LAPPLAND

Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

 


 

 


 

 


 

 

1. Lappland kan uppvisa större höjdskillnader än något annat landskap.

Fjällen har flera toppar över 2000 m, medan Lule älv vid gränsen till Västerbotten ligger mindre än 100 m ö.h. Lägg märke till den tydliga höjdskillanden mellan fjällkedjan och skogslandet nedanför! 500-metersgränsen går ungefär mitt i landskapet, från nordost till sydväst. - Lapplands vapen föreställer en vildman med grön lövgördel. Han bär en träklubba över axeln. Fältet är av silver.

 


 

 

2. Högre kan man inte komma i Sveriges land.

Detta är Sydtoppen av Kebnekaise, 2.123 m ö.h. Toppen täckes av en väldig snödriva, som ändrar utseende år från år. Sydtoppen och Nordtoppen förenas genom denna skarpa egg av snö och hård kärnis. Kebnekaise bestegs första gången 1883 av fransmannen Charles Rabot. Sedan dess har flera tusen personer bestigit toppen från olika håll. Nedanför fjället ligger Kebnekaise turiststation på en höjd av 690 m och på 1.940 m Kebnekaise toppstuga. Bestigningen tar med nödvändiga raster cirka 12 timmar upp och ned.

 


 

 

3. Kebnekaise är inte en fristående fjälltopp utan ett helt massiv, som upptar en yta av 3 kvadratmil.

Många toppar! Detta är Stortoppen på Drakryggen, 1830 m ö.h. Den bestegs första gången 1932. Lägg märke till den brett U-formiga dalen och de mjukt rundade topparna i bakgrunden! - Fjällkedjan är uppbyggd av många olika bergarter, mer eller mindre motståndskraftiga mot förvittring. Detta förklarar de olika terrängformerna. Fjällen vilar på urberget. Högre upp ligger lager av sandsten och lättvittrad lerskiffer från silurtiden. (Gotland och Västergötland!) Ännu högre upp förekommer starkt sönderveckad gnejs och hårda skiffrar och allra överst, i de taggiga topparnas värld, en mycket hård grönstensskiffer. Av dessa lager är sandstenen och lerskiffern yngst, yngre än de överliggande bergarterna, som alltså utgör s.k. överskjutningsskollor. Vid bergveckningen fördes de hårda topplagren miltals åt öster och in över silurlagren, som därigenom skyddades från förstörelse.

 


 

 

4. De brett U-formiga dalarna är typiska för våra fjälltrakter.

Det lapska namnet på sådana dalar är -vagge. Detta är Singivagge. Dalarna har formats av väldiga jöklar, inte av rinnande vatten, som skapar V-formiga dalar. Lägg märke till den jämna platån ovanför dalen! Dalsidornas rasmassor har fårats av bäckar.

 


 

 

5. Genom inverkan av frost och rinnande vatten vittrar även det hårdaste fjäll.

Gruset hopas i fjällbranten. Snösmältningsbäckarna gräver djupa rännor i gruset och forslar det allt längre ned. Vi ser en kilometerhög brant i Selmatjåkkomassivet.

 


 

 

6. Lapplandsfjällen har många djärvt formade toppar.

Detta är Nallo, en nålformig spets vid ena gaveln av en lång fjällkam. Dalen heter Stuor Räitavagge. Utmed älven gråa snår av vide. Till vänster reser sig en annan fjällkam, som i verkligheten har samma takformiga resning som Nallo-kammen. De vågräta kammarna visar läget av den jämna högslätt, som fanns, innan de nuvarande dalarna började formas av jöklar och rinnande vatten.

 


 

 

7. I Lappland finns mer än 200 glaciärer.

De flesta är tämligen små, men några har en yta av 10 km² och däröver. Den största, belägen i Sulitelmamassivet, är 22 km². Alla har avtagit i storlek högst betydligt under de sista årtiondena. Detta är Södra Akkajökeln i Sarekfjällen. Lägg märke till blockhavet i förgrunden, frostsprängning, samt de djupt fårade topparna i bakgrunden! Vittringsgrus har förts ut på jökeln och bildat svarta band. Sareks nationalpark.

 


 

 

8. Vid jökelns nedre kant strömmar smältvattnet fram ur jökelporten.

Isen är på ytan porös och smutsfärgad av sand och grus. I bottnen är den fast och hård och lyser vackert blå i solskenet. Jökelbäcken är vitgrumlig av slam från moränen under isen. Stenarna i bäcken är rundade. Ovanpå isen syns ett par stora stenblock, flyttblock. Detta är Salajekna i Sulitelma, 16 km². Iskanten höjer sig ända till 40 m över moränslätten nedanför.

 


 

 

9. Jökelälvarnas slam avsättes i väldiga massor, när älven kommer till ro på dalbottnen eller i en sjö.

Vi ser Rapaälvens delta i sjön Laitaure. Fjället till vänster är Tjakkeli 1221 m ö.h., vars topp ligger 723 m över deltalandet. I början av juli är dalen en enda sjö, men allt efter som vattnet sjunker, framträder slambankarna och bildar ett slingrande mönster. Deltat rycker beständigt allt längre ut i Laitaure, 4-6 m per år. Videsnår på stränderna!

 


 

 

10. De talrika jökelälvarna sätter fjällvandrarens humör på hårda prov.

Iskallt och grumligt vatten över de hala stenarna på bottnen! Och så den strida strömmen! Vandringen kan vara ganska riskabel. Gå aldrig ensam i fjällen! Härliga strandängar och täta videsnår.

 


 

 

11. I fjällen finns många rara blomster ända upp till jökelranden.

De lättvittrade skiffrarna ger god jordmån. Kalk i jorden! Detta är isranunkeln, Ranunculus glacialis, som i Kebnekaise förekommer på en höjd av 1870 m ö.h. Den växer invid snödrivorna, där smältvattnet silar mellan stenarna. Blommorna kan vara ända till 3 cm i diameter. Kronbladen är först rent vita men blir under blomningen rödvioletta.

 


 

 

12. Under några korta veckor har fjälldalarna en sommar utan like.

Dalen ångar av värme, vattnet porlar i steniga bäckar, ängarna grönska, björk och vide slår skuggiga valv över stigen, fjälltopparna lyser i blått och vitt och lockar vandraren dit upp. Lapplandsfjällen har ännu tillräckligt av vildmark kvar för att tillfredsställa även den kräsne vandraren, och en vanlig turist bara gläds åt rösade leder och enkla stugor, som gör det möjligt för honom att tränga in i lustgården. Vistavagge med Selmatjåkko. Sarek.

 


 

 

13. Videsnåren bildar riktiga djungler utmed flodstränderna.

Det går inte fort att ta sig fram bland snärjande rötter, lömska dyhål och djupa raviner. Därtill kommer myggen, Lapplands lilla plågoris, och dagslånga, silande regn. Det är inte alltid roligt att vandra i fjällen. Två kilometer i timmen kan vara arbete nog! Vistasvagge.

 


 

 

14. Längre ned i dalarna och framför allt i skogslandet utbreder sig stora myrar.

Lapplands myrmarker nedom fjällen täcker omkring 30 % av landarealen. Här är myren spångad, som vanligt är på de viktigaste turistlederna. Fjällbjörk och granar!

 


 

 

15. Nedanför högfjällens bortåt 10 mil breda mur fylles dalstråken av långsmala sjöar.

Detta är Torneträsk nära Abisko turiststation. I bakgrunden Lapp-porten, en av "dörrarna" i fjällkedjan. Sådana "dörrar" har formats av väldiga glaciärer, som ätit sig igenom fjällkammen. Till högre Nissontjårro, till vänster Tjuonjatjårro. Torneträsk ligger 345 m ö.h., Nissontjårros topp 1.800 m. Lägg märke till björkskogen på strandsluttningen (skiffergrund)! I skogen går järnvägen Luleå-Narvik.

 


 

 

16. Vid Riksgränsen ligger snön kvar långt in i juli.

På vårsidan värmer solen så starkt, att man kan roa sig med att åka skidor i baddräkt. Se bilden! Här har Skidfrämjandet en turiststation. Fjället heter Vuottasreita, 1576 m ö.h. Lägg märke till molnet under fjälltoppen!

 


 

 

17. Än i dag strövar lapparna omkring i fjällen med sina renar.

År 1945 var de renskötande fjällapparnas antal 746. Inalles var fjällapparnas antal i Lappland och Västerbotten 5.188. År 1944 fanns 110.000 renar. I hela landet fanns 6.256 fjällappar med 131.000 renar. Det gamla nomadlivet har i mycket förändrats. Renarna följas ofta av särskilda renskötare, medan övriga familjemedlemmar blivit bofasta. De gamla färggranna dräkterna försvinner. Klykstångskåta.

 


 

 

18. Skogslapparna är helt bofasta, och deras renar drar aldrig till fjälls.

Man bor i timrade kåtor eller i vanliga hus. Renarna betar i skogen. Vintertid söker sig de för födans skull ända ned mot kusten. Bilden visar ett skogslappviste i Malå i södra Lappland nära gränsen till Västerbotten. Här är skogslappen också jordbrukare. Potatis! De många husen tillhör en enda familj. Stolpbodar och timmerkåta! År 1945 fanns i Lappland och Västerbotten 168 renskötande skogslappar (inalles 3.888 skogslappar) med 31.000 renar (år 1944). I hela Sverige fanns 1945 10.193 samer med 162.000 renar.

 


 

 

19. De ensliga fjällgårdarnas rikedom är naturens skönhet.

Detta är utsikten från gårdarna vid Aktse nära sjön Laitaure. Jämför med bild 9. Fjället till höger är Skerfe, 1.194 m ö.h. Mitt i Rapaälvens deltaland ligger den säreget formade bergklumpen Nammatj, 825 m ö.h. Skerfe är en överskjutningsskolla. Kommer man från öster upp mot fjällen, möter man ofta sådana tvära stup vid övergången mellan skogslandet och fjällen. Lägg märke till skogen! Skogsgränsen, d.v.s. kalfjällets undre gräns, ligger i Lappland 500-800 m ö.h.

 


 

 

20. Fjällbygdens jordbruk är föga lönande efter "sydlänningens" anspråk, vare sig han kommer från Skåne eller från Västerbottens kustland.

Man odlar potatis. Den naturliga ängsmarken ger hö åt kreaturen. Jakt och fiske (ripor och röding) ger goda bidrag till födan för dagen. Gårdarna ligger grå och torftiga. Man har långt till bygd och by. - Lappland är 82 gånger så stort till ytan som Öland men har bara 219 km² odlad jord mot Ölands 388 km².

 


 

 

21. Vid sjöarna i södra länsdelen har jordbruket större möjligheter, och bebyggelsen trängde under 1800-talet långt upp i dalstråken.

Sjöarna omges av breda terrasser av lera, mjäla och sand, som ger god odlingsjord. Vallväxter, korn och potatis! - Vid istidens slut smälte de högsta fjälltopparna fram, medan istäcket ännu låg kvar i öster. Därvid bildades djupa sjöar med drivande isberg mellan fjällen och iskanten. I dessa s.k. issjöar avsattes mängder av slam. När passen i väster blev isfria, avtappades issjöarna till Atlanten. Längre fram fick de avlopp åt öster och torrlades helt eller delvis. Bilden visar Klimpfjälls by vid Kultsjön i sydvästra Lappland invid norska gränsen. 540 m ö.h.

 


 

 

22. Fjällbygdens isolering har på sistone börjat brytas.

Vägarna kryper allt längre upp i floddalarna. Med dem följer telefon, bilar och bussar, kultur och okultur i vanlig blandning. Värst kändes den gamla isoleringen vid hastigt påkommande sjukdomsfall. Flygambulanserna har varit till stor välsignelse i obygden. De många sjöarna ger planen möjlighet att landa både vinter och sommar, och på några minuter är den sjuke på lasarettet i någon av städerna i kustlandet. Nät på tork vid stranden!

 


 

 

23. Älvarna är rika på forsar och fall.

Detta är en gren av Stora Sjöfallet. Stora Luleälv bildar här en rad fall med en total fallhöjd av 40 m. Älvens bredd är 200-670 m, men flodfåran är uppdelad i parallella stråk. Berggrunden utgöres av sandsten och skiffer. Fallet skrider så sakta bakåt i den tämligen lösa grunden och torde med tiden förvandlas till en fors utan branta stup. Nationalpark.

 


 

 

24. Vid Porjus i Stora Luleälv ligger en av vårt lands största kraftstationer.

Vi ser den väldiga dammbyggnaden, 1.250 m lång och ända till 13 m hög. Sammanlagda fallhöjden är omkring 50 m. Maskinsalen ligger nedsprängd i berget på 50 m djup. I dammen finns särskilda rännor för timret, som flottas i älven.

 


 

 

25. Lappland har inga älvar, som kan tjäna samfärdseln mellan bygderna.

Flottkarlarna tvekar dock inte att i sina långa, smidiga båtar ge sig i kast med forsarna. Man stakar uppför älven men "ränner" djärvt utför virvlarna. Forsränningen har ett visst turistintresse.

 


 

 

26. Vid Muonio älv på gränsen till Finland ligger Karesuando kyrkby med Sveriges nordligaste sockenkyrka.

Landet kring älven är ganska flackt. Höjden över havet är endast 323 m. Fjällen ligger långt borta, och landskapet för inte omedelbart tanken till Lappland.

 


 

 

27. Fjällbygden saknar helt naturligt samhällen och tätbebyggelse.

De skuggade områdena ligger mer än 500 m ö.h. De inringade områdena i fjällen ligger mer än 1.000 m ö.h. - Järnvägslinjer med tvärstreck är elektrifierade. - Rutan A visar folktätheten per km² i hela Sverige, rutan B i Lappland. - Diagrammet 1-4 visar i ordning åker, äng, skog och övrig mark. Lägg märke till "övrig mark"!

 


 

 

28. Malmbergen är Lapplands särskilda rikedom.

Malmkroppen i Kirunavaara är världens största högvärdiga järnmalmsfyndighet. Här har malmen hittills kunnat brytas i dagbrott på väldiga avsatser eller "pallar". På sistone har man dock börjat gå på djupet.

 


 

 

29. Järnvägen Luleå-Narvik byggdes för malmens skull.

Vi ser här en vinterbild från trakten av Riksgränsen. Höga plank är uppsatta längs järnvägen för att hindra snön att hopa sig i spåret. På långa sträckor har man byggt "tunnlar" av bräder.

 


 

 

30. Malmkajen i Narvik ligger vid ständigt isfritt vatten.

Exporten kan pågå året om. Malmtågen har omkring 50 sådana tippvagnar.

 


 

Gumperts AB Gbg 1950

 

 

 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014