Nordansjö      foto 1967

Han efterträddes av fänriken Gabriel Magnus, som innehade bostället åren 1696-1704. Han drog ut med regementet i Stora Nordiska kriget och stupade år 1705 vid Gemauerthof. Hans änka Maria Holmberg var närvarande vid husesynen år 1724. Hon skulle ansvara för den eventuella husröta, som uppkommit på bostället under makens frånvaro under krigsåren.

Den tredje innehavaren var fänrik Bertil Brinck, som innehade bostället utan att bo där åren 1704-1708. Han stupande som sekundlöjtnant vid Poltava, och hans änka hade dött.

Åren 1709-1711 satt Samuel Boursell på Nordansjö. Han avancerade vid regementet. Vid avskedet år 1719 hade han blivit kapten. Han blev därefter kapten vid det uppbådade manskapet i Hälsingland. Efter fredsslutet bosatte han sig i Mo socken, där han dog sjuttioårig år 1752.

Boursell efterföljdes på Nordansjö av fänriken Petter Stoltz, som innehade bostället åren 1711-1712. Han blev år 1713 fånge hos danskarna vid Tönningens kapitulation. Året efteråt kom han hem men lämnade regementet och blev kapten vid lantmilisen på Rügen. ”Vet ingen vart han sedan tagit vägen”, säger protokollet.

Dellwig efterträddes av fänrik Olof Grass, som tjänat upp sig från menig soldat. Han satt kvar på Nordansjö till sitt avsked år 1719. Enligt protokollet bodde han därefter på gården i Bäck i Valbo socken, Gävleborgs län.

Den siste innehavaren av bostället under kriget var kvartermästaren Petter Furuträ. Han hade kommit hem med Karl XII från Turkiet år 1714 och tjänat som kornett vid Upplands tremänningsregemente till häst, innan han fick sin sista placering vid Hälsinge regemente. Han dog år 1722 och hans änka gifte sedan om sig med fänriken vid regementet Frans Wilhelm von Knorring.

Han beskriver den förskräckliga färden genom Severiens urskogar, då han under tio dygn ”ej så mycket mat smakade som min hands storlek undantagandes några råa rovor och rödbetor. In summa: sådana rätter som man tillförne haft en styggelse för att röra vid smakade nu som den skönaste marsipan. De stunder som man ibland vilade om nätterna under blotta himlen i regn och slagg gav oss större glädje och ro än man förr haft i stora gästabud och dunsängar”. 

Det är också Petre, som berättar om hur han under belägringen av Poltava en tidig morgon klockan tre blev varse Karl XII: ”Hans Majestät låg på sina blotta knän och gjorde sin bön till Gud vid ett stort träd i gården, som framför dess kvarter var belägen.”

Under den ryska krigsfångenskapen bodde Petre i fånglägret Solwytschegodsk tillsammans med regementskamraterna, kapten Anton von Essen, löjtnant Göran Johan Knorring och fänrikarna Hartvig Berg och Stefan Fredrik Tetgren. Petre tillhörde den berömda skotska brukspatronsläkten Petre. Hans far var handelsmannen i Stockholm Robert Petre. Fänrik Petre var ogift, och under fångenskapsåren utkvitterades hans lön av hans bror, handelsmannen Vilhelm Petre i Stockholm.

Nämnden konstaterade först att någon boställsbyggnad inte fanns på gården. Den föste innehavaren Jost Törnefelt hade på egen bekostnad flyttat två gamla stugor samman till en byggnad. Han hade också anlagt en kryddtäppa, uppsatt ett nytt vedlider och reparerat hemlighus och badstuga. Hans utgifter på 335 daler hade tydligtvis aldrig ersatts av kronan. Under fänrik Magnus´ bortovaro i fält hade hans änka brukat gården. Hon var skyldig kronan 185 daler för husröta och annat, men eftersom hon lagt ner ansenliga kostnader på att hålla stället i stånd, befriades hon från sin skuld.

Det föreföll orimligt att Petre skulle betala för husröta som uppkommit på hans boställe under de år han vistats i fångläger och inte kunnat ha någon tillsyn över bostället. Han blev också mycket förbittrad. Protokollet säger: ”Häremot protesterade dock herr Fänriken högeligen, eftersom han ingen fördel eller avans av bostället haft under hela sin fångenskap utav löjtnantskan för sina år hon där setat.” Han kunde också visa att han under sina tretton fångenskapsår inte fått mer än 105 daler silvermynt hemifrån, och dessa pengar hade kommit från den gemensamma fångkassan.

Nämnden gick nu husesyn. Den började med mangården - en 27 alnar (16 meter) lång och 10 alnar (6 meter) bred stuga under ett taklag. Därbredvid fanns en liten sätesstuga, som var så förfallen att den inte gick att reparera. I stugan fanns ett långbord med säte, två gamla bänkar, två gamla sängar och en kärlhylla.

Nämnden konstaterade att en huvudbyggnad måste uppföras på Nordansjö efter den modell, som generalkvartermästaren Erik Dahlbergh förfärdigat för fänrikar och löjtnanter. Kostnaderna för en sådan byggnad beräknades till 1.306 daler. På gården fanns ett vedlider, ett redskapslider, en källare, ett hemlighus och två bodar under ett tak.

Av dikena var 175 famnar (315 meter) uppgrävda, medan 615 famnar (1100 meter) fått gro igen. Timmer kunde hämtas från skogen som låg en halv mil därifrån. Gården hade delar i en smedja och en bälghyttan.

Robert Petre, som efter hemkomsten fick löjtnants titel, hade flera blessyrer från kriget - i låret, armen och sidan - och levde inte längre än till år 1725. Han efterträddes av Johan Högmarck, också han en veteran från kriget. Han dog som kapten vid regementet år 1727 och efterträddes av en annan krigsbuss, löjtnanten Petter Johan Forstadius.

Nästa förändring vid Nordansjö inträffade år 1735. Änkorna efter kvartersmästare Furuträ och kapten Högmarck hade måst betala sammanlagt 161 daler i husröteböter. För denna summa uppförde den nya boställsinnehavaren, löjtnant Henrik Georg Kierting, en byggnad mittemot den gamla bondstugan. Denna nya byggnad var tolv meter lång, sex meter bred och tre meter hög samt bestod av en stuga och två kammare.

Därefter hände inte mycket vid bostället under resten av 1700-talet. ”Karaktärsbyggnad är ej”, står det kort och gott i husesynsprotokollet år 1768, då löjtnant Carl Adam Silfverlås överlämnade bostället till fänrik Henrik Gustaf von Knorring. Regementets historieskrivare, överstelöjtnant Carl Petter Ström, innehade Nordansjö under sin fänrikstid. När han lämnade bostället år 1798, antecknade man i protokollet, att han i stället för karaktärsbyggnad nyttjat den utdömda våningsbyggnaden, som blivit vid makt hållen. Ström hade murat en källare vid huset.

Under det finska kriget deltog Burman som fältmätningsofficer vid den norra fördelningen och var också med om striderna i Finland, för vilket han erhöll tapperhetsmedaljen i guld år 1810. Han blev kapten och major vid regementet, och efter avskedet år 1815 återgick han till sitt gamla yrke och dog som förste lantmätare i Bohuslän.

Vid husesynen år 1815 kunde nämnden konstatera att Burman uppfört ett nytt hus på stenfot 14 meter långt och sex meter brett inom knutarna. Taket var täckt med näver. Huset bestod av två stugor på vardera ändan med en kammare emellan och en förstuga. Kammaren hade tapeter och paneler i brösthöjd som Burman dock ämnade taga bort, om han inte nådde överenskommelse med efterträdaren. Av övriga byggnader var visthuset, redskapsboden och badstugan också nya.

Sådant var Nordansjö boställe, när det gick ”ur tjänst”. Redan vid nästa husesyn var det utarrenderat till en bonde Olof Ekström. Därefter skulle aldrig mera någon officer vid regementet bruka gården.