Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

Höglandet fåras av djupa dalgångar i riktningen nordväst-sydost. Fryksdalen och Älvdalen framträder tydligt. Lägg märke till Klarälvens gamla fåra vid Edebäck! Man kan också urskilja Glommas ursprungliga dalfåra mot sydost från Kongsvinger. Lägg märke till den tydliga skillnaden mellan den öppna bygden i söder och norrlandsterrängen i norr! Värmlandsnäs! Brånberget längst i norr når en höjd av 691 m ö.h. - Värmlands vapen: en upprätt örn, svart till färgen, med utbredda vingar och utsträckt röd tunga, röd näbb och röda klor; fältet av guld.

Endast på östsidan av Värmlandsnäs saknas öar och skär. Kusten där har bildats genom förkastning. Vänern är i förhållande till sin väldiga yta mycket grund. Största djupet, 92 m, ligger öster om förkastningslinjen. Vi ser stranden vid Hammaröns sydspets, där urberget ligger bart, grovhyvlat av inlandsisen och finglättat av Vänerns vågor.

Den odlade jorden upptar endast 11 % av Värmlands hela landareal, men här i söder finns mer än 25 % åker. Här växer både havre och vete. I den forna Storvänern avsattes tjocka lager av lera och sand, som nu bildar åkerjorden. Slätten vid Grums kyrka.

Samma natur som i Dalslands sjöbygd! Den odlade jorden följer sjöar och floder. Bilderna visar trakten kring Värmeln. "Brunnskogs kyrka stod och lyste som en bondbrud, grann och ny".

Sjön Ränken, nordväst om Arvika. På andra sidan sjön Tanderudshöjden. Vid många av de värmländska sjöarna möter man samma kontrast mellan de barrskogsklädda höjderna och strändernas åkrar och leende lövängar.

Vi ser "Lövens långa sjö" från kyrktornet i Sunne. Sjöräckan är 73 km lång, men största bredden bara 4 km. Fryksdalen var en av Storvänerns många fjordar. På fjordens botten avsattes den lera, som nu gör åkrarna bördiga. Dalens fjordnatur framgår av sjöarnas stora djup, 120 m. Höjd över havet 62 m.

Dess kullriga hjässa reser sig 280 m över sjöns yta. Klätten består av hyperit, en hård, mörk bergart, som bättre än gnejsen motstår förvittring. En vanlig landskapstyp i mellersta Värmland!

Här fanns förr en massa små järnbruk, hyttor, stångjärnshammare och sågar, och brukspatronerna satte en ära i att bygga sig vackra gårdar. Herrgårdskultur! I jordbruksbygden vid Vänern fanns också stora herrgårdar. Vi ser Rottneros vid Mellan-Fryken, Ekeby i Gösta Berlings saga.

Bilden visar utsikten från terrassen vid Rottneros. Ångbåten är "Selma Lagerlöf" på väg mellan Fryksta och Torsby. Lägg märke till den höga stranden på andra sidan sjön.

Här bodde den stora sagoberätterskan, som i sina böcker återupplivat den gamla herrgårdskulturen till glädje för oss "sena tiders barn". Nu står byggnaden som ett minnesmärke över vår mest kända författarinna.

Bilden är tagen från Ränneberget i Östmark nära norska gränsen och visar mötet mellan storskogen och odlingsbygden. I norra Värmland har åkern inte erövrat mer än ett par procent av landytan.

Mellan Vingängsjön i Dalby socken och Edebäck, en sträcka av 8 mil, flyter den som bilden visar. Klarälvsdalen är en gammal sprickdal, som efter istiden blev en lång, smal fjord, först en havsfjord och sedermera en av Storvänerns många föregreningar norrut. På dess botten avsattes grus och sand. När sedan landhöjningen verkat en tid, började älven skära sig ned i de lösa avlagringarna. Men den flyter inte rakt fram. Den slingrar sig som en orm. Den förändrar ständigt sitt lopp, gräver ut i yttersvängen och lägger av materialet i innersvängen. Den har på detta sätt skapat sig en ny flodplan, som ligger 40-60 m lägren än den gamla fjordbottnen.

- De prickade ytorna betecknar sandavlagringar. Tvärstreckade stränder är höga och branta. Upptill syns några "korvsjöar", som anger älvens forna lopp. - Profilen i övre högra hörnet hör ihop med de två kryssen mitt på bilden. - Profilen i nedre vänstra hörnet hör ihop med punkten P vid älven. A är fin mjölsand, avsatt i havsfjorden, B och C är sand och grus från Storvänerns tid och senare, D är växttäcket överst på strandbrinken. (Efter Sten De Geer).

Högre upp, just där skogen och bergssidan tar vid, syns ännu en strimma av bebyggelse. Den markerar den ursprungliga dalbottnen, innan älven började gräva sig ner.

Vi ser dalen vid Fastnäs. I mjuka bågar ringlar älven genom dalen, så stilla att dess fall knappt kan skönjas.

De skogklädda dalsidorna reser sig brant över odlingsbygden vid stranden. Älven går strid mellan steniga stränder.

Högsta marina gränsen ligger här på en höjd av 200-230 m ö.h. Svenskbygden låg nedanför denna gräns på bördig sand- och lerjord, finnbygden ovanför den på mager moränmark. Finnen behövde stor plats. Hans rågåkrar vandrade genom skogarna. Varje sved gav skörd endast några få år. Sedan måste den flyttas. Vi ser ett svedjefall i Mangskog 1911. Finnarna invandrade under Gustav Vasa och Karl IX.

Deras pörten hade från början ett enda rum med en väldig gråstensugn utan skorsten. Maten lagades i ett särskilt kokhus. Här ser vi en gammal rökstuga, som i senare tid försetts med en tillbyggnad, en s.k. svenskstuga med övervåning. Lekvattnet.

Inte mindre än 71 % av landytan är täckt av skog. Här kör man timmer ned till flottleden. Vintern gör väg över allt i skogen.

År 1946 flottades omkring 20 millioner klampar. Bilden är från Torsby och visar, hur stockarna skjutas upp på varandra och buntas samman till flottar, som av bogserbåtar släpas över sjön.

Vid dess utlopp i Vänern ligger Skoghall med sågverk och massafabrik. Vi ser en "mosa" av massaved passera Karlstad på väg till Skoghall.

Berggrunden består där av granit med inlagrade stråk av malmförande bergarter. Landskapet är mycket kuperat med ås vid ås och mellanliggande sänkor fyllda av sjöar och mossar. Bilden visar trakten kring Filipstad.

Detta är Storgruvan. Den omges av frodig grönska. Bergen innehåller nämligen kalk. Den lilla byggnaden är ett pumphus, vilket visar, att den gamla gruvöppningen har förbindelse med de delar av gruvfältet, som ännu bearbetas. Andra gruvhål står vattenfyllda.

Redan före 1540 var fjorton masugnar igång i Värmlands bergslag. Vid 1800-talets mitt fanns i Värmlands, Västmanlands och Dalarnas bergslager 168 hyttor! Vår tid strävar efter koncentration och stordrift. De gamla hyttorna har lagts ned. Bilden visar hyttan i Långban, som restaurerats och står som ett minne av den gamla tiden. Själva masugnen längst till vänster.

Järnet hämtades långväga ifrån, och de färdiga produkterna forslades med båt eller hästforor ännu längre. Detta var oekonomiskt. I de tre bergslagslandskapen fanns för hundra år sedan 200 järnbruk. Men stordriften följde också nya arbetsmetoder. Bessemermetoden för det kolhaltiga tackjärnets färskning till smidbart järn var ett stort framsteg. Det smälta tackjärnet hälles i en päronformig behållare, som är rörlig kring en axel. Luft blåses in, och det överflödiga kolet brännes bort. Därav kommer det praktfulla gnistregnet. Hagfors.

Sambandet mellan järnvägar och samhällen framträder klart. De skuggade områdena ligger mer än 200 m ö.h. Lägg märke till Bergslagen! - Järnvägslinjer med tvärstreck är elektrifierade. De streckade linjerna är smalspåriga. - Rutan A visar folktätheten per km² i Värmland, B i hela Sverige. - Diagrammet nedan visar i ordning åker, äng, skog och övrig mark.

Han intresserade sig för allt som hörde bergshanteringen till. Karlskoga bergslag bär hans namn. Han grundlade Karlstad 1584 och Filipstad 1611. Han var länge hertig över Södermanland, Närke och Värmland. Vi ser hans staty i Karlstad. Han överräcker just stadens privilegiebrev till de goda borgarna.

Detta är Södra Råda kyrka på näset mellan Skagern och Vänern. Den byggdes någon gång mellan 1260 och 1323. Väggar och tak är dekorerade med enkla målningar.

Han föddes 1803 i Långbanshyttan och dog 1889 i Amerika. Hanv ar uppfinnare och sysslade med mångahanda ting; ångsprutan, lokomotivet och propellern. En äldre bror var järnvägs- och kanalbyggaren Nils Ericson.

Bilden visar Frödingsstenen i Alster öster om Karlstad. I en björkdunge vid vägen står det väldiga flyttblocket, i vilket Christian Eriksson huggit in den lilla prinsessan och det stora fula bergtrollet.

 Det restes 1914. Ur samma grund skjuter två stenpelare i höjden för att åter förenas genom de två gestalterna på krönen, som räcker varandra handen till fred och broderskap.

Värmlands natur i geologisk belysning, uppsats av Nils H. Magnusson i STF:s årsskrift 1928.

Gumperts AB Gbg 1949