|
Gamla seder, bruk och föreställningar hos allmogen.
|
|
1920
5
Gamla märken och annat från Husby socken 1-10.
6
Julfirande i Gästrikland.
1921
11
Julfirande i Torsåker.
12
Julmärken från Ockelbo.
17
Bröllop i Ovansjö.
18
Kryckeståt i Torsåker.
19
Bröllop i Torsåker.
1922
22
Gamla julseder från Kungsberg, Järbo.
26
Ett bondbröllop i Överbyn, Järbo, år 1859.
27
Gammalt bondbröllop i Järbo.
28
Talgljusstöpning. (Torsåker)
1923
35
Julfirande i Ovansjö för 75 år sedan.
36
Julfirande i Torsåker.
41
Bröllop i Ovansjö.
42
En frierihistoria från 1700-talet (Ovansjö).
1924
47
Julfirande i Torsåker.
48
Julfirande i Ovansjö.
49
Julfirande i Järbo.
50
Julfirande i Högbo.
53
Fettisdagsfirande i Gästrikland.
B. I Ovansjö.
C. I Järbo.
D. I Högbo.
54
Valborgsmässofirande i Gästrikland.
C. I Ovansjö.
D. I Järbo.
57
Midsommarfirande i Gästrikland.
B. Järbo.
61
När Erik Jansson var i bygden (Ovansjö).
62
Om bergsmansväsendet i Ovansjö.
63
Mältning och brygd i Ovansjö.
65
Väderleksmärken från Hille.
66
Väderleksmärken från Skogs socken i Hälsingland.
67
Om tunglet. Från Husby i Dalarne.
1925
69
Från tinget i Ovansjö.
70
Från ett bröllop i Ovansjö.
71
När länsman blev lurad (Ovansjö).
75
Om fettisdagen i Ovansjö.
76
Om begravningar i Ovansjö under gamla tider.
1928
117-118
Gå vilse, Ovansjö Hammarby.
120
Gå vilse, Torsåker.
125
Den sista kärven, Torsåker.
131
Om tjänstefolkets villkor, Ovansjö.
1934
135-136
Julfirande i Järbo.
143
Om valborgsmässa i Järbo.
149-151
Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.
152
Bruk vid boskapsskötseln i Ovansjö.
153
Bruk vid boskapsskötseln i Torsåker.
156
Tungelgången.
158
Väderleksmärken från Svartnäs.
|
5
Gamla märken och annat från Husby socken i
Dalarne. 1-10.
Upptecknat av
Harald Vestlund, Fullen, Långshyttan.
1.
När fiskarna gick i solen, skulle nätgarnet spinnas, för att näten
skulle bli fiskrika.
2.
Om det var "lättgått" på Sigfrid-dagen, skulle det bli lättkört
i åkern.
3.
På Urbanus skulle linet sås.
4.
Ingenting skulle få sås i "gångdagarna" (3 dagar före
Kristi-himmelfärdsdagen och 2 dagar efter densamma). I gångdagarne skulle kläderna
vädras.
5.
Under sådden fick man ej sopa gården, för då sopade man bort utsädet.
6.
Under vintern skulle allt garn spinnas, så att det hann tvättas till påsk.
7.
Om "rena" blev grön före "grena", skulle det bli dåligt
höår.
8.
Den första hötappen skulle läggas in av en kvinna, för att det skulle
bli mycket hondjur i ladugården.
9.
På vårfrudagen skulle en påse, innehållande mjöl, salt och "linsol"
(agnarna efter linfrö) upphängas i skorstenen. På Ersmässo-morgonen skulle
den tagas ned och givas åt kreaturen. Den, som det då ångade av, hade varit
bestämd åt rovdjuren, men det blev då förebyggt, när de fingo av påsens
innehåll.
10. På
mecksmässonatten fingo ej hästarna vara ute, för då skulle de sucka för var
gång, man lade selen på dem.
|
6.
Julfirande i Gästrikland.
A. Torsåkers socken.
Upptecknat av
Joel Hansson, Åsmundshyttan, efter berättelse av
hans farmor, 85 år.
Julljus.
1.
Man hade ej julgran; i stället bredde man halm på golvet. Då farmor
var barn, skulle man ha ett ljus brinnande på julnatten. Man satte fram ett
bord mitt på golvet och på bordet ett tennfat. I fatet satte man sedan ett långt
talgljus, som var särskilt stöpt för ändamålet. Ljuset skulle sedan stå där
under natten. Detta ljus skulle man också gå uti ladugården och stallet med,
något, som tycktes vara mycket viktigt. Drängen skulle en gång ta ljuset och
gå ut med. Han gick till stallet men brydde sig ej om ladugården. Han trodde,
att de andra hade lagt sig, men då han kom in, klädde farmor genast på sig
och skyndade ut i ladugården med ljuset.
2.
Till julen stöpte man särskilda grenljus. Ljuset skulle ha så många
grenar, som det var syskon i familjen. Vart och ett av syskonen hade sin gren,
och den, vars gren först brann ned, skulle först dö.
Djurens
jul. Om julkvällen skulle korna ha ett särskilt "slekje" av malt och
gröpe, och hästarna skulle ha julöl.
Julen
orakeltid. Gick man ut en julnatt till en korsväg, fick man se den, man blev
gift med. Gick man ut på julkvällen, när de andra åto gröten, fick man se
den, man skulle bli gift med, sitta, där man själv suttit.
|
11
Julfirande i Torsåker.
Berättat
av J. W., 78 år. Upptecknat av Elsa Ericsson, Vibyhyttan, Torsåker.
Halmen
utbreddes då på stugugolven. Det var slagtröskad råghalm, som klipptes jämn
i ändarna och lades ut mycket fint med mattor omkring. Barnens största glädje
var att om julafton rulla i halmen och binda halmdockor, vilket tillgick på så
vis, att de snodde halmen mellan händerna, och sedan bundo snodderna om
halmbuntar. Det är ju lätt tänkbart, att det från de öppna spisarna skulle
spraka gnistor ner i halmen, men de körde hem stora s.k. torrfuror och eldade
med. De brunno lugnt och fint utan fara för sprakandet.
För
ungefär 50 år sedan började man göra bekantskap med julgranen.
Lutfisk
begagnades i långa banor. Det var pigornas värsta arbete att tvätta den till
julen. Den skulle nämligen tvättas och sköljas i ån, som man förstår var
rysansvärt kall att vara i.
Risgryn
funnos icke då. Således hade man ingen julgröt. I stället begagnades tjock välling,
som det skulle rimmas för, innan man rörde den, vilket man var mycket
intresserad av och lyckades mycket bra med.
Julklappsutdelningen
var inte så värst riklig. Julklapparna utgjordes av några hemgjorda saker, såsom
klappträd, skedar och harvstickor, vilka voro mycket snillrikt graverade. Frun
i huset var inte snål om maten utan tvärtom mycket givmild mot både tjänare
och andra.
|
12
Julmärken från Ockelbo.
Upptecknat av
Nils Olsson, Ulftorp, Jädraås.
1.
Samma väder och vind, som det är på juldagen, då folket åker hem från
kyrkan, samma väder blir det också hela januari.
2.
Om juldagen blir på en lördag, skall det enligt de gamla bli sträng blåst
det året, och många gamla skola dö.
|
17
Bröllop i Ovansjö.
Berättat av Per Larsson, Yttermyra, Ovansjö, 86 år. Upptecknat av
Anna Sundberg, Yttermyra, Ovansjö.
Då
det skulle firas bröllop på något ställe, skulle brud och brudgum samt en
manlig och en kvinnlig uppassare fara omkring i gårdarna och bjuda. Detta kunde
få hålla på med i ända till 5 dagar. Gästerna skulle ha mat med sig: både
bröd, kött och fläsk. Om det var en hel familj, så måste de ha en hel
skinka. De skulle även ha kniv med sig; gaffel användes icke då. Skedar fingo
de i bröllopsgården, de voro i olika fasoner av trä. Det bestods även på
dricka och brännvin. Dricka användes då i stället för kaffe.
Sedan de ätit första målet, skulle gästerna giva brudfolket sina skänker.
Brudfolket stod då bakom ett långt bord, på vilket då gästerna skulle sätta
sina skänker. Var och en, som skänkte, fick en sup av brudparet. Sedan vidtog
dansen. Prästen och bruden, brudgummen och brudflamman skulle dansa första
dansen. Var och en skulle sedan dansa två danser var med brudparet. Brudparet
skulle då stå på ett bestämt ställe under den s.k. brudhimmelen. Den
gjordes på det viset, att ett vitt lakan uppsattes i taket. På det fastsattes
alla slags granna huvuddukar.
Innanför dörren hade en dricksbytta. Över den
var en liten himmel uppsatt. Den var gjord på samma sätt, fast den var mycket
mindre. Den kallades för drickshimmel. Alla flickor, som voro bjudna, hade
brudrebyflätor. Det var något slags krona, som bestod av en stel stomme av
pappa eller något sådant överklädd med glittertrådar. Brudens klädning var
av något mörkt tyg garnerat med granna band. Hon hade brudkrona men ingen slöja.
Andra dagen skulle brudparet gå omkring i de gårdar, där det var några
gäster, och bjuda på frukost. Om det var långt, måste de ha häst.
Efter middagen på andra eller tredje dagen blev det den så kallade
kabbdansen. De satte då upp ett bord högt i ett hörn. På det hade de dricka
och brännvin. Framför bordet hade de en bänk. En pojke och en jänta skulle då
dansa tillsammans. Då de dansat ett tag, ställde de sig på bänken framför
bordet. Pojken fick då brännvin och jäntan dricka. De skulle då ge pengar för
det. Dessa tillföllo ofta spelmännen. Det förekom mest dans på bröllopen då
för tiden, mycket sällan någon lek.
Sista målet fingo gästerna flottbröd. Då visste de, att det var slut.
Då gästerna skulle fara från bröllopsgården, följde brudparet dem en bit på
väg. Innan de då skildes, skulle gästerna ha mat samt brännvin. Bröllopen
kunde då vara ända till fem dagar.
|
18
Kryckeståt i Torsåker
för omkring 50 år sedan.
Upptecknat av Axel Pettersson, Torsåker.
Då
det lyste första gången i kyrkan, skulle det vara kryckeståt. Man låtsade,
att man kom från kyrkan och till brudens hem. Då skulle en man rida före och
sedan två och två bredvid varandra men vanligast på tomma hästryggen och
bara i gående. Det skulle vara fem ridande före kryckan och sedan prästen i
en kolstig, som var påklädd med löv och blommor. Denna präst, som var med,
han var en utklädd präst. Och sedan kommo alla, som redo, och sedan alla, som
åkte. Innan de kommo fram, skulle första man fram tre gånger och ge signaler
i ett horn. När de kommo fram, skulle de fram till bron. Kryckan skulle stanna
mitt för bron. Då skulle prästen fram och hålla tal och avlämna
presenterna. När talet var slut, bjödos de att stiga på in. De fingo både
kaffe och mat. Brännvin skulle de ha med sig själva, om det användes. Det var
bal hela natten. Och då voro somliga karlar utklädda till kvinnor och tvärtom.
|
19
Bröllop i Torsåker.
Berättat av J. W., 78 år. Upptecknat av
Elsa Ericsson, Vibyhyttan, Torsåker.
Bruden
skulle tidigt på bröllopsmorgonen stiga upp och gå ut att två sitt ansikte i
gräsets daggdroppar. Det påstods vara lyckobringande. Bröllopen stodo i
dagarna två längre, om de voro rika. Bruden skulle ensam ut att visa sig.
Brudgummen fick då hålla sig inne, likaså marskalkerna. Tärnorna lyste
bruden ensam. Ljusen, varmed de lyste, skulle aktas för att slockna. Den, för
vilken ljuset slocknat, skulle inte få den äran att bli gift.
Paren skulle vigas på en så inredd pall: Först breddes en schal på
golvet. På den ställdes pallen, och en grann halsduk breddes över den. Bruden
och brudgummen skulle efter bröllopet vandra ut med en korg full med ost och bröd
och annat gott och bjuda alla, som de mötte på det.
|
22
Gamla julseder från Kungsberg, Järbo
Berättat av Märta Andersson, 87 år, Järbo. Upptecknat av
Anna Lindgren, Järbo.
Fjorton
dagar före jul företogs julbaket. Förutom det vanliga rågbrödet bakades
surbullar. När dessa skulle bakas,
slog man först kokhett vatten över mjölet. Detta skulle stå så i tre dygn,
vilket kallades att sötna. Sedan skulle degen jäsas i tre dygn, varefter den
bakades. Av detta skulle tre särskilda bullar bakas, som skulle stå på bordet
hela julen. På den, som skulle ligga överst, gjordes ett kors. Även dricka
och julöl skulle bryggas.
Slaktningen
företogs om hösten. Av talgen stöptes då ljus, som skulle räcka hela
vintern. De, som skulle sparas till julen, gjordes särskilt långa och tjocka.
Städningen
börjades flera dagar före jul. Halm skulle sedan bredas på golvet.
Halmknippan bars in på morgonen, och av den skulle göras en s.k. jultuppa, som
barnen fingo leka med.
På
julafton skulle alla bada. Detta skedde i ladugården. Efter detta skulle de äta.
Maten på julbordet bestod av lutfisk, gryngröt, julskinka, ost, bröd och smör.
Smöret var fint krusat, och i toppen satt en bock. De förut omtalade bullarna
och smöret fingo ej dukas av bordet förrän tjugondagen. Då skulle det dukas
av och brödet sparas till fettisdagen.
På
julmorgonen skulle alla, som kunde, fara till julottan. Först skulle granen tändas
samt två ljus i vardera fönstret.
Alla,
som kommo på besök till gården, fingo ej gå, förrän de smakat av julmaten;
de kunde i annat fall taga julen med sig.
Fjärdedag
jul började de att spinna. Tjugo härvor skulle spinnas till tjugondagen.
Trettondagen samlade sig alla ungdomar i byn och gingo med stjärnan. En av
dessa skulle tigga och kallades Josef. Han tiggde öl, brännvin och mat av alla
slag. En annan skulle tigga pengar; han kallades Judas med pungen. Sedan de så
tiggt i varje gård, ställdes till en bal tjugondag Knut, och julen dansades
ut.
|
26
Ett bondbröllop i Överbyn, Järbo, år 1859.
Berättat av änkan Lisa Jansson, 82 år gammal. Upptecknat av
Ivar Johansson, Västerberg, Ovansjö.
Jag
skall nu berätta, hur det gick till vid ett bröllop på min tid. I tre dagar före
bröllopet skulle vi fara omkring och bjuda gästerna. På söndagen före jäspe
klädde vi brudhimmeln och drickshimmeln. Brudhimmeln sattes upp i ett hörn och
drickshimmeln innanför dörren över dricksbyttan. På kvällen före bröllopet
kom gummorna med smör, bröd, ost, skinka, tårta och kakor. Dagen efter detta
började bröllopet. Brudframman var från Norrberg i Ovansjö. Spelmännen hade
nu kommit. En var från Backberg, han spelade fiol, och den andra var från Bro,
han spelade klarinett. Nu kläddes bruden, och prästen Lindström hade även nu
kommit. Då skulle borden vara dukade. Därefter skedde vigseln.
Vi höllo då
till i nystun. Bruden och brudgummen skulle då stå under brudhimmeln. Sedan
vigseln var skedd, skulle vi ha mat. På bordet fanns det alla slags rätter.
Den första rätt vi fick var kött och potatis, sedan pudding, kål, kakor,
sylt och tårta. På varje bord fanns det två tårtor. Därefter skulle borden
rustas utav och bäras ut. Nu kom skänkerna. Brudfolket skulle då stå bakom
ett bord, där gästerna skulle lägga sina skänker. Var och en, som skänkte,
fick nu en sup av brudfolket. Spelmännen spelade, under tiden gästerna skänkte,
skänklåtar. Sedan började dansen. Bruden och brudgummen skulle nu stå under
brudhimmeln. Prästen dansade första dansen med bruden och sen var och en. Så
höll vi på nästan hela natten.
På morgonen skulle vi ge frukost. Vi hade då
spelmännen med oss.. På söndagen for vi till Ovansjö kyrka, för att ge på
"hedersdagen". På den tiden hörde Järbo och Ovansjö socken ihop. När
vi kom från kyrkan, mötte de oss vid Ytterbyn med två spelmän, som låg i en
kolskrinda och spelade. Tre pojkar red på varsin häst. Pojkarna voro vitklädda
med ett rött silkesband kring midjan. På huvudet hade de höga hattar med tre
silkesband kring vardera hatten. På hästarna lågo vita lakan. Vi fingo en sup
och en smörgås, och så åkte vi hem. När vi kommo hem, följde ryttarna med
in i nystun, och gästerna blevo rädda och sprungo upp på bord och bänkar.
Sedan de ridit runt tre gånger, redo de ut igen. Vi skulle nu ha mat. Sedan vi
ätit, började vi att dansa.
Så
höllo vi på till femte dagen. Då fick vi dansa på kobben. En pojke och en
flicka skulle nu stiga upp på en bänk och lägga dit pengar. Dessa fick då brännvin
och dricka sammanblandat, och så skulle de dansa. Den sjätte dagen började gästerna
att fara hem. Då följde vi dem till vägs. Då skulle det vara en sup och en
smörgås, innan vi skiljdes åt.
|
27
Gammalt bondbröllop i Järbo.
Berättat av Märta Andersson, 87 år. Upptecknat av
Anna Lindgren, Järbo.
När
det skulle firas bröllop i gård, skulle alla bära dit mat. När de voro
bjudna hela familjen, skulle de lämna en hel skinka samt kött, bröd, smör
och fläsk. Efter vigseln skulle de äta. Till första målet skulle alltid
finnas rån, ett slags våfflor, samt risgrynskaka, som skars i bitar, vilka
togos på gaffel och buros omkring åt alla, som sutto vid bordet. Sedan de ätit,
frambars bröllopsskänkerna till brudparet. Alla, som skänkte någonting,
fingo då av dem brännvin eller vin.
Efter
detta gingo de i nystun för att dansa. Brudparet skulle då först stå under
brudhimmelen. Gästerna fingo sätta sig på bänkar runt omkring. Brudhimmeln
gjordes åtta dagar före bröllopet av byns flickor. Först sattes ett lakan
upp, sedan alla silkeskläden och band, som funnos i gården. Brudparet dansade
första dansen ensamt. Sedan skulle bruden dansa med var och en av gästerna. På
tredje dagen dansades på kobben. De ställde ett bord högt i ett hörn, och på
detta ställde de dricka och brännvin. När ett par hade dansat några varv,
fingo de gå och sätta sig på en bänk framför bordet och fingo då av
drickat eller ölet. Bröllopet varade i åtta dagar. Varje kväll åto de
lutfisk och gryngröt.
Bruden
hade krona men ingen slöja. Alla flickor skulle ha s.k. bruppeflet. Den var
gjord av papp, överklädd med gullpapper och glittertrådar.
Till
början
|
28
Talgljusstöpning.
Berättat av M. B-d, 48 år, Hästbo. Upptecknat av
Elis Berglund, Hästbo.
Förr
i tiden måste man själv tillverka sina ljus. Det var en mycket viktig dag, när
man skulle stöpa sitt förråd av ljus för det kommande året.
Till
stöpningen hade man förut snott ihop vekar av bomullsgarn. Dessa träddes på
pinnar av en 3 ā 4 dm. längd, vilka i sin tur händes över två stänger i en
lång rad.
Talgen, som skulle användas, smältes nu och hälldes i en trätjärna,
i vilken man förut hade kokhett vatten. Detta skulle användas till att hålla
talgen flytande. Så tog man en pinne med vekar på och doppade den hastigt ned
i talgen. Varje pinne behandlades på detta sätt, tills man genomgått hela
raden. Då tog man på nytt den första pinnen och doppade den åter hastigt ned
i tjärnan. Denna behandling genomgingo nu alla vekarna, tills de hade fått den
tjocklek, man önskade.
Till
julen stöptes särskilda ljus, som kallades grenljus. Man skaffade sig en rund
träram. Vid innerkanten på denna sattes så många ljus, som det var medlemmar
i familjen. De nedre ändarna av ljusen böjdes emot varandra och fästes
samman, så att de liksom bildade ett ljus. Varje medlem av huset hade sitt särskilda
ljus.
När
man nu vid julen tände dessa ljus, trodde man, att den person först skulle dö,
vars ljus fortast brann ned.
|
35
Julfirande i Ovansjö för 75 år sedan.
Upptecknat av
Robert Norbäck, Norrberg, Kungsgården. Berättat av
mormor, 80 år.
För
75 år sedan firades julen ej på samma sätt som nu. Då mormor var barn, hade
man ej någon julgran. I stället bredde man halm på golvet. Detta skulle göras
på julafton. När halmen var i ordning, sattes mitt på golvet fram ett bord,
som kallades julbordet. Bordet dukades på julafton. Det skulle sedan stå dukat
hela julen. Mitt på bordet ställde man ett tennfat och i fatet ett talgljus.
Detta var särskilt stöpt för ändamålet. Ljuset skulle brinna hela
julnatten. På julmorgonen skulle det bäras in i stallet och ladugården, något
som tycktes vara mycket viktigt. Drängen fick taga ljuset och gå i stallet med
det. Pigan fick sedan gå i stallet efter ljuset. Hon gick till ladugården med
det, där det skulle stå, tills det brunnit ut.
Före
jul bakades tre julkakor och ett julkors. Detta skulle ligga på julbordet hela
julen. När julen var slut, skulle julkorset läggas undan. Det fick sedan ligga
ända till våren. När hästarna första dagen skulle ut och dra i åkern, som
man sade, då skulle de äta upp julkorset.
|
36
Julfirande i Torsåker.
Berättat av Lars Larsson, Torsåker, 75 år. Upptecknat av
Ida
Kvist, Hästbo.
Dagarna
före jul steg man upp klockan 2 eller 3 och började arbeta.
På
julafton skulle dom äta sju frukostar, innan det blev ljust. De använde mycket
sprit på den tiden. På eftermiddagen ringde kyrkklockorna samman till helg.
Mellan
klockan 5 och 6 på eftermiddagen skulle man till bastun och bada. Sedan åts
julmaten, som bestod av lutfisk, gröt och skinka. Därefter bar man in långhalm
och bredde ut på golvet. Av en del halm gjorde dom gubbar och bockar. Barnen
sovo vanligen på halmen om julnatten.
På
julmorgonen steg man upp vid 4-tiden för att hinna till kyrkan i tid. Det var sämre
vägar och sämre åkdon då än nu. På julmorgonen sjöngo djäknar (fattiga
studenter) i kyrkan. Sedan gingo de för varv i gårdarna och sjöngo och tiggde
mat, ull till strumpor o.s.v.
|
41
Bröllop i Ovansjö.
Berättat av Karin Ersson, f. 1840, Bro by, Ovansjö. Upptecknat av
Anna Backman, Åttersta, Ovansjö.
På
andra lysningsdagen skulle gästerna bjudas. Då fanns det varken post eller järnväg,
utan då fick man lov att färdas till häst långa vägar, ibland till rätt
avlägsna trakter, för att muntligen bjuda gästerna att infinna sig på den
utsatta dagen. Det ansågs icke passande, om det blivande brudparet kommo
ensamma, utan de skulle åtföljas av en manlig släkting till bruden och en
kvinnlig till brudgummen.
De bägge kontrahenternas fäder skulle också fara
omkring och bjuda till bröllopet, men de skulle fara antingen förut eller
efter, så att de inte kommo i sällskap med de andra. Då skulle de bjuda och
truga ideligen. Det ansågs icke fint nog, om man så utan vidare lovade hörsamma
inbjudningen. När sedan dagen var inne, skulle man också ha en spann med förning,
fläsk, smör, ost och bröd m.m. med sig till bröllops-gården. Bröllopet började
i regel på fredagen och hölls i dagarna tre.
Första dagen skulle socknens präst
vara närvarande. Han skulle dansa första dansen "brudpolskan" med
bruden. En av förströelserna var kabbdansen. Den tillgick så. I ett hörn av
danssalen var iordningställt ett stort bord med förfriskningar. När ett par
dansade förbi, skulle de stanna och kliva upp på bordet och där få en sup
eller ett glas öl. De, som icke godvilligt ville gå dit, skulle av de andra köras
upp på bordet. På kvällen första dagen dansades kronan av bruden. Tredje
dagen eller söndagen skulle brudparet åka till kyrkan. Då skulle de
hemmavarande kläda ut sig i gamla kostymer och fara dem till mötes.
|
42
En frierihistoria från 1700-talet.
Berättat av O. O., som dog för några år sedan, 83 år gammal.
Upptecknat av Hans Segerholm, Norrberg, Ovansjö.
En
av mina förfäder, som hette Eliasson, var mycket stark. Han var känd vida
omkring, och hans bild finnes ännu idag kvar på en gammal järnvåg i
Stockholm. Han hade även en fästmö, men hon bodde i en annan by, ett stycke
från hans hem. Därför brukade han ofta rida, när han skulle hälsa på
henne. Hans fader var bonde, och på den tiden var det mycket vanligt, att
bondesönerna redo, när de skulle i olika ärenden.
En gång, när han kom
ridande till byn för att hälsa på sin fästmö, voro alla byns ynglingar
samlade vid ett vägskäl, där han skulle rida förbi, och de hotade honom med
grymma ord, om han icke slutade med det där. Flickan var den bästa i hela byn.
De fordrade, att han skulle giva dem "kannan", annars skulle han inte
få komma dit mera. Det var då sed, att en yngling, som fick en hustru från en
annan by, skulle giva den byns ynglingar en kanna brännvin som lön.
Detta
ville icke Eliasson foga sig i utan gjorde motstånd. Då skulle de rycka honom
av hästen och giva honom stryk, men detta gick inte. Med sina kraftiga nävar
tog han ett väldigt tag i håret på två av de största ynglingarna och höll
dem på raka armar i luften, så att de kände samma känslor som Absalon, när
han fastnade i pilträdet. Så sporrade han kraftigt hästen, som satte av i
galopp med den tunga bördan av tre man.
De båda olyckliga ynglingarna
sprattlade med armar och ben och bådo om nåd och förskoning. Eliasson red ett
gott stycke med dem men vände så tillbaka till de övriga som, förskräckta
över vad de sågo, blevo stående på stället. Där satte han helt varligt ned
dem igen och red så sin väg, men från den stunden vart han aldrig ofredad av
den byns ynglingar. "Kannan" gav han aldrig, men flickan fick han.
|
47
Julfirande i Torsåker.
Upptecknat av
Margit Blomqwist, Torsåker.
Omkring tre veckor före jul började
julstöket med slakt, brygd och bak. Det slaktades en ko, ett svin samt flera får.
Av dessa djur stektes stora stekar och julskinkor, pölsa koktes, korv stoppades
för hand genom ett horn, förfärdigat av ett kohorn. Denna korv kallades
"stångkorv". Den hängdes upp på störar i taket för att torka. Därefter
togs den ner och stektes på glöden, då den skulle ätas till måltiderna. På
natten skulle det bryggas. Av vörten, som kokades 3-4 timmar, bereddes det goda
julölet. Man tog även av vörten och bakade därav bröd, "vörtbröd".
Av kotalgen stöptes ljus. Ett särskilt ljus, kallat grenljus, var förfärdigat
med lika många grenar som personer i familjen. Ett namn av var och en på
familjens medlemmar bestämdes för varje gren av ljuset. Alla ljusen skulle tändas
på samma gång. Det ljus, som först slocknade eller brann ner, betecknade den
person, som först skulle flytta bort från huset. Ljuset, som skulle brinna på
julbordet, fick ej brinna ner, det skulle finnas kvar till julmorgonen. Då
skulle man tävla om, vem som blev den första till stallet och lagårn. Det
skulle bringa lycka.
På julkvällen ströddes halm på golvet. Av halmen
gjordes dockor och bockar, som barnen fingo leka med. Alla i familjen skulle
bada i en bastu, innan de fingo sitta ner vid bordet. På kvällen åts lutfisk
och gröt, risgrynsgröt. Efter måltiden ställdes alla skor i en lång rad
framför bordet för att vara i ordning till julmorgonen. Då skulle alla i
ottan. På vägen dit begagnades bloss, som de buro brinnande i händerna. Varje
person, som kom, skulle sätta sitt bloss i snön, innan de gingo in i kyrkan.
Det bildades därigenom långa rader av bloss på båda sidor om ingången, som
sedan skulle slockna av sig själva.
Klockaren i församlingen ombesörjde, att
ljus blev hämtade i gårdarna. Dessa satte han sedan i bänkraderna, tre ljus i
varje bänk. Detta var den enda belysningen. Två män, som kallades "djäknar",
reste omkring i byar och sjöng vid gårdarna. De skulle alltid ha av vad husen
hade att bjuda av julmaten. På julmorgonen sjöngo de i kyrkan framme i koret
juldagens episteltext: "Det folk, som i mörkret vandrar, ser ett
ljus" o.s.v. Då det blev slut i kyrkan, skulle allt folket skynda sig hem.
Den, som kom först hem, skulle först få skörden inbärgad. Den mat, som
dukades fram på bordet i storstugan till julen, skulle stå kvar under hela
helgen. Ingen främmande person, som kom in, fick gå ut ur huset, förrän han
smakat av de rätter, som funnos på bordet.
|
48
Julfirande i Ovansjö.
Berättat av Karin Brolund, 78 år. Upptecknat av
Elin Gustafsson, Storviks-Hammarby.
Till
julen skulle vi först och främst brygga ett mycket välsmakande julöl.
Brygden skulle ske med stor noggrannhet. Vi steg då upp klockan 2 på natten
och började brygga. Vidare bakade vi "bullbrö", vartill användes
vasslan, som var kvar, sedan vi gjort ost. Vi bakade också "vörtbrö",
vi hade vanligtvis stora kar fulla med bröd, som då skulle räcka hela
vintern.
Julbordet
dukades. Först placerades en trearmad stake med hemstöpta ljus, sedan
julskinka samt tre ā fyra runda, mjuka brödkakor, som lågo direkt på
bordduken. En hel ost låg även på bordet med en därpå liggande mindre
ostbit, som vi skulle äta av. Smör hade man på en tallrik, format i
socker-toppsfason, samt bredvid denna en mindre tallrik smör, som fick användas.
Det större smöret skulle stå kvar till efter helgen. All maten skulle stå
kvar på bordet hela helgen.
På
julkvällen åt vi lutfisk med sås, ej potatis, samt risgrynsgröt. Gröten åts
ur ett stort fat utan mjölk. Hela familjen åt då på samma gång direkt ur
detta fat. Allting skulle gå lugnt och tyst tillväga på julkvällen. Vi gick
tidigt till sängs för att på morgonen vara väl i ordning till julottan.
Då
jag tjänade hos major Liljehök på Västerberg, det var åren 1871-72, hade de
julgran där också, annars hade den ännu icke kommit till allmänt bruk. Den
kläddes med ljus, flaggor, glitter, äpplen och russin. Vi tjänstehjon, som
bestod av sju pigor, fick inte äta samma mat som herrskapet. Vi åt julkväll i
köket. Då bars dit in en korg med julklappar. Sedan skulle vi in i salen och
tacka för de gåvor, vi fått. Där inne var julgranen tänd, och fru majorskan
spelade psalmer på orgel och barnen sjöngo.
|
49
Julfirande i Järbo.
Berättat av fru Anna Stadig, 70 år, Kalltjärn, Järbo. Upptecknat av
Märta Hansson, Järbo.
Man
kan säga, att förberedelserna för julen pågingo hela hösten med slakt och
bak. Man började med slakten i oktober, och sedan fortsattes med ljusstöpning
och bak. Ljusstöpningen gick så till, att man vid slakten tog vara på all
talg, vilken man sedan smälte upp och slog i lämpliga kärl. Sedan slog man i
hett vatten, så att kärlet blev fyllt till brädden, varvid talgen kom att
flyta. Sedan doppade man vekarna, som bestodo av ljusveksgarn och voro
fastknutna flera på varje käpp. Därmed fortsattes, tills ljusen blevo lagom
grova. Man stöpte då ljus för hela året, jämte grenljus för julen.
Dessutom stöptes ett grovt ljus, som skulle tändas på julkvällen och brinna
hela natten. Det, som fanns kvar av detta ljus på morgonen, skulle tagas ut i
ladugården och visas för kreaturen, för att de också skulle få se, att det
var jul.
Den
egentliga julstädningen började inte förrän en vecka före jul, men bak och
brygd jämte övriga långstök undangjordes före. Man bakade då bröd av
allehanda slag: Grovt rågbröd, bröd av samsikt, semlor, som bakades av kornmjöl,
och tunnbröd av rågmjöl. De senare utkavlades till mycket tunna kakor,
varefter de krusades. Därjämte bakades bergslagsbröd, vilket skulle vara till
matsäck åt karlarna, när de skulle bort och köra malm till hyttan. Detta
bakades av rågmjöl, något blandat med havremjöl. Så bakades vörtbröd av
samsikt och med vört till degspad.
Kornbröd
eller dalbröd, som det kallas i somliga trakter, bakades också. Degen gjordes
av kornmjöl. Jäst skulle visserligen finnas i degen, men den fick inte jäsa
utan bakades och gräddades genast. Kakorna utkavlades stora och mycket tunna.
Vid gräddningen rullades de på käppar och sattes in i ugnen, där de rullades
av igen. Eld skulle brinna vid ena sidan av ugnen under gräddningen. Den måste
emellertid flyttas över till andra sidan, för att ugnen inte skulle kallna.
Efter gräddningen viktes kakorna först dubbla, och sedan hängdes de över
spett i taket för att torka. Slutligen bakade man två spett hästbröd. Detta
bakades av havremjöl. Så länge det räckte, skulle karlarna ta med sig två
kakor varje kväll ut till hästarna.
Så
kom då slutligen julaftonskvällen, då allt stök var över. Då dukades
julbordet, ett stort bord, som sällan användes annat än vid julen. Julmaten
bestod bland annat av julskinkan, lutfisk, risgrynsgröt. Hembryggt dricka
skulle även finnas på bordet. Vid varje tallrik skulle ligga en semla av
havremjöl. Därefter tändes grenljuset.
Sedan
man ätit, sjöngo far julpsalmen. Julskinkan jämte smör, bröd och ost skulle
stå kvar på bordet hela julen. Julhalmen togs in och breddes på golvet på
juldagsmorgonen.
Någon
julgran hade man inte på den tiden. Först vid början av 1890-talet började
man att skaffa sådan. Inte heller var det vanligt, att man gav varandra
julklappar.
Julmorgonen
måste man vara uppe klockan tre för att hinna i julottan. Den började klockan
sex, så man måste fara senast fem. Juldagen var det sed att alla stannade
hemma, men när den dagen var över och annandagen kom, blev det livligare.
Ungdomen brukade då samlas i någon gård, där de roade sig med upptåg och
lekar av alla slag.
|
50
Julfirande i Högbo
Berättat av Abraham Abrahamsson, Högbo, 79 år. Upptecknat av
Aina
Olofsson, Högbo.
Till
jul gjordes utom de vanligaste förberedelserna även en docka av halm, som
intogs på julafton.
Halmen
breddes som vanligt ut på golvet utom i mitten. Där ställdes dockan, och nu
skulle det prövas, vem som var vigast. Det tillgick sig på så sätt, att alla
pigor och drängar lade sig i ring med huvudet åt dockan till och fötterna utåt
golvet. Nu skulle man medelst fötterna stjälpa den, vilken många gånger var
svårt nog.
På
julnatten skulle alla husfolkets skor sättas på golvet (halmen var då undanröjd).
Densammas skor, som på natten flyttades, skulle dö under det kommande året.
På
"20-dag Knut" var herrskapen alltid ute och åkte åt olika håll.
1872
hade Högs första julgranen. Till jul bakades även bockar, så att var och en
fick var sin.
|
53
B Fettistagsfirande
i Gästrikland, i Ovansjö.
Berättat av P Vallbom, Vallstanäs, Ovansjö. Upptecknat av
K. Hedlund.
Till
julbordet i Ovansjö hörde tre slags bröd: bron, korset och kakan. Dessa bröd
skulle sparas till fettisdagen. Då kokade de svinfötter, så att de fingo
mycket fettspad och så gjorde de flottmölja, som åts till middag
fettisdag.
Berättat
av Greta Modin, född i Hagmuren. Upptecknad av Lisa Persson, Mom, Ovansjö.
Till
jul bakades stora semlor, som var av siktversmjöl. Dem skulle man på
fettisdagen koka i vatten. Sedan åt man dem tillsammans med skirat fårflott.
|
53
C Fettisdagsfirande
i Gästrikland, i Järbo.
Upptecknat av
Märta Hansson, Kalltjärn, Järbo.
Vid
fettisdagen förekom intet vidare, som var av särskild vikt. Det skulle då
kokas kött och fläsk. Det skulle då även finnas kvar av julbrödet. Detta bröts
då sönder och lades i ett fat, och på det slog man flott och spad efter det
kokade köttet och fläsket. Detta kallades "flottmölja". Till kvällen
kokades köttsoppa.
|
53 D
Fettisdagsfirande i Gästrikland, i Högbo.
Upptecknat av
Aina Olovsson, Högbo.
Hos
Jugas bestod hushållet av åtta personer. I stället för våra nuvarande
fettisdagsbullar fick var och en av gårdsfolket en svinfot tillika med en sorts
soppa, som kokades på dessa fötter, bestående av gryn, mjölk, potatis m.m.
Efter
1860 tros bullarna ha blivit vanliga på fettisdagen.
|
54
C Valborgsmässofirande
i Gästrikland, i Ovansjö.
Berättat av Greta Modin, född i Hagmuren. Upptecknat av
Lisa Persson, Mom, Ovansjö.
Hela
byns ungdom samlades och drog ihop väldigt stora kasar. De, som kunde få tag i
någon tjärtunna, satte också upp en sådan. Under tiden, som kasen brann, sköt
man. Ungdomen lekte och dansade kring kasen till långt in på natten.
|
54
D Valborgsmässofirande
i Gästrikland, i Järbo.
Upptecknat av
Märta Hansson, Kalltjärn, Järbo.
Valborgsmässoafton
firades av gammalt med att bränna kasar och tjärtunnor. Ungdomen samlades då
kring kasen, där lek och ras fortsatte, så länge det fanns något kvar av
kasen. Några av ungdomen brukade också gå omkring i byn och skramla med koskällor.
Detta skulle väl vara någon påminnelse om att sommaren var i antågande.
Tidigt på morgonen efter, medan folket ännu sov i gårdarna, brukade någon
kunnig, vanligen en gammal gumma, gå omkring och blåsa i vallhorn. Det
kallades att "dåra". Ägg hörde bland annat till maten på valborgsmässodagen.
Den dagen skulle man också kärna smör. Man kärnade då ut vintern och kärnade
in sommaren, sades det.
Berättat
av mor, 62 år. Upptecknat av N. Eriksson, Kungsberg.
På
valborgsmässokvällen samlades byns ungdomar och gjorde en kase på byallmänningen.
Omkring 9-tiden på kvällen påtändes kasen. Intill kasen på en lång stång
restes en brinnande tjärkagge, som med sitt sken upplyste platsen däromkring.
Man roade sig med att skjuta, blåsa i lurar och slamra med koskällor. Olika
lekar lekte man, såsom fre änka, sista paret ut, två vänner gör ett par. När
kasen var nedbrunnen, gick vi till den gamla trösk-maskinslogen, där dansen pågick
till över midnatt.
|
57
B Midsommarfirande
i Gästrikland, i Järbo.
Berättat av mor, 62 år. Upptecknat av
N. Eriksson, Kungsberg.
På
den tiden, då Kungsfors smedjor och hamrar voro i gång, firade alla närliggande
trakter midsommarkvällen där. På aftonen kläddes en majstång med löv från
roten till toppen. När kvällen kom, hjälptes man åt att resa henne och satte
en flagga i själva toppen. Sedan dansades det i stora ringar omkring majstången.
En gammal sed var på den tiden, att bruksinspektoren om midsommarkvällen bjöd
på öl. Två karlar buro fram en så fylld med öl. Alla fingo så mycket de
orkade dricka. När dansen kring majstången var slut, gick man och dansade i en
lada, där en spelman spelade harpa. Dansen pågick till långt fram på
morgonen.
Berättat
av Olov Andersson, 70 år, Järbo. Upptecknat av Anna Lindgren, Järbo.
En
gammal gubbe vid namn Olov Hansson var en midsommarnatt i Kungsberg på ett
kalas och skulle gå hem på natten. Då han kom mitt på vägen mellan
Kungsberg och Ulftorp, fick han se en mängd kor, som gingo och betade, samt en
hund hörde han skälla, men denne såg han ej. Då stampade han i marken och
svor åt hunden att tiga. Då blev allt tyst, och både kor och hund försvann.
|
61
När Erik Jansson var i bygden.
Berättat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö. Upptecknat av
Karl Hedlund.
Min
mor mindes ett möte, när Erik Jansson var i bygden (troligen 1845) i Nässgårds.
Jan Erschgubben från Vall skulle följa Erik Jansson. Hans gumma kom och skulle
avstyra. Min morfar, ålderman i byn, skulle hjälpa henne. Mor var med och stod
vid fönstret och såg. Erik Jansson såg konstig ut. Han hade underliga ögon
och en tand, som gick ner på underläppen. Gumman hade ett litet barn på
armen. Hon föll på knä framför sin man och läste en psalmvers:
"Om alla skatter jag förlora, Jänis,
har jag dock Jesum kvar, Jänis.
Om ingen annan vän i världen var, Jänis,
en vän i Jesus jag dock har, Jänis."
De
fick av mannen i sista stund i Gävle, när han skulle stiga på fartyget. Han
släppte aldrig sin lära.
I
Järbo hade Erik Jansson sitt tillhåll i en gård, Nilses. Hustrun i den gården
följde med honom. Mannen, som letade efter henne, fann henne i en gård i Ås fäbodar,
där de kröp på knäna för att krypa av sig sina synder. Hon sade: "Jag
har en så´n tro, Pelle, så att jag kan gå på vatten". "Det ska vi
snart få se", sade mannen. Strax invid var en fors, Dalforsen, där han
hov ner henne.
Erik
Jansson stod på kyrkbacken, först han kom hit, och sålde mjöl. Det brukade
upplänningarna göra på den tiden. Han fick hålla till i nystun hos Prers.
Min mor var dit som barn och hörde honom. Där hade ting hållits förut. 1768
var sista tinget i nystun hos Prers.
|
62
Om bergsmansväsendet i Ovansjö.
Upptecknat av
Kerstin Billow, Storvik.
Somliga
bönder i Bro, Österberg, Västerberg, Nor, Näs och Storvik hade lotter i Sjögruvan
i Svärdsjö, Göskegruvan och Lundgruvan i Torsåker. De, som hade andelar,
fingo själva ombesörja malmfororna till Bro hytta, som ägdes av bergsmännen
i nämnda byar. Kol till hytta och hammare kolades av bönderna själva. Tackjärnet
fraktades upp till Hosjön, där man hade en stångjärnshammare. Sedan
fraktades stångjärnet till Gävle.
Om
forkörningen berättas följande: Först skulle man upp till Hosjön för att hämta
järnet. Om sommaren körde man fororna om nätterna efter vissa klockslag.
Klockan sex på aftonen körde man järnet i långa foror från byarna för att
vara i Gävle vid sextiden på morgonen. Man ville ju gärna ha dagen på sig i
staden för att göra affärer och inköp. Vid järnvågen skulle järnet vägas
om och säljas till de olika uppköparna, som vanligen voro Kronberg, Sehlberg
och Göransson från Sandviken. Priset på järn i Ovansjö på 1860-talet var
omkring 6 kr. pr centner. Torsåkersjärnet var något sämre och betalades med
omkring 5:95 pr centner.
För
det mesta var det bara en gårdsfora från varje gård, men från alla byar kom
det foror, så vägarna voro fulla för det mesta. Ibland kunde man köra till
staden 2 gånger i veckan, men annars var det rätt långt mellan varje fora.
Det berodde på, hur man var i behov av pengar.
Till
början
|
63
Mältning och brygd i Ovansjö.
Upptecknat
av Kerstin Billow, Storvik.
Maltet
av korn lades i stora kar, och kallt vatten slogs på. Så skulle detta stå ett
dygn, tills det blev varmt i mitten. Karet tömdes då ut på en stor flake i en
hög, tills det blev varmt i denna. Det rördes ut litet i sänder, så att
laven till sist blev jämt täckt. Kornet blev större och större, ända tills
det började gro. Då var det färdigt. Sedan rakades det ihop till en lång sträng
på laven, tömdes i säckar och bars till bastun, där det torkades. Sedan
maldes maltet i kvarnen till gröpe.
Då
drickat skulle göras, gick man upp vid tvåtiden på natten. Maltet hade
"syftats" kvällen förut, d.v.s. man hade då lagt ihop maltet i ett
kar med vatten på. På morgonen gjordes eld i bryggstun och kokande vatten
slogs över mälden. Det rördes kraftigt med en spade, tills maltet var upprört
från bottnen. Detta var nu vörten.
När
karet var fullt, tappades karet ifrån och kokades upp i pannmuren, och ju längre
det kokades, desto bättre blev vattnet.
Så
lades enris i ett annat kar på bottnen och kornhalm därpå. Vörtbrygden
silades på kokhet och rann utav genast genom ett tapphål. Humla lades i ett ämbar
och varmt vatten slogs på. Humlevattnet tappades på i pannmuren så starkt,
som man ville ha drickat. Brygden slogs på och kokades två timmar. Juldrickat
bryggdes så starkt, att läpparna fastnade ihop. Så slogs det i ett kar igen
att stå över en natt. En särskild så slogs av med jäst i, som fick stå och
jäsa över natten. Jästen omrördes sedan undan för undan till bak och brygd.
På morgonen slogos bägge sorterna ihop att jäsa så mycket, som behövdes. Så
var drickat färdigt.
|
65
Väderleksmärken från Hille.
Berättat av fru Maria Nordin, född 1870. Upptecknat av
Arvid Nordin, Oppala, Hille.
När
räven skriker blir elakt väder.
När
det blålågar i kolen blir tö.
Norrsken
bådar storm och yrväder inom tre dygn.
När
det kliar under fötterna blir tö.
Maj
torr ger - - - hö och ruttet korn.
Om
tuppen får vät´ näbben på Mattsmässdan, får oxen drick´ ur bäcken på Våffeldan.
Vad
mars ej vill, kommer efter i april.
Österglosa
ska´ ingen rosa, västerglisa ska´ var man prisa.
Torsdagsafton
märker fredagsväder, lördan och söndan följa med.
När
april blåser i sitt horn, fås en god skörd av korn.
|
66
Väderleksmärken från Skogs socken i Hälsingland.
Upptecknat av
Arnold Johansson, Granön, Skogs socken, efter
berättelse av sin moder.
Är
skogen vit av snö före jul, så blir det bra fiske före midsommar.
Om
kreaturen ruskar sig, så väntas ilväder i de närmaste dagarna.
Aftonrodnad
gör vacker natt, morgonrodnad gör våter hatt.
När
flygmyringar visar sig i mängd, så väntas regnväder.
Om
årets första snö kommer med sydlig vind, så skall den ligga kvar hela
vintern.
Berättat
av V. Viklund, Granön, Skogs socken. Upptecknat av Helmer Viklund, Granön.
Vid
Urban skall sädesman knäppa ihop sina händer.
Den
vind, som blåser på pingstdagen, skall bli huvudvind till midsommar, och den
vind, som blåser på midsommardagen, skall bli huvudvind under sommaren.
När
spisen blir röd, så skall det bli töväder.
|
67
Om tunglet. Från Husby i Dalarne.
Berättat av Jan Erik Ersson, Husby, 85 år. Upptecknat av
Svea Gustavsson, Stigsbo, Husby.
"Vi
får väl nå ana vär nu snart, när ä blir tungelbyte", brukade min
farfar säga. Han förstod sig bra litet på termometer, barometer och andra lärda
väderleksspåmän, men "tunglets" gång och verkningar hade han på
sina fem fingrar.
"Om
int´ jultunglet går ut tä trettondan, så tänder ett skarvtungel, å ätter
dä kommer sen distingstunglet å tre käpptungel, å då vet vi bestämt, att
vi ingen sommar å ingen värma får före messommar. Men slipper vi skarvtunglä,
så får vi bitti sommar."
Varje
gång det var nytändning, så visste han säkert, om det skulle bli nederbörd
eller torrt väder "för om tunglet stog vänd viöppen, så kom int dä våta
ur ä, å då blev ä lång törka. Men om ä luta, så rann det våta ur ä, å
dä blev då nederbörd".
"En
stor gål (gård) kring tunglet böa ovär å blåsvär."
Till
början
|
69
Från tinget i Ovansjö.
Berättat och upptecknat av A. G. Andersson, Mom, Ovansjö,
f. 1859.
När
min morfar, född 1794, var nämndeman på 1840-talet, när tinget var vid
Ovansjö kyrka, då var endast ting 2 gånger om året, höst och vår, men
tinget räckte i 10 till 12 dagar. På den tiden var en häradshövding, som
hette Lönnerberg, en sträng herre. Morfar talade om, hur han höll efter att få
dem att bekänna, som han visste var skyldiga. En gång var det en karl, som
skulle svära ifrån sig en sak. Man visste, att han var skyldig. Domaren höll
på med honom länge, att han skulle bekänna, men det var omöjligt. Till sist
röt domaren till: "Öppna spjället, så att djävulen får komma in och
taga honom!". "Nå, så svär då", sade domaren, "men akta
dig, när du kommer i kolan". Den mannen tordes sedan aldrig vara i kolan.
Bergsmannen
Per Jonsson, n:r 1 i Mom, född 1784, och hans son Jänis gåvo fjärdingsman
Per Sträng i Spjutmuren några örfilar. Sträng stämde dem till tinget, men
med detsamma målet påropades, förlikades de i tingshusfarstun. Sträng fick
en vret på 2 tunnland, som han fick begagna i femtio år. Denna vret kallades
sedan Örfilsvreten.
En
dräng från Torsåker stämde sin husbonde, för att han icke fick något sugel
med sig i matsäcken. "Jag kan bevisa", sade husbonden, "att du
har haft tre slags sugel med dig i matsäcken varenda dag". "Vad är
det för slags sugel?", sa´ drängen. "Jo", sa´ husbonden,
"du har haft stekrova, kokarova och täpprova".
|
70
Från ett bröllop i Ovansjö.
Berättat och upptecknat av
A. G. Andersson, Mom, Ovansjö, f. 1859.
På
hösten 1844, då Nygårds Olle i Sätra gifte sig med Hanses Märta i Bro, var
Skoglund och Skolmästar Anders i Bro spelmän.
Det
var ett bland de största bröllop, som ha hållits i socknen på länge. Min
mor var med, då endast ung flicka. Hon var svägerska med Nygårds Olle i ett föregående
äktenskap.
Grev
Jöns var dräng hos Hanses i Bro då, så att han även var med på bröllopet.
I Sätra by fanns då en f.d. sjöman som hette Zetterberg, en vild sälle, den
värsta, som fanns på den tiden. Han var ovanligt stark, och
alla voro rädda för honom. Zetterberg kom till bröllopsgården på kvällen,
när bröllopsfolket höll på att äta, och hade 5 ā 6 drängar med sig från
byn, även de vilda sällar. De tänkte att göra slut på hela bröllopet.
Några
fruntimmer, som voro i farstun, lyckades stänga dörren innanför med en såstång,
som för tillfället var i farstun. Dörren höll snart på att sprängas av de
vilda sällarna, som skulle in. Bröllopsfolket fick höra ett sådant oväsen,
det blev, och kom ut. Alla fruktade den vilde Zetterberg. Grev Jöns kom
också ut i farstun och ville ut, men käringar och gubbar höllo honom fast, så
att han icke skulle få komma ut. "Zetterberg slår ihjäl dig med
detsamma", skrek folket. "Släpp ut mig", röt Grev Jöns med sin
ovanliga röst. "Nej, nej, Jöns", skrek folket, och höll honom fast.
Grev Jöns lyckades till sist rycka undan såstången från dörren och kom ut.
Zetterberg kom med det samma och skulle på honom. Alla trodde, att Grev Jöns
sista stund var kommen. Grev Jöns gav Zetterberg ett dråpslag med såstången,
så att han kolade av. Drängarna kom och skulle på Grev Jöns, men de fingo
start av såstången, så att de togo till flykten.
Grev
Jöns följde efter och jagade hem drängarna. Men under tiden Grev Jöns jagade
drängarna, hade Zetterberg kvicknat till och kom emot honom med en stor stör.
Grev Jöns slog stören ur händerna på Zetterberg med såstången och pucklade
på honom grundligt och jagade ner honom i gödsel-gropen, som stod full med 6
kvarters djupt vatten. Så snart Zetterberg kom till gödselgropskanten och
ville upp, var Grev Jöns är med såstången och slog honom, så att han måste
ut i gödselgropen igen. Till sist kom bud in till bröllopsfolket, att
Zetterberg höll på att drunkna. De bådo Grev Jöns, att han skulle släppa
upp honom ur gropen. Ingen trodde, att Zetterberg skulle gå igenom denna klåning.
Han blev liggande i många veckor efteråt.
|
71
När länsman blev lurad.
Berättat och upptecknat av
A. G. Andersson, Mom, Ovansjö, f. 1859.
I
en socken i Gästrikland bodde på 1840-50-talet en f.d. artillerist, som var en
skrämsel för hela socknen, emedan han slogs och söp och förde ett mycket
oordentligt liv. Han hade ofta besök av länsman. Han tyckte, att länsman hade
haft så stora besvär för honom, så att han lovade länsman en gåva någon gång.
En söndagsmorgon möter han länsman framme vid kyrkan. " I morron natt
kommer jag till länsman med ett älglår", sade artilleristen. "Ropa
på fönstret, när du kommer", sa´ länsman.
Artilleristen kom
som avtalat var och ropade på fönstret. Länsman kom genast upp, klädde
på sig nattrocken, tog matbonyckeln och kom ut och låste upp dörren.
Artilleristen bar in älglåret. "Det måtte väl ha varit en stor älg,
det här", viskade länsman. "Den största, jag har skjutit", sa´
artilleristen. "Följ med in nu", sa´ länsman, "och få några
supar". Artilleristen följde med in och fick några supar samt litet resbrännvin
med sig hem. "Hur har du kunnat komma över den här älgen nu då?",
sa´ länsman. "Det var riktigt svårt", sa´ artilleristen.
"Gammelgårdskarlarna har gått och jagat honom hela vintern".
På
morgonen, när det blev dager, skulle länsman ut och titta på det stora vackra
älglåret. Till sin förvåning fick han se, att det var ett lår efter en
gammal häst. På den tiden fanns ingen människa, som åt hästkött. Länsman
fick gräva ned det.
|
75
Om fettisdagen i Ovansjö.
Berättat av Greta-Stina Hansson, Yttermyre, Ovansjö, 83 år.Upptecknat av
Karin Gustavsson, Yttermyre, Ovansjö.
Till
jul bakades en stor rågbrödkaka, som skulle sparas till fettisdagen. Under
hela julhelgen skulle smöret vara placerat på den, med en bock, bakad av
vetemjöl, i toppen. När fettisdagen kom, skulle kakan kokas i buljong. Sedan
lades den s.k. "flottmöljan" upp på ett fat och slogs över med
flott. Man åt sedan ur samma fat med breda knivar, s.k. "jongar".
|
76
Om begravningar i Ovansjö under gamla tider.
Berättat av Lars Hansson, Yttermyre, Ovansjö, 81 år.
Upptecknat av Karin Gustavsson, Yttermyre, Ovansjö.
Det
var då sed, att den döde skulle bäras på bår ända från gården till
kyrkan, om det inte var alltför långt. Lars Hansson berättar, att han varit
med och burit en man från Bro by till Ovansjö kyrka. De måste då, för att
ej bli uttröttade, byta av varandra med att bära den döde. Liktåget, i
vilket hela byn var med, följde efter i åkkärror för två eller tre
personer. När de kommo fram till sockenstugan, stannade de där, till dess
ringningen började. De närmaste släktingarna skulle då bära den döde till
graven.
Jordfästningen, som för det mesta förrättades på söndagsförmiddagen,
skedde alltid vid graven. Högre personer fingo begravas vilken dag och vilken
tid som helst. Kvinnorna, som voro med i sorgetåget, voro klädda i stora vita
huvuddukar, s.k. huklän, med mössa och stycke inunder. Männen buro svarta, höga
"ullhattar". Efter jordfästningen var det kalas vid gården en eller
två dagar. De, som voro lejda att bära och ringa, fingo vara med på
"ringkalas".
|
117
Gå vilse, Ovansjö, Hammarby.
Berättat av Charlotta Ring, 81 år. Upptecknat 1927 av
Inez Aspman.
När
jag var tolv år och faster min skulle till och gifta sig, skulle vi sta och
plocka lingon, så hon skulle få bärmos. Per Anderchas jäntor och faster och
jag gick till skogen. När vi hade fått stora "bölor" och skulle gå
hem, hittade vi inte på vägen. Rässom vi gick, om vi till en kolare, och han
visade, hur vi skulle gå, men vi hittade ändå inte hem. Vi kom tillbaka till
kolaren tre gånger. Tredje gången vi kom till honom, lärd han följa med oss,
tills vi kom till fägatan vid Storkolan, och sen hittade vi själva. Vi hade
trampa på villört´n.
|
118
Gå vilse, Ovansjö, Hammarby.
Berättat av Greta Segergren, 79 år. Upptecknat 1927 av
Inez Aspman.
Min
mor, hon gick vilse ovan Storkölan, hon hörde hamrarna från smedjan, och hon
hörde klockorna ringa på stallbacken, men hon hittade ändå inte hem. Hon
gick och gick och kom jämt tillbaka på samma ställe. Hon förstod, att hon
trampat på villgräs. Till slut tog hon och vände avigan opp på alla kläder
utom skorna, och då hittade hon vägen med detsamma.
Villgräs
eller villört är ett slags lingonblad, som äro röda på en sida och vita på
en. Trampade man på sådana, gick man vilse.
|
120
Gå vilse, Torsåker.
Berättat av Britta-Stina Larsson, Solberga. Upptecknat 1927 av
Britt Samuelsson.
Det
växte ett slags gräs i mossen, som kallades för vildgräs, och man steg på
det, så skulle man gå vilse.
|
125
Den sista kärven, Torsåker.
Berättat av
P. B., 77 år, Solberga.
Den
sista kärven användes i flera gårdar till mat åt fåglarna.
|
131
Om tjänstefolkets villkor (Ovansjö).
Berättat av Anna Persson, Lövåker, Ovansjö. Upptecknat 1925-26
av Ester Olsson, Lövåker.
På
1850-1860-talen var det fattigt i de flesta hem, så att barnen måste vid tolv
och tretton års ålder söka tjänst. Skulle en bonde ha en piga, skulle han
giva henne tio riksdaler i "staning" mellan Olsmäss och Larsmäss.
Tog hon emot detta, var hon skyldig taga plats hos honom på hösten den 1 nov.
Detta löfte kunde hon ej bryta, ty i så fall var det bara att skicka fjärdingsmannen
efter henne.
Lönerna
voro på den tiden små. En "piga" skulle ha tjugo riksdaler i årslön.
Dessutom skulle hon ha tre par "svenskskor" och ett par tyskskor.
Tyskskorna skulle hon då använda till söndagsskor, emedan de voro finare än
svenskskorna. Dessutom skulle hon ha en klänning av ullgarn, en kjol, fyra förkläden,
två halsdukar, tjugofyra alnar vit väv och två par strumpor, allt detta förfärdigat
i hemmet. De kunde ju också få någon sak mera, beroende på, om de voro
omtyckta av sitt husbondfolk.
Tjänstefolkets
plikt var att arbeta och träla från bittida till sent. Särskilt om somrarna
vid slåttertiden var det arbetsamt. Då skulle allt gräs slås av för hand. När
klockan var två på morgonen, var det att stiga upp, sätta på liarna samt
begiva sig ut på åkern och börja slå. Det var inte endast drängarna, även
pigorna måste vara med. Så fingo de hålla på till vid 6-tiden. Då började
daggen gå ur gräset, så de måste sluta. De fingo då gå hem en stund för
att vila litet och äta. Sedan var det att gå ut igen och hässja upp gräset på
hässjorna. Detta var då mycket arbetsammare än nu, emedan alltsammans måste
bäras fram. Så fingo de hålla på till sent på kvällen för att sedan få några
timmars välbehövlig vila och börja nästa dag med nya krafter.
Rummen,
som tjänstefolket skulle bebo, voro mycket enkla. Drängar och pigor måste för
det mesta bo i samma rum, någon gammal bagarstu-kammare. Där stodo de stora
"standsängarna" av trä i rader. På kvällarna, då dagens arbete
var slut, sysslade drängarna med någon träslöjd, medan pigorna höllo på
med någon sömnad, de hade någon talgdank som lyse eller skenet från den öppna
spiseln.
|
135
Julfirande i Järbo.
Berättat av Brita Larsson, född 1856. Upptecknat 1929 av
Sven Forsling, Järbo.
Då
jag var 12 år, tog jag tjänst i en bondgård i Kungsberg. Före jul skulle det
slaktas, bakas och stöpas ljus. Vid ljusstöpningen gjordes ett jätteljus, som
jag undrade mycket över vad det skulle användas till. Men när det blev julkväll
och maten var upplagd i stora staplar på bordet, tändes alla ljusen, och mitt
på bordet stod det stora.
Före
måltiden tog en av familjemedlemmarna det stora ljuset, och alla ordnade sig i
ett följe och gingo igenom alla rummen i gården företrädda av ljusbäraren.
Sedan tog husbonden sin största silverbägare och fyllde den med det bästa julölet,
och vi tågade till uthusen, där alla djuren skulle besökas. När vi kommo
till stallet, fick jag hålla i grimman, medan husbonden gav hästarna ölet ur
bägaren. Efter detta gingo vi in i stugan och började måltiden.
Julbordet
var dukat med bullar, smör, ost, skinka och dricksvaror. I smöret stod en
julbock. Allt detta fick ingen röra under julen; vi åto annan mat. Det stora
ljuset brann, under det vi åto, men släcktes sedan för att tändas en liten
stund på nyårskvällen. Sedan lades ljuset undan.
Om
någon främmande kom in under julen, fick den inte gå ut utan att först ha
blivit förplägad. Gjorde någon det, tog den julglädjen med sig.
|
136
Julfirande i Järbo.
Berättat av Johanna Forsling, 78 år. Upptecknat 1929 av
Sven Forsling, Järbo.
Julgranen
började användas omkring år 1865 i Järbo. Det första stället, där den
fanns, var antagligen på Kungsfors herrgård. Även utomhus fanns julgran. Man
kvistade av en granbuske, så att det blev endast en ruska kvar i toppen. Denna
"jultuppa" sattes ut på gödselstacken. Denna sed lever ännu kvar i
Järbo på somliga gårdar.
|
143
Om valborgsmässa i Järbo.
Berättat av P. Fors, Järbo, född 1861. Upptecknat 1931 av
Sven Forsling.
Så
långt tillbaka som jag minns, hade vi eldkasar, och runt dessa gingo vi med
bloss i händerna och hojtade och sjöngo. Det sköts också alldeles som nu.
Men jag kommer ihåg min morfar berättade, att när han var ung, kommo bönderna
i Ytterbyn tillsammans på valborgsmässoaftonen uppe i en skogsbacke. Och då gällde
det att dricka "märg i benen", som det hette, så att de skulle bli
starka under året. Då utsågs också vallare för kreaturen i byn, och
ordningen, som de skulle hålla, bestämdes.
|
149
Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.
Berättat av L. Hansson, Östby, Järbo, 82 år. Upptecknat av
Valborg Florell, Järbo.
När
vi första gången om våren skulle ut och plöja, skulle hästarna först äta
av julkorset på julkakan. Ty varje jul bakades en särskild julkaka med ett
kors på, som sparades åt hästarna. Sedan de hade ätit av detta, blevo de
mycket kraftiga och skyddade från allt ont. Då vi plöjde första fåran,
skulle hästarna alltid vara vända med solen.
Innan
vi släppte ut korna om våren, brukade vi med stålpulver fylla tre hål, som
voro borrade i ladugårdströskeln. För att stålpulvret inte skulle komma
bort, sattes "träpluttar" i hålen. Om någon sjukdom kommit in i
ladugården, lade vi ner silverslantar i hålen.
När
korna släpptes ut, stodo vi utanför och slogo över dem vatten. Vidare skulle
också vatten slås över dem, som hjälpte till. Ovanför dörren inne i ladugården
förvarades ofta en kniv till skydd mot trollen.
|
150
Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.
Berättat av Brita Larsson, född 1856. Upptecknat 1929 av
Sven Forsling, Järbo.
När
korna om våren skulle släppas ut första gången och flyttas till fäbodarna,
tog man in ett ämbar tjära i ladugården och målade ett kors med tjära på
kreaturens rygg. Fäbodkullan skulle ta litet boss ur vardera båset och stoppa
i sin "lumma". Detta skulle hon lägga i fäbodbåsen, för att inte
kreaturen skulle längta. En del målade ett kors på ladugårdströskeln och
ett ovanför dörren med tjära samt satte en kniv på vardera stället. I tröskeln
var en flaska kvicksilver nedborrad.
När
de flyttade hem från fäbodarna, togo de "grytfatanet" med sig och
lade det på ladugårdsgolvet innanför tröskeln, så att korna fingo gå över
det, då de gingo in. Flyttningen fick inte ske vare sig till eller ifrån fäbodarna
andra dagar än tisdagar och fredagar.
|
151
Bruk vid boskapsskötseln i Järbo.
Berättat av Johanna Forsling, 78 år. Upptecknat 1929 av
Sven Forsling, Järbo.
När
man hade köpt en ko, skulle de nya ägarna leda henne tre gånger motsols
omkring en jordfast sten, innan hon fick gå in i ladugården på det nya stället.
Gjordes detta, skulle kon aldrig längta. Om en ko såldes, lades alltid en
kvast i båset, och den låg där, tills en ny ko kom dit.
När
kon kalvat, skulle hon ha ett varmt dricksämbar. Det skulle vara mjöl, salt,
brännvin, glödande kol och en kniv samt avskrapat av det stora julljuset i
vattnet. Så skulle det vara en brödkaka, som ladugårdspigan skulle sno tre gånger
motsols över ämbaret samt bita litet i kanten på, innan den bröts sönder.
Kniven togs upp, då kon druckit, och så gick man runt kon tre gånger motsols,
innan den stacks fast i taket ovan kon, där den fick sitta.
Om
man skulle bära dricksämbaret utomhus, måste det vara ett skynke över; lika
var det med första mjölken (råmjölk). Råmjölk såldes aldrig. Skulle annan
mjölk säljas, smakade matmor den, eller så lade hon en nypa salt i mjölkkrukan.
|
152
Bruk vid boskapsskötseln i Ovansjö.
Upptecknat av
Emil Lemhagen.
Då
en ko kalvat, skulle man sätta en täljkniv i botten på dricksämbaret, då
man gav kon dricka första gången. Sedan tände man på svavel och dröp i och
satte sist till litet salt och mjöl. Då kon druckit, sattes kniven fast i
taket ovanför kon; detta för att inte trollen skulle kunna komma och förstöra
kon, så att hon mjölkade blod och trasor.
Om
man ville ha en oxkalv, skulle man, då man gick till tjuren med kon, sätta en
sele på ryggen på kon.
Då
man släppte ut korna första gången om sommaren, skulle man borra hål i tröskeln
på fäjsdörren, lägga ner en slant i hålet och så slå på en träplugg. Då
korna gingo över den nedborrade slanten, fingo de kraft att stå emot trolldom
och andra olyckor. Ett annat sätt var att lägga en yxa på tröskeln.
När
man köpte smågrisar, skulle man se till, att man fick trolltappen med.
Trolltappen är ett litet halmbyske från den busa, som smågrisarna legat i.
När
man vattnade kreaturen, skulle man slå bort tre hinkar över vänstra axeln.
Annars kunde man befara, att kreaturen föllo döda ner.
Första
hötappen av slogen skulle man springa före trillan med, kasta in den i ladan
och ropa: "Lisseko!" Då skulle man få kvigkalvar, då korna kalvade.
|
153
Bruk vid boskapsskötseln i Torsåker.
Berättat av Per Jönsson, Hästbo. Upptecknat 1930 av
Anselm Jönsson.
Tidigt
på våren, när kreaturen efter en lång och ganska dålig vinterutfodring
skulle utsläppas på sommarbete, vidtogos enligt hörsägner mångahanda skyddsåtgärder
såväl mot trolleri som andra olyckor. För det första fick inte något djur
släppas ut ur fähuset, förrän det "stålats", vilket tillgick så,
att antingen upphängdes en hästsko över utgångsdörren eller också kastades
elddonet över varje särskilt djur. Till yttermera visso borrades i tröskel-stocken
ett hål, som fylldes till hälften med kvicksilver. Därefter tilltäpptes hålet.
Skällan,
som skulle användas till korna under sommaren, skurades blank före solens uppgång
den dag, djuren skulle släppas ut på bete. Skällremmen skulle prydas med röda
ullgarnstofsar m.m. Sedan skällan iordningställts på ovannämnda sätt,
tillblandades ett s.k. "sleki", bestående av mjöl, salt och linfröskal.
Av detta "sleki" fick varje djur en till brädden fylld skälla, för
att alla djuren då bättre skulle följa skällkon under betestiden. Därpå
bestämde mor och far i gården, vilken av korna skulle bära skällan. Sedan påsattes
densamma av mor.
På
de större och bättre mjölkkorna avsågades hornen till en viss längd. Sedan
borrades ett fint hål till ett visst djup i vart och ett av hornen. Hålet
fylldes sedan till hälften med kvicksilver. Därefter isattes en särskild därtill
avsedd svarvad metallpropp, som kvarhöll kvicksilvret i hornet. Tillika tjänstgjorde
denna propp som ett skydd mot olyckor, i händelse korna skulle stångas.
Alla
ungdjur, som första gången kommo ut i fria naturen, skulle förses med en
"hånk" om halsen, tillverkad av en björkvidja. Tillverkningen av hånken
tillgick så, att den blivande sommarpigan gick ut i björkhagen före solens
uppgång och där utsåg en lämplig björktelning, en vidja. Den skulle vridas
motsols "ansjös" och sedan formas som en vanlig skällrem med en
likhet av ett spänne i ena ändan.
Ett
oeftergivligt villkor var att aldrig taga någonting med hem från skogen, vare
sig ris, mossa eller något annat av vad slag som helst, ej heller lämna det
ris kvar i skogen, som man medtagit hemifrån gården.
|
156
Tungelgången.
Berättat av M. P. efter Erik Fahlén. Upptecknat 1929 av
E. Eriksson, Hästbo.
Året
indelades efter månens skiften, den s.k. tungelgången. Ett tungel räcker
mellan två nytändningar, det är alltså en månad.
Det
första tunglet på året kallas jultunglet. Det är det tungel, som når över
trettondagen, även om det tändes så sent som på trettondagsafton. Så kommer
distingstunglet. Förr var det en årlig marknad i Uppsala, som kallades
distingsmarknad. Den trummades in precis då detta tungel tändes, även om det
var mitt i natten. Efter detta komma tre käpptungel. För dessa finns ett särskilt
märke. Om det första är blitt, så blir det andra stritt och det tredje värre
ändå, eller också omvänt. Så är också att märka, att om tredje käpptunglet
ej når Ersmässodag, den 18 maj, blir det ett trängetungel, och detta inverkar
på vädret så, att det blir en kall och sen vår.
Alla
här uppräknade tungel kallas vintertungel, och ej förrän de äro slut börja
sommartunglen. Dessa ha intet särskilt namn.
Vädret
förespådde man på följande sätt: Det första, andra och tredje dygnet gör
ingenting, men det fjärde, femte och sjätte gå tunglet omkring, d.v.s. som vädret
är de dagarna, blir det hela månskiftet. Så gäller det, som förut nämnts
om käpptungel och trängetungel. Om nyet tände på en onsdag: så som det börjar
blir vädret i tre månader. "Onsdagstungel och lördagsvind går tre månar
omkring."
|
158
Väderleksmärken från Svartnäs.
Upptecknat 1930 av Gunborg Tysk.
"Det
blir ingen vinter, förrän det har snöat från söder, och ingen sommar, förrän
det har regnat från norr", sade de gamla finnarna i Svartnäs.
Föll
snön i grönt löv om vårarna, skulle många unga dö.
|
|
Till början
|