödret, Prästbricken, Västanbyn, Östanbyn,
Övra byn, Högbo bruk, runt Öjaren till Stabäck och vidare till smärre
slagghopar vid sjöar och myrslag på Ockelboskogen. Naturaprodukterna vid
denna första järnhantering var ved och limnolitmalmer från sjöar och
myrmarker.
Här i Sveasagans ”Järnbärarland”, kallas dessa äldsta fyndrester
efter primitiv järnhantering för ”Hedningshyttor” med allusion att
de blivit uppförda av hedningar innan vårt land kristnades. Fynd efter
medeltida ugnar, som drivits med bergmalm och säger oss, att upptäckten
att bekvämare bryta malm i bergen befriat hanteringen från den första
mycket besvärliga malmförsörjningen genom sökandet efter limnolitmalm
i sjöar och myrmarker, kallas för ”Osmundhyttor”. I åsterrängen
genom bruket ger förekomsten av slagg efter de första hedningshyttorna
klara besked om att den allra äldsta formen för järnframställning förekommit
där Högbo bruk ligger och vid nu pågående restaureringsarbeten vid
gamla herrgårdsbyggnaden gjordes den förbluffande upptäckten att
byggnaden står med grunderna säkert förankrade i ett stort varp gammal
slagg.
|
|
Undersökningen av denna slagg, som är så riklig att den inte alls
kunnat komma till enbart genom slaggbildningen vid hammarsmidet, visade
att vi hade att göra med avkastning efter primitiv järnhantering.
Laboratoriet gav besked att
materialet innehöll bundet järn från 47 till 55 procent. Slagg från välljärnsmetodens
hyttblåsningar innehåller mellan 0,5 och 1 procent järn. Sådan slagg
kunde det nu inte vara då det måste vara otänkbart att materialet förts
till bruket från brukets hyttblåsningar som gjordes i Gavelhyttan.
Kallar vi herrgårdsvarpet för osmundslagg, vilket nog är rätt, så
finner vi området ____ osmundsugnarna vid Högboåns utlopp i Jädraån
nedanför Neder hammaren i bergsgevaldigergården Dunders trädgård och
omgivande terrängen där marken är bemängd med kol och slaggrester och
där mötet vid vattenföringen givit möjligheter för anläggning av
vattensläggor för smidet. Detta och området ovanför Övre Hammaren,
mellan Övre dammen och Sånkänget, där vattenföringen ger ett nyttigt
tre meters fall, samt de väldiga byggnadsgrunderna i anslutining till
detta, borde innan vi säger att Högbokulturen är känd, undersökas
ordentligt. - Om nu de som makten och pengarna har vill sträcka sig så långt.
Detta bör vara rätt så viktigt, därför att det gäller
anslutningsskedet mellan de två epokerna osmundssmidet och välljärnsepoken,
båda mycket betydande i järnindustrins historia.
Genom att slaggen vid utfällningen i en osmundugn tog järn som bindmedel
förlorades omkring 50 procent av det material som man ville utvinna genom
att följa med i slaggavfallet. Så upptäcktes det, att om man tillsatte
kalk vid beskickningen tog slaggen kalken till bindmedel och allt järn
som fanns i malmen utvanns så när som på någon procent. Därigenom
berikades välljärnsmetoden till en helt ny epok vid järnhanteringen,
alldeles som senare bessemermetoden kom med nästa steg i utvecklingen.
|
|
GAMLA BERGSMANNAANOR
Doktor P Norbergs uppgift i nyss utkomna verket ”Gästriklands Hyttor
och Hamrar” att järnhanteringen började i Högbo med hammarbyggnadet
1634 är troligen icke riktig. Dokumentmaterialet i bergmästarmötet
uppgiver att bergsmän från Högbo långt före denna tid insattes i nämnder
och utskott vid olika förrättningar i både Ovansjö och Torsåker. Och
Högbotrakten låg inte i skymundan. I en ”Geographia öfwer Sweriges
Rijke”, som sammanställdes 1737-1762 av Eric Thuneld nämner författaren
… ”Högbo, en By och marknadsplats i Ofwansjö 2 ½ mil ifrån Gefle
stad, derest årligen den 24 augusti hålles Häst- och oxmarknad”. ”I
det landet”, sägar han bland annat, ”är sädesplanteringen ringa,
men där är en vacker Bergslag, sköna Bruk, ansenliga skogar, fiskrika
strömmar och sjöar och många malmstreck”.
Om inte rikligt, finns det dock malm i Högboterrängen. Först gruvan
ligger i Blecksta backe efter vägen mellan Östanbyn och bruket och nästa,
Storsvedsgruvan, närmare bruket efter samma väg, så inpå att gruvutmålet
tangerar Högbo kvarn. Vid Övra dammen i bruket ligger två dagschakt som
brutits ännu i mannaminne, vilket även är fallet med Svartviks gruvor på
skogen närmare Öjaren, med tre dagschakt. Högbo Storgruva efter vägen
mellan bruket och Högtorp vid Stora bergslagsvägen har spelat stor roll
i brukets historia, till vilken vi återkommer. Enligt folklore bröt
bergsmännen i Högbo även malm inom nuvarande bruksområdet i Sandviken,
där bruksgårdar efter Södra Järn- och Götgatorna uppgives vara uppförda
på grunder, som äro valvade över gamla gruvschakt. Detta är dock icke
konstaterat genom undersökning.
|
|
KÄRV HYTTESTADGA
Vid välljärnsmetodens uppkomst inordnades järnhanteringen i vårt land
i elva bergmästardömen, bland vilka Gästriklands ingår som en del av
Österbergslagen under Kungl. Bergs Collegium. Innan hammarpatronerna
kommo till bergslaget levde befolkningen där med ”avlinge” sedvänjor
på sin smideshantering, mellan de fällde sina milvedar, tillverkade sina
privilegierade vikter järn enligt lagbuden i smedje- och hyttestadgorna,
körde sina foror med järnvarorna till Gävle våg, böt för järnleveranserna
till sig förnödenheter för bakfororna till sina gårdars hushåll hemma
i byarna. För driften av bergverken svarade bergmästardömets
yrkeskadrer; för hyttorna edsvuret folk bestående av masmästare,
vaktare, hyttdräng, minst två uppsättare, två ständiga bokare samt 2
eller fyra rostkarlar, (hyttstadgans § 14). I artiklar jag skrev härom i
G.D. 1952, innan jag lyckats anträffa hyttestadgan, uppgav jag felaktigt
efter folklore, att de lottägande bergsmännen fingo driva sina hytter
med sitt gårdsfolk. Fast den av hyttelagen valda hyttfogden var
hyttpersonalens förman och hade att utöva uppsikt över de fortlöpande
arbeterna, säger hyttestadgans § 33: ”Hyttfogdens förmanskap över
masmästaren sträcker sig dock ej till bestämmande af hvad som rörer
handarbetet i hyttan, sjelva påsättningen samt malmens rostning och
bokning (=krossande), hvarföre Masmästaren i första rummet ansvarar”.
Hela hyttpersonalen från masmästaren ner till rostdrängar och lärlingar
voro förpliktade att begå eden. Masmästeriet, somhade att reda ut
malmernas användbarhet och massor av yrkeskonst för att få hyttorna att
gå, höll ständiga sammanträden och överlade, och de som stodo under
hyttfolkseden kunde knappast känna sig trygga. Gick en hyttblåsning fel
blev det böter och i svårare fall bestraffningar. Då och då fick en
masmästare, som misslyckats, gå sin väg, bortvisad från hyttan …
”Smedjefogden ansvarar för allt jern, som på wåg wräkes, så framt
det överstiger ett skeppund af Hundrade skeppund …” dundrar bergmästardömets
smedjestadga, § 35, kärv i tonen som den gamla lagräggla den är.
På bergstingsrättens stadfästa mästarbrev skulle smederna, mästersmeden,
hälftenmästaren, mästersvennen, smedjedrängen, förvandla det tackjärn
som kommit till smedjan ifrån hyttan till smidbart järn, genom ett
arbete som ställde krav på kunnighet och skicklighet, och samma fordran
på smederna som den som gäller för personalen vid hyttblåsningarn.
Smed smeden ”varg” skulle han betala järnets marknadsvärde till ägaren.
Sedan han avlägsnat stämplarna fick han försöka sälja järnet inom
landet som husbehovsjärn och därigenom få ut någon ersättning för
sitt arbete. Och för grovt begångna fel döms böter och bestraffning.
Bergsmanslaget har för hammarsmedjan valt en smedjefogde att leda och utöva
förmanskap likasom hyttfogden i hyttan, men han fick lika litet som
hyttfogden på sin kant ingripa i yrkespersonalens åligganden, utan
endast furnera arbetet. Först sedan arbetsresultaten förelåg ställdes
hytte- och smedjefogdarna till svars inför bergsmanslagens smedje- och
hyttestämmor och Kung. Bergscollegium. Smedje- och hyttestadgarna föreskrev
de preliminära linjerna för personallönernas utgivning och för
definitivlönen gjordes avtal upp mellan smedje- och hyttefogdarna och
yrkespersonalen, vilka till formen voro förbluffande lika löneavtalen
som göres upp i våra dagar. Första strejkprotokollet, kanske för hela
Riket, sattes upp vid Mossgruvan i Torsåker 1837 och den konflikten fick
ett förlopp som skulle kunna upprepas i dag, i morgon, när som helst
utan att väcka förvåning eller verka ovanlig.
|
|
SILVER SÄKRARE ÄN PENGAR
Sedan före medeltiden och fram till 1849 var hela denna verksamhet av
statens myndigheter belagd med kontrabandstvång. Varje järnbit som
tillverkades blev kontrollerad och bergsmannaprivilegierna bestämde
minutiöst hur mycket bergsallmogen fick göra. Översmide och dåligt järn
bötfälldes och på det hela taget skötte staten finansdetaljen. Under
hytte- och smedjestadgorna uppbar yrkespersonalen löner, som voro så
stora att vi vill vägra att tro dem vara möjliga. Behållningen till
bergsmännen var lika rundligt tilltagen. I bouppteckningar står i värdeförteckningen
över smedernas tillgångar silverpjäserna uppräknade, efter dem ”Brännvinspanna
av koppar med hatt och pipor” och så följer de rikliga persedlarna för
tillvarons behov. Samma är förhållandet med bergsmansståndets tillgångar.
Silverpjäser och rikliga tillgångar på persedlar. Vid avträdet från gården
till förmån för sonen tog Bergsgevaldigern Eric Dunder bland undantagsförmånerna
en travare på stallet med seldon, ”Schais” och kyrksläde, gårdens
silverpjäser, bostad och livsförnödenheter i riklighet och sin välförsedda
garderob.
Det var tillgången på silverpjäser som utmätte gårdarnas förmögenhet.
Vid järnleveranserna uppgick icke alltid de livsförnödenheter som togs
i bakfora hem till gårdarna järnvarornas värde och för
mellanskillnaden tog bergsmännen inte emot pengar, utan silverpjäser.
Krigen under Storhetstiden hade orsakat kastningar med penningvärdet,
vilket gjorde att folket aldrig kom sig för med att upprätta banker för
penninginsättningar, som man vid konjunkturkastningarna inte kunde lita på.
Men i bakgrunden fanns ”Banken” i alla fall, som dirigerades av staten
och skötte den viktiga prisbildningsdetaljen. ”Riksens Ständers Lånebanque”
och Jernkontoret. Jernkontoret övade uppsikt över marknadsförhållandena
och om tecken på mättnad visade sig genom att järnpriset sjönk, tog
Jernkontoret emot järnet som flödade in från bergmästardömena över Järnvågarna,
betalade det med pengar från lånebanken och lagrade det. Producenterna
fick på detta sättet sina pengar och kunde obehindrat fortsätta
arbetet. Jernkontoret låg på sina lager tills tillgångarna på järnmarknaden
hunnit rinna undan och kunder som behövde järnet blev villiga att betala
vad Jernkontoret ville ha. Då sålde Jernkontoret och lånebanken fick
tillbaka utläggen. Denna stabilisator var bergsmanslagen tydligen helt
ovetande om ute i sina bygdesamhällen, där förhållandet aldrig blivit
fört på tal vid någon enda av de många stämmor från vilka jag fått
taga del av protokollen.
|
|
”DET ÄR MITT HELE F-N ….”
Kulturen i Högbobygden var enkelt anpassad till hemortens förhållanden.
Barnen lärdes läsa i bok och skriva sina namn av informatorer som
ambulerade mellan gårdarna. Något övades det på välskrivning och mera
företagsamma pojkar försökte sätta upp fiktiva likvidationer för låtsad
drift i hyttor och hamrar. Det är nästan rörande att se de trevande försöken
att förkovra kunskaper om hemtraktens näringar. Folklivet i övrigt är
känt genom forskningar som Gästriklands spelmansförbund genomför. Man
utkorade och underhöll sockenspelmän som svarade för god musik vid
kyrkogång, bröllop, lekstugor och underhållning i byarna för allmogens
trivsel, under marknaderna, slånkveckan, Mickelsmäss och hundratals
festtillfällen såsom Ersmäss, Larsmäss, Persmäss, Olsmäss, Brittmäss,
Andersmäss och Hansmäss. Man har gjort gällande att folket den här
tiden icke fick semester men …. men …. Spelmännen stodo för sina små
arvoden tillsammans med prästen, klockaren och spögubben i
bergsmanslagens stångjärnskalkyler. Så levde Högbo bergsallmoge sorglöst
och trivdes när ”Banken” kom. Medan bergsallmogen vid stämmorna
visade största tolerans mot medmänniskorna, satte kostnaderna för
andelar i bergsbruksanläggningarna låga ”så att så många som möjligt
skall kunna komma och vara med”, gjorde hammarpatronerna som det berättas
om ”Järbomågen”. Efter en öm stund med dottern i en av gårdarna
reste han sig, tittade ut över byggnaderna och åkerlapparna och utbrast:
- Det är mitt hele fan, så långt yga sir …
Medan bergsmanspojkarna i fridfull miljö plitade på sina fiktiva
hammarlikvidationer ginog hammarpatronernas söner som auskultanter hos
kommissarierna på Riksens Ständers Lånebanque, Kongl. Bergscollegium,
Jernkontoret, Statsränteriet och de andra nyckelinstitutionerna och lärde
sig konsterna.
SIGFRID BJÖRKLUND
(infört
i Gefle Dagblad 5 maj 1961).
|
|
|
|
|
|
|
|
|