|
Hävd och sägen från bergsmanssocknen Torsåker. |
av Sigfrid Björkström (ur Från Gästrikebygder 1926)
|
|
Några
gruvsägner från Torsåker
Vallflickan
under bergsmanstiden i Torsåker
Dansarvallarna
Hooström,
berslagssmidets förnämsta målsman i 1700-talets Torsåker
|
|
Bergsmännen i Torsåker äro nu borta, och i socknens bergsmansgårdar
sitta åkermän som deras arvtag
are. Vi känna till, att bergsmanstidens karlar i Torsåker gingo in i
bergen genom ett 90-tal gruvöppningar inom den egna sockengränsen och hämtade
fram malm, av vilken de beredde järn vid hyttor och hamrar hemma i
byarna. Och denna smideskunniga allmoge hade anor från smideskunniga fäder
sedan hedenhös, då, innan man lärt sig konsten att tillvarataga
bergmalmen, järn bereddes i trakten av myrmalmen.
Mot bakgrunden av denna verksamhet, som satte en säregen prägel på
folklivet i trakten, måste vi beakta det arv i fråga om folkberättelser,
sägner, ja, även rena dikter, som folktraditionen i socknen upptagit och
bevarat ända fram till dessa dagar. Än är tonen i berättelsen en återklang
från stoj och bjällerklang i en hundratals hästar stark forrad genom
landskapet, än larmar gruvarbetarnes redskap med dov tunnelklang, och däremellan
tar hyttornas blästerdon i med rappa släthammarslag i bullret. Nästa gång
berättaren har ordet, förnimma vi skogens tystnad kring en kolmila, som
stilla drives ned, medan kolaren gör vakdygn efter vakdygn med ensamheten
i sällskap. Och åter sprudlar livsglädje och gamman, då det är bröllop
i bergsmansgården eller påskadans för bygillet. Då gå kraftiga,
friska ungdomar i leken, medan klarinetten klingar och fiolen jublar. Men
under alltsammans ha historierna en underton av outgrundlig mystik. Fagra
kvinnoväsen kommo fram ur bergen och visade människorna, var
fyndigheterna funnos. Underliga väsen levde i hjulhusens brus i stångjärnshamrarna,
troll gingo med boskap mellan fäbodvallarna, och svåra vidunder slungade
stora klippstycken mot kyrkan. Men nästa gång kunde "Söderåsjätten"
vara blid och vänlig, då han kom ned till smederna i Hoåns och Hästboåns
dalgångar och ville taga dem i hand och tacka för sist. Men smederna i
Torsåker voro ett finurligt släkte. De ville inte riskera sina händer
genom att låta Söderåsjätten krama dem. Då han kom på det sättet
och ville taga i hand, så togo de ut smältstycken ur härdarna och läto
jätten krama dessa i stället. Och denna märkte ingenting av smedernas
fusk utan klämde det vitglödgade järnet och myste belåtet, medan han
konstaterade, att "smederna voro varma om händerna". Även sådant
"tok" kunde komma med i de gamlas berättarkonst.
|
Några
gruvsägner från Torsåker.
I Stollgruvans irrande gångar härs och tvärs genom Storberget hade de
gamla torsåkersbornas sagoväsen idealiska tillhåll, men egendomligt nog
är det inte där, som de gamla berättarne upplevat sina underbaraste äventyr,
utan detta är i Söderåsen, vilken kallades för "Gästrikekänningen"
av det gamla sjöfolket, och där "Söderåsfrun" höll vakt om
de sagolikaste fyndigheter; - "brorslotten" till rikedomarna i
Bispberg, sades det, och så går den mycket omskrivna historien igen om
tvillingbröderna, som skola rida på tvillingoxarna uppe i berget en
midsommarnatt och finna skatten. Nu ha många år gått, sedan den drömmen
hugnade de gamla sockenborna första gången, och den är ännu bara ett hägrande
framtidsperspektiv. Denna gång är det hästbobor, som svarat för
stoffet till historierna, och det är inte småsmulor, man sitter inne med
i den kanten av socknen
Då är det först och främst Bodåsgruvan, som rymmer förunderligheterna.
Utan dikt lär det vara något konstigt med denna. Sista dagen, det
arbetades i densamma, gick det till som vanligt, då förmannen alldeles
oförmodat sade till arbetarna att plocka ihop sina verktyg och begiva sig
upp ur gruvan. Männen sågo förvånade ut, ty det var mitt under
brinnande arbetstid, och de kunde inte förstå en sådan order av den
eljest så klarsynte och rådlige förmannen. Tillsägelsen kom emellertid
i en ton, som alla lödo utan att blinka, och tur var det. De hade inte
mer än väl kommit upp ur gruvan, förrän den rasade igen. Där stodo de
förvånade männen och voro räddade till livet. Förmannen kunde inte
ens förklara, hur det kommit sig, att han handlat, som h
an gjorde. Det hade kommit för honom instinktivt, och han hade utan att
reflektera lytt ingivelsen.
Gruvan ligger på Rönningsholms marker och har en ofantlig jordrymning.
Grosshandlarfirman Pousette i Gävle har borrat fast en diamantkrona i
densamma och Långshytte aktiebolag en andra vid undersökningar, som
vidtagits för att utröna fyndigheternas omfattning. Malmen i densamma lär
nämligen vara av den allra bästa beskaffenhet, men den är svåråtkomlig.
En man, som nu är 82 år, hade ett underligt äventyr vid gruvan, då han
var i 13-årsåldern. Pojken kom vägen förbi, som var så där halvmörk.
Då han var mitt för gruvan, kom det ett eldklot farande upp ur densamma,
som steg ungefär 30 meter över marken, gnistrande och sprakande, ungefär
två fot stort i diameter. Det gav sig av på samma höjd över marken och
gick bort till Stickelbergs gruvor, som då voro i drift under ledning av
en man, som kallades för "Pliggen". Mannen ville tyda
uppenbarelsen på sitt sätt så, att det fanns mycket malm kvar i
Stickelbergsgruvan. - Kalven är tagen, men oxen ligger kvar, sade han..
Men det kan ingen taga upp dessa rikedomar, om han inte först blivit
nedsvuren av Pliggen på en påskmorgon.
|
Det berättas, att en flicka gick vall med korna på Söderåsen en sommar,
och som vanligt på den gamla tiden hade hon en sticksöm i gång. Bäst
hon vankade omkring, såg hon blanka malmen uppe i dagen under sina fötter.
Ny är lyckan gjord för vår gård, tänkte hon, men hon var förtrogen
med ett och annat, och hon ville inte komma till gårds med berättelsen
om malmen utan att kunna visa platsen utan omsvep. Hon gjorde så, att hon
lade sticksömmen kvar på malmfyndet, och så gav hon sig av med nystanet
och rullade upp det, allt efter som hon gick nedåt mot hemmet. Nu tar jag
far med och följer garnändan, så finna vi malmen, tänkte hon. Men då
hon kom tillbaka i faderns sällskap, fann hon varken ullgarnsändan eller
platsen, där hon sett malmen, ty trollen hade varit framme under tiden,
hon var borta för att hämta fadern, och nystat upp garnet.
Det gick alltid så med fyndigheterna i Söderåsen. En man, som arbetade
med huggning, fann malmen uppe i dagen, alldeles som flickan, och han fällde
en bråte över stället för att vara säker på att sedan kunna finna
platsen själv, och samtidigt skulle överfällningen tjäna till att dölja
den för andra, som skulle kunna göra sig nytta av fyndet i hans ställe.
Men fast han sökte i veckor, var det slut att kunna finna platsen. Saken
är nämligen den, att fyndigheterna i Bispberg måste vara slut, innan
fyndigheterna i Söderåsen få bli uppdagade. Gruvjungfrun ser bara till,
att människorna då och då få en påminnelse om, att fyndigheterna
finnas att hämta, då hon tillåter att de få tagas i bruk. Men hu har
hon inte påmint om dem under några årtionden.
|
Gottlands gruva gick, då Dackefejden utbröt. Männen i gruvan lade ifrån
sig sina verktyg och gingo ut i kriget. Men detta hindrade inte, att
gruvan drevs för fullt av andra. Så fort det blev mörkt, tändes ljuset
på laven, och arbetet skött
es av somliga, medan de andra dansade och roade sig. Var folket i gruvan
kom ifrån och vart de flydde, då solen stack fram, visste ingen. Men man
var tämligen säker på, att det var underjordiska makter, som drevo sitt
spel i gruvan, så länge kriget varade.
Och det berättas från Västerbo fäbodar, att arbetet börjar i Lövgruvan
varje natt mellan klockan halv tolv och ett. Då finska kriget utbröt,
lade männen i gruvan ifrån sig verktygen och gingo ut i striden. Allt
sedan den dagen har ingen mänsklig varelse arbetat i Lövgruvan, men i gång
har den oaktat varit varenda natt, och det kunna de fäbodflickor, som
legat på Västerbovallen, intyga. Det slamrar av kättingar inne i
berget, man driver in borrpipor i gruvan, och släggorna gå oavbrutet.
Samma förhållande berättas av fäbodflickorna vid Kalkgruvemossen, och
de gamla äro tämligen säkra på, att det är fråga om en del
fyndigheter alldedes intill gränsen mellan Gästrikland och Dalarna. En
bonde, som red över platsen, hade så nära fått hästen kvar i ett
gruvhål, som ingen människa förut sett eller visste av. Det bar av ned
med hästens ena bakben, men bonden satte av och lyckades rädda hästen.
Men då han red samma väg tillbaka, ämnade han taga bättre reda på
gruvan, men då var den borta, "och han var inte människa till att få
igen den".
Det lyckades lika illa för en man, som högg byggnadsvirke på samma plats.
Han hittade ett ansenligt gruvvarp, medan han arbetade, "och han lade
ända upp en virkeshop på detsamma". Men då han kom och skulle köra
bort virket, var både detta och gruvvarpet borta. Enligt en sägen
upptogs denna gruva av torsåkers- och husbybor gemensamt någon gång på
1600-talet, men den har med tiden kommit i händerna på fördolda makter
och kan inte längre tagas i besittning av kristet folk.
Gruvjungfrun var framme en kväll redan vid niotiden, berättades det, men
det var i Byvalla. Två ynglingar kommo från järnvägsstationen på väg
till Valla bruk. Båda voro i 18-19-årsåldern. Då de passerade
Storfallsåsen, sågo båda en ung fröken komma från södra sidan av åsen
och fortsätta över den mot norr, fram till en gammal gruva, i vilken hon
försvann. Hon var klädd i svart och ledde en liten knähund i band. Hon
passerade alldeles intill de båda ynglingarna, vilka blevo i det närmaste
vettskrämda. Den ena av dem blev så illa tagen, att han låg sjuk i
flera dagar. Det sägs, att flera personer sett samma väsen, men ännu
har ingen kunnat utforska, vem det kan vara. De gamla äro emellertid säkra
på, att det är gruvjungfrun.
Ännu så sent som 1902 hade en man ett äventyr söder om Nybergs gruvor i
en tät granskog. Han fann ett lavrum rest i skogen jämte flera byggnader
av underligt slag. Alltsammans var upplyst med elektriskt ljus, och det
fanns mycket folk på platsen, som sprungo hit och dit, medan andra
dansade och andra åter drucko och festade. Mannen stod stel av förvåning
och stirrade på alltsammans i 20 minuter, utan att han kunde bli på det
klara med, vad det var fråga om. Men då började han känna sig kuslig
till mods och gav sig av bort därifrån. Sedan han emellertid gått några
steg, skulle han kasta en sista blick på tillställningen, men då var
alltsammans borta. Då gick det upp ett ljus för honom, och han förstod,
att han sett "oknigt".
Till
början
|
Vallflickan
under bergsmanstiden i Torsåker.
Den gamla kvinnan satt i en gård i Solberga i Torsåker och berättade:
Nog kunde bergsmanstiden vara bra för dem, som hade lotter i drivningarna,
men den bjöd inte på sötebrödsdagar för fattigt folk. Hon var nio år,
då mödorna kommo in i hennes liv, och sedan dess har hon lärt sig, vad
det vill säga att arbeta för brödbiten och klädesplaggen. Klädd i en
kjol av hår, med en lärfthalsduk på huvudet, med lärftstrumpor på
benen och träskor med snörhål i överlädret på fötterna, traskade
hon ut i skogen mot Husby rå vid Mårtsbovallen varje morgon för att
vakta boskapen. Då var visserligen björnen borta från markerna kring
Torsåker, men skogen var väl inte lämplig uppehållsort för en nio års
flicka för det. Hon var rädd mera än en gång för allt det
besynnerliga, som kan komma i tankarna på ett vallhjon, som inte ser
skymten av en människa under hela långa dagen.
Men det var inte att springa hem, då rädslan kom, utan den måste hon själv
bekämpa i ensamheten. Vid ena sidan hade hon blaggarnsväska med "slekje"
att locka korna med och vid den andra en liknande påse med några
matbitar att stilla sin egen hunger med. Litet smör i en träask, en
ostbit och några brödbitar var allt, som vallflickan hade i sin matsäcksväska.
Blev hon törstig, lade hon huvudklädet över mossan i någon myr och sög
vattnet genom klädet med munnen. Och däremellan var det att springa och
vakta alla korna, hon bar ansvaret för. Hon var så trött på morgnarna,
att hon inte orkade snöra på sig träskorna själv, och då brukade
hennes gamla farmor komma till henne och snöra på skorna på hennes fötter,
ännu medan hon låg i sängen. Sedan var det att upp och gno, dag efter
dag, så länge valltiden varade.
Så gingo några år. Under vintrarna var hon med i kolskogen. Revo männen
ut milan, fick hon gå i kolningen och lysa dem med furubloss, men om
milresen pågingo, "körde hon emellan". Detta tillgick så, att
en karl lastade kolveden borta vid huggstret på en släde och en man stod
på kolbottnen och reste. Flickan körde kolvedlassen mellan huggstret och
kolbotten, allt efter som den fösta lade dem och den andra lossade vid
resningen. Vi ha svårt att hänföra sådant till flickgöra i våra
dagar. Och under nätterna fick hon sova i kolkojan bland en massa gamla
kolargubbar.
Då hon var 15 år, fick hon börja gå dagsverken vid Bodås herrgård i Hästbo
för 50 öre om dagen. Då veckan var genomsläpad, fick hon tre kronor i
likvid. Då var hon stor till växten och gick bland karlarna och lade täckdiken
eller körde i åkern.
Efter vägarna låg hon med i forrader, som gingo med malm och järn. Hon
har varit med fora till Gävle och kört malm från Nyäng,
Penninggruvorna och Långviks gruvor. Från Stjärnsund har hon varit med
om att forsla plåtlådor till Gävle. Och många gånger körde hon ensam
med malm från Långvik till Kratten. Då gingo hyttorna i Kratten och Hästbo
samt stångjärnssmidet i Tjärnäs.
Efter dessa "flickgöromål" kom hon ut i tjänst hos bergsmännen
som storpiga. Hon fick 16 kronor i årslön och vid sidan härav in natura
en perkkjol, en skinnpäls, en mark ull samt två par näverskor och ett
par becksömskängor att ha till fint. Och det missklädde inte alls
socknens kyrkvall, att flickorna kommo dit på söndagarna klädda efter
sina tillgångar. De voro iförda de brokiga huvudkläden av siden och
"kamelott". Sina förkläden med granna hemmavävda mönster
hade de fästade kring livet med skimrande sidenband, och var det svalt i
vä
dret, buro de ett slags rockar, som smögo sig tätt kring livet och voro
mycket prydliga. De äldre buro stycke och mössa till den traditionella
kyrkdräkten. Vid liktåg och sorg buro alla kvinnorna ett stort, vitt
huvudkläde, knutet med hörnen under hakan, så att de tvenne oknutna hörnen
på klädet hängde fritt ned över ryggen som en slöja.
|
Den gamla kvinnan framhöll, att hennes ungdom inte alls var fattig på nöjen.
Hon ville snarare hålla för troligt, att de hade roligare än våra
dagars ungdom. Och nog sågo pojkarna över till vår sida på den tiden,
fast vi inte voro så märkvärdigt påbjäfsade som flickorna nu för
tiden. Vore jag karl, skulle jag för min del inte vilja se åt ett
fruntimmer, som bär sig åt som flickorna nu för tiden. De visa hela sin
skapelse på stora landsvägen med kjolar, som sluta ovanför knäna, och
liv, som lämnar halva överdelen bar. Och sedan sitta plaggen åt, så
att de varken kunna taga ut stegen eller kröka ryggen eller göra någonting.
Är det kvinnfolksfasoner det? Hon tyckte inte alls om den moderna
kvinnodräkten, den gamla kvinnan från bergsmanstiden i Torsåker.
Vi hade riktigt roligt på den tiden vissa gånger, då vi kommo tillsammans
i gårdarna för att leka, före kvällsvarden. Vi fingo inte gå
tillsammans utan lov, men det hände inte gärna, att husbönderna nekade
oss att leka en stund under helgdagskvällarna.
Då "friade vi ut och in" och utförde ringlekar. Fria ut och in
tillgick på det sättet, att flickorna fingo gå ut i förstugan, medan
pojkarna ställde upp sig i en rad inne i storstugan. Varje pojke delgavs
namnet på en av flickorna ute i förstugan, och då detta var färdigt,
fingo flickorna en och en komma in och niga framför en av pojkarna i
raden. Om han bockade till svar, hade hon träffat rätt, men besvarade
han inte hälsningen, så hade flickan tagit miste, och hon fick vända om
ut och invänta nästa tur att komma in och fria. Så pågick leken, ända
tills varje flicka träffat den pojke, som fick hennes namn vid
tilldelningen.
Och ringlekarna hade även sina poänger. De höllo i ring och dansade runt,
medan de sjöngo sina strofer:
"Gosse lilla, jag älskar dig,
så att öronen runkar.
Och kärleken mellan dig och mig
är som vatten uti gistna bunkar."
Och nästa strof kunde lyda:
"All den kärlek, jag till dig bär,
den hänger hemma i skorsten.
När vi där uti spjället drar,
faller kärleken ned i askan:
Hå, hå, nå, nå.
Låt denna leken gå.
Sitt i vassen och skära pipor små.
Jag är allén, som fågelen,
som vilar uti gröna lunden."
|
Mellan dessa lekaftnar gingo kvällarna till ända i hemmen, där gammelfar
berättade sagor. Av dessa erinrade den gamla kvinnan sig några:
En ung flicka gick i vall uppe i Söderåsen en sommardag. Därvid kom hon
fram till en kal häll, och där var ett bord uppdukat mitt i vilda berget
med de allra grannaste saker och fina rätter. Det var silver och guld och
läckra rätter, som flickan aldrig sett förut, och i förundran över
alltsammans gick hon omkring och såg på allt. Hon var sysselsatt med att
sy ett linntyg åt sig, medan hon vankade omkring på vallstigarna, och då
hon gick och tittade på alla vackra och fina saker, stack hon med nålen
i det, som var allra finast.
Sedan gick hon hem och underrättade sitt husbondefolk om, vad hon sett.
Husbonde följde henne till platsen, och då de kommo fram, var allting
borta utom de saker, flickan berört med sin nål. Genom beröringen med
stålet var detta signat till kristet folk, och trollen i Söderåsen hade
ingen makt att taga det tillbaka. Flickan fick alla dessa saker, som hon
genom sitt förvållande tagit undan för trollen, och blev härigenom
mycket välbärgad.
I berätterskans ungdom fanns en gynnare i socknen, som folket kallade för
"köpman Hin". Den mannen kom in till ett sällskap en kväll,
och utan att yttre ett ord lyfte han av sig huvudet och ställde ifrån
sig det på bordet. Därpå gick han ut ur rummet utan huvud och kom
tillbaka efter en stund, då han tog huvudet och satte det tillbaka på
sin plats. Det var rätt så ruskigt, då den mannen kom till gårds, berättade
hon.
En midsommarnatt var en man, som berätterskan kände, i sällskap med köpman
Hin. Under förmidnatten hämtade de in en ormrisblomma och ställde
den i en vas på bordet. Runt omkring vasen lade köpman Hin ut papper,
och precis klockan 12 på midsommarnatten blixtrade det till i
ormrisblomman. Därvid stänkte det ut någonting från växten, som föll
ned på papperet. Vad detta var, fick ingen veta, men köpman Hin samlade
upp det, han, för att använda det vid sina övernaturliga konster. Man
trodde, att han beredde sig något slags medicin av det.
I skogen ovanför Nyhyttan ligger Trollstu´berget. Där har berätterskan
själv varit och sett trollgrottan, som har både ingång som ett dörrhål
och tröskel och allt, som skall vara. Det hände ofta under
bergsmanstiden, att trollen kunde komma fram till kolbottnarna med kor och
getter och allt, som erfordrades för deras uppehälle, just medan
kolargubbarna revo ut. På andra sidan dalsänkan nedanför Trollstu´berget
ligger Bickelberg, och kolargubbarna hörde ibland, hur trollen gåvo sig
av över dalsänkan mellan dessa berg med skällor och skrammel mitt i nätterna.
Så runno kvällarna fram, och den gamla kvinnan kände saknad över, att
denna tid nu är ett minne blott, ersatt av en tid, som icke är bättre.
Till
början
|
Dansarvallarna.
För ett trettiotal år sedan härjade elden på ett område av Hofors bruks
skogar icke långt från gränsen till Österfärnebo socken. Det kom rätt
mycket folk till platsen för att släcka, men det höll oaktat på att gå
så galet, att skogen skulle få brinna ned, utan att människorna gjorde
något för att bli herre över elden. Saken var den, att alla, som kommo
till brandplatsen, passade tillfället att se på
"Dansarvallarna", då de för en gångs skull befunno sig i närheten
av dem, och elden fick sköta sig själv under tiden. Men fast intresset för
den gamla minnesvärda platsen var så stort på den tiden, är det i våra
dagar inte många, som känna till, att dessa vallar existera.
Under vintern 1925 har en av de sista målsmännen för Torsåkers sockens
klassiska folknäring, bergsmannen Lars Larsson i Bagghyttan, slutat sina
dagar och gått bort. Det var han, som upplivade den gamla sagan om
Dansarvallarna, och hans farfader var det, som upptäckte den gamla
kulturplatsens tillvaro vid en avverkning, som han företog på sina
skogsmarker intill Österfärneboskogen.
Då han tog ned skogsbeståndet, fann han tvenne stora ringar på marken,
som voro så tillpackade, att inte ett grässtrå förmådde tränga upp
ur jorden. Av ett ständigt återkommande tramp någon gång under flydda
tider hade marken fått denna beskaffenhet.
De gamla erinrade sig snart sagan om Dansarvallarna, då det blev känt, att
platsen var funnen. Det berättas, att vid Dansarvallarna förr i tiden
varit tingsplats, och att folk från Torsåker, Österfärnebo och By
socknar samlats där till ting. Så upphörde allmogetingen på
Bagghyttans skogar. Men det låg liksom i blodet, att människorna skulle
samlas däruppe, och ända fram till för ett par hundra år sedan brukade
ungdomarna från alla tre socknarna komma tillsammans på platsen under
vissa sommarnätter. Då gick dansen vild och yr på den gamla
tingsplatsen, ända tills morgonen grydde, och det var inte alltid ett mönstergillt
leverne, som fördes där inne i skogens dunkel. Det är en dryg mil till
platsen från varje håll, och man red dit i stora skaror. Mellan danserna
brottades pojkarna och krönte tre socknars hjälte. Efter varje sådan
turnéring dracks det omåttligt, och det var ingen hejd på levernet.
Under en följd av år hade Torsåkerspojkarna inte kunnat göra sig gällande
i kraftmätningarna på Dansarvallarna, ty de andra två socknarna hade
kraftigare representanter att ställa upp. Men så hände det, berätta de
gamla, att det kom en dräng till socknen, som stod för de värsta kämpatag,
och de andra socknarnas namnkunnigaste brottare föllo för honom. Därmed
var torsåkersbornas anseende upprättat, och man kunde begiva sig till
Dansarvallarna utan att behöva frukta att stå där med skam.
Medan sommardagarna gingo, blevo tillställningarna allt vildare på
Dansarvallarna. Hjälten tog sig en käresta, den vackraste av de flickor,
som besökte platsen. Hon hade tjänst i en gård i Hästbo, och drängen
tvingade hennes husbonde att släppa till en häst, då flickan skulle
till dansen, ty han ville icke veta om, att hans utvalda skulle komma gående
till glädjen som ett fattighjon. Trots dessa omsorger gick emellertid
flickans håg åt annat håll, fast hon till en början inte vågade annat
än att lyda drängen. Det var en annan ung man från Torsåker, som hon
hellre önskade inleda vänskap med, och den ynglingen hyste samma önskan.
Och en kväll blev det avtalat mellan dessa, att flickan skulle tala rent
språk med den andre, för att ynglingen skulle slippa utsätta sig för
faran att själv råka i öppen konflikt med den fruktansvärde rivalen.
Då flickan anlände till vallen, var drängen-hjälten redan i farten. Han
drog henne med sig in i dansen, men därvid passade hon på att säga
till, att hon inte önskade någon förening med honom. Då stannade drängen
mitt i polskan och lyfte upp flickan på sina armar. Han skrattade vilt
och hånfullt.
"Och det trodde du, att jag skulle lämna dig ifrån mig utan strid med
den andre. Nu må han hämta dig, om han hinner", sade han, och i
detsamma sjönk han genom den berghårda vallen och drog flickan med sig
in i jorden.
Inför det skedda stod den övriga ungdomen lamslagen under några sekunder.
Men så kastade de sig upp på sina hästar och redo bort från platsen i
full flykt. I ett av träden intill vallen var en nisch huggen, och i
denna hade en brännvinsflaska blivit ställd för att vara till hands,
sedan brottningarna voro över. Men under den bråska, som rådde vid
flykten, kom ingen sig för att taga flaskan med därifrån.
Så berättas sagan om Dansarvallarna under flera hundra år, och det var
ingen, som vågade sig på att besöka platsen på grund av den hemska
tilldragelsen, sista gången ungdomarna voro samlade på stället.
Vallflickorna hade sina vägar där förbi ibland, men förbannelsen
vilade tungt över stället. Det växte inte ett grässtrå på den plats,
där dansen gått, och till och med korna skyndade sig att lämna denna
plats, om de av en händelse råkade driva åt det hållet under sökandet
efter bete. På det sättet låg platsen avsides från de platser, där människorna
sökte sina vägar, ty alla, som hade tro på sådant, påstodo, att drängen,
som drog flickan med sig ned i jorden, var den "lede" själv.
Somliga ville till och med göra gällande, att någon, som var
intresserad av, att Torsåkers socken skulle intaga en fördelaktigare ställning
vid kraftmätningarna på Dansarvallarna, skrivit "skärtorsdagskontrakt"
med "fulfarbror" och i detta satt socknens grannaste flicka i
sticket på detta nedriga sätt.
Då farfadern till nu hädansovne bergsmannen Lars Larsson i Bagghyttan
avverkade skogen kring Dansarvallarna, fann han visserligen, att träden
voro övermogna, gamla och väldiga, men något särskilt märkvärdigt såg
han inte i den saken, då det var mycket vanligt på den tiden att hitta
överåriga skogsbestånd. Han körde ned timret till sågen i Hästbo, där
det skulle skäras upp till plank. Men då sågningen började, röko sågbladen
sönder i ramarna, och man måste hugga sönder stockarna för att se, vad
det fanns i dem, som de kraftiga sågbladen icke kunde stå emot. Det
visade sig, att det fanns märlor i träden, som blivit inväxta, så att
de inte syntes från stockarnas yta, och i en av tallarna var en
kopparflaska med brännvin inväxt, alladeles som sagan berättade från
det ruskiga tillfället, då drängen drog flickan med sig till
underjorden och alla de andra skyndade sig att lämna stället. De påträffade
märlorna hade tydligen varit använda till att under dansen binda hästarna
i, på vilka man red till platsen.
Detta är sagan om Dansarvallarna, vilken längre fram i tiden blev bestyrkt
av de lämningar, man påträffade på platsen.
Till
början
|
Hooström,
berslagssmidets förnämsta målsman i 1700-talets Torsåker.
|
Det vackra järnstaketet kring kyrkogården i Torsåker är ett bestående
minne efter konstsmeden Hooström i Vall, som var verksam i bergslaget
till för omkring 100 år sedan. Portarna i staketet äro smidda av "klensmidesålder-mannen
Sven Bohman i Gävle, anno 1762", ty dem hann Hooström icke åtaga
sig att utföra. Men på sin ålderdom komponerade han själva staketet
och ledde arbetet med detsamma, och det finns bara ett omdöme om
smideskonstnärens verk. På samma gång smäckert och solitt, vittnar
smidet om fint konstsinne och blick för det praktiska och bestående. Det
kommer ännu att dröja många hundra år, innan tidens tand förmår förinta
den gamle smedens verk, och jag hoppas livligt, att sockenborna vårda det
gamla minnet från bergsbrukets glanstid i socknen på bästa sätt, så
att det kan bevaras till långt fram i tiderna.
Konstsmedens minne i socknen är även hugfästat med en roman, som fordom
berättades i gårdarna. Han var en mycket originell personlighet och en
arbetsmyra utan motstycke. Hans flesta kunder voro från stora världen,
från Stockholm samt från slott och herrgårdar överallt i landet, från
vilka order om de underligaste konstsmiden dagligen inkommo. Han var framför
allt annat skicklig fjädersmed, och som sådan hade han mycket att göra
med den tidens högtidliga och propra åkdon, med eller utan grevlig krona
på vagnsdörrarna. Arbetet låg därför ständigt över honom, och
Hooström var i sysslorna natt och dag.
Till hjälpreda i smedjan i Vall hade han en gesäll och en smeddräng.
Dessa funno det rätt besvärligt att natt och dag gå mäster tillhanda.
Och vid ett tillfälle enades de om att bota honom för lusten att varje
morgon köra upp dem i otta. Som brukligt under denna tid hade han sitt
folk med i kosten, och i rummet, där de tog intogo sina måltider, satt
ett stjärnsundsur, som var försett med väckaranordningar av det allra
tidigaste slaget, utan alarmklocka. Det hade en hammare, som dunkade och
slog i väggen, då tiden att stiga upp var inne.
Sedan de slutat arbetet en kväll vid 11-tiden, gick mäster genast till sängs
efter att först ha ställt uret på allarm klockan tre på morgongen.
Hans tvenne medhjälpare tyckte det var ruskigt att vara tvungna stiga upp
så tidigt och tyckte det gjorde detsamma, om de fortsatt utan något
avbrott alls. Och sedan mäster somnat, ställde de om uret på allarm
klockan 12 och ändrade samtidigt tiden genom att flytta fram klockan tre
timmar. Då hammaren dunkade i väggen, for mäster upp, och de gingo ut
och började arbeta i smedjan. Efter några timmar började han titta
efter solen och undrade, varför den inte kom upp. Men gav sig gjorde han
inte, och gesällen passade vid ett tillfälle under dagen på att ställa
klockan rätt igen. Arbetet gick till sena kvällen igen, och då
upprepades historien. Hooström sparade sig icke, och då kvällen kom,
upprepades historien. Det gick precis på samma sätt, men under den dagen
tröttnade mäster. Han var tvungen laga, att han fick litet vila, och då
de andra två hela tiden varit med honom, gav han även dem ledigt. På
det sättet lyckades det att övermätta honom med släp, tills han blev nöjd,
och han införde efter den dagen en lämpligare arbetsordning.
|
Hans smeddräng vid den tiden var från Vall. Drängens tvillingbroder var
en lång, reslig yngling, och denne tog värvning vid Upplands dragoner. Så
dogo deras föräldrar, och dragonen kom hem i sin ståtliga uniform. Jäntorna
i socknen blevo alldeles "vridna" efter den stilige dragonen,
som efter en rad av äventyr blev trolovad med en inspektorsdotter. Och
sedan de blivit gifta, övertog han hemmanet efter föräldrarna. Men han
var alldeles för bortskämt att kunna vara bonde och slarvade till det för
sig, så att det gick sönder på alla vis. Då kom tvillingbroderns förmyndare,
som var en duktig karl och icke släppte tillsynen över de unga männen,
bort till Hooströms smeddräng och ville, att han skulle övertaga gårdens
skötslel.
Men då blev det liv i mäster. Det var inte tal om, att han skulle få lämna
tjänsten, förrän tiden för städjan gick ut, och detta ville han
genast handgripligen göra klart för smeddrängen. Men denne reste mäster
på huvudet i en brunn inne i smedjan, som var upptagen för härdningen
vid fjädersmidet, och sedan satte han en man i sitt ställe till årets
slut, innan han lämnade sin tjänst och övertog färdenegården. Den,
han lejde för sig, fick en vret i belöning, som finns kvar i ägo hos
mannens arvingar ännu i vår tid.
Sedan den saken var ordnad, gick det så, att konstsmedens dotter förälskade
sig i smeddrängen. Hooström var emellertid inte alls med på den affären
utan satte sig på det intensivaste emot föreningen mellan de båda unga.
Men en kväll lyckades smeddrängen och flickan träffa varandra, och de
smögo sig undan till Igeltjärn, på vilken de rodde ut med en båt. Och
ingen vet, hur det gick till, men längre fram på kvällen flöt båten
tom ute på vattnet, och under den natten stod konstsmeden vid städet
timmarna igenom och smidde en dragg, med vilkens hjälp han i den allra första
morgongryningen lyckades finna de omkomna. De höllo varandra omfamnade i
döden, och inför detta mjuknade konstsmedens sinne upp. Nu skulle han
helst ha velat ha det passerade ogjort. Alldeles nedbruten blev han inte
genom sorgen över sin dotters öde, men han var som förvandlad efter den
dagen, en blid och blygsam man.
Så berättas det i Torsåker om bergslagets skickligaste smed i den gamla
tiden.
|
|
Till början
|