Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

Se puckeln på Lojsta hed öster om Klintehamn! Landet lutar sakta från nordväst mot sydost. Lägg märke till kusternas olika utseende! Samtidigt fåras terrängen av höjdstråk i riktningen sydväst-nordost. Lägg märke till Hoburgens isolerade platå! Reliefkartans höjdskala överdriver emellertid landskapets nivåskillnader. - Gotlands vapen: I blått fält en stående vädur av silver med horn av guld, bärande på en korsprydd stång av guld ett rött banér med bård och fem flikar av guld.

Men lagren ligger inte vågrätt. Profilen N-S, som sträcker sig mellan de två kryssen på kartan, visar, att de yngsta lagren är synliga längst i söder. K är kalksten, M är märgelsten, S sandsten. Hela lagerserien är 525 m tjock. - Kartan till vänster har samma bokstavsbenämning som profilen. De skuggade områdena (kalkstenarna) är skogsbygder, de vita (märgelstenarna) är odlingsbygder. - Profilen 1-6 visar silurlagrens läge i Östersjöns stora urbergsskål: 1 Småland, 2 Öland, 3 Gotland, 4 Ösel, 5 Estland, 6 Finland.

Havet underminerar stranden, och klintarna rasar. Märgelstenen tittar nämligen fram i själva vattenlinjen. Detta är branten vid Rövar Liljas håla söder om Högklint, vars spetsiga profil skymtar längst bort, 46 m ö.h. Tång på stranden. Lägg märke till barrskogen på klinten!

Skogsmarken upptar 43 % av landytan. Skogsbruket var förr i tiden en mycket viktig näringsgren, och trävirke och tjära exporterades. Lickershamn på norra Gotland.

Vändburgs fiskeläge på Storsudret. I förgrunden en storryssja. Längre bort strömmingsskötar.

Fisket bedrives nämligen i stor utsträckning som binäring till jordbruket. Antalet yrkesfiskare är nämligen enligt senaste uppgifter 433 men binäringsfiskarna 694. Sill, strömming och lax ger största utbytet. Fisket - och sälfångsten - var förr en av huvudnäringarna på ön. Bilden visar ett fiskeläge vid Halls huk längst i norr. Garnen är upphängda på sina torkställningar.

De består av en mycket hård kalksten, bildad av forna korallrev. De har därför motstått vågsvallet, som sköljt bort lösare lager. Många av de vackraste raukarna står nu långt upp på land, vilket visar, att havet stått olika högt under olika tider. Bilden visar Hoburgsgubbens fryntliga profil. Strax intill finns flera av havet formade grottor: Hoburgsgubbens matsal, skattkammare och sängkammare.

Gubbar och gummor, hundar och hästar, svampar och träd. Detta är den s.k. raukporten vid Lergrav söderut från Fårösund. Lägg märke till barrskogen.

Kalkstenen har sen urminnes tid brutits för byggnadsändamål. Kyrkorna! Kalkbränning var förr hemindustri överallt på ön. Cellulosaindustrien i Norrland behöver kalksten. Cement är Gotlands viktigaste exportartikel, därnäst kommer smör, så kalksten. Bilden visar ett kalkbrott vid Bungenäs.

Inalles har man hittat omkring 1500 arter. Man förstår, att kalkstenen avsatts som slam i det hav, där dessa djur levde - och dog. Vi ser en grupp sjöliljor på sina långa stjälkar. De små "larverna" mellan dem är s.k. mossdjur.

Den har också använts som byggnadssten för kyrkor och slott långt fjärran från Gotland. Burgsvik.

Man odlar ju sockerbetor! Jorden försörjer 59 % av landsbygdens befolkning, industrien 23 %. Men förr i tiden var jordbruket långt ifrån huvudnäring. Man litade mera till skogsbruk, boskapsskötsel, fiske och säljakt. Nu ger jordbruket ett överskott av produkter att exportera. Bilden visar trakten kring Ronehamn på sydöstra kusten.

Bilden är från Bro socken nordost om Visby. Mitt i potatisåkern står två bildstenar, "stenkäringarna". Sägnen berättar, att två gummor en gång grälade på själva juldagsmorgonen. Straffet blev, att de förvandlades till stenar.

I våra dagar finns dock inte mer än en hundradel kvar av de ängar, som fanns år 1900. Lövängen var slåtteräng, inte beteshage, och sköttes medelst röjning och lämplig uthuggning. Bilden visar, hur kvistar och löv räfsas ihop för att sedan brännas. Mästerby.

Bilden visar flugblomstret. Ophrys myiodes, vars blommor liknar en viss rovstekel.

Man bygger oftast i sten. Byar i vanlig mening har inte funnits på Gotland men väl stora byliknande gårdar med många hus och en folkmängd på kanske 100 personer. Släkten eller ätten höll samman. Vi ser en nyare gård, Lauks i Lokrome. Korsstången på gårdsplanen är en gammal sedvänja på Gotland. Kring den höll husfadern andakt morgon och afton med sitt gårdsfolk.

Det tunna moräntäcke, som en gång funnits, har svallats bort under de långa tidsrymder, då ön varit täckt av hav. Skogen är marig och risig. Från Ire på norra Gotland.

Nästan samtliga myrar har dikats ut och förvandlats till åker. På sina håll har dock nyttan varit ringa. I stället för myren, som vimlade av fåglar och hade gott om fisk i gölarna, har man fått en steril botten av bleke, ett kalkslam, som avsattes i forna sjöar. Vi ser Mästermyr väster om Hemse. Stånd av vild reseda i förgrunden.

Ett sammanhängande växttäcke finns knappast utan endast örter och gräs i glesa tuvor. Fårbete!

Vi ser dem här från Djauviks fiskeläge. Storön till vänster på en mils håll, Lillön till höger på en halv mils håll. Båda öarna är fridlysta, men till Storön går regelbundna turistresor från Klintehamn. Överfarten kan vara ganska svår.

Här finns raukar och klintar, rara växter, grottor, som bebotts av stenåldersfolket, stenbrott från medeltiden och spår av fiskelägen från nyare tid. Och så fåglarna, först och främst fåglarna! Bilden visar Norderhamn på Storön sedd från Utfall. På öns kala tak synes fyren. Nedanför fyren ligger en lummig plats med några stugor för öns invånare: fyrfolket och tillsyningsmannen. Stranden lyser vit av klappersten.

Här finns sillgrisslor och tordmular, ejdrar, trutar, måsar, tärnor och många fler. Här finns långt över hundra tusen häckande fåglar. Vi ser klinten vid Stornasar med grupper av sillgrisslor på de otillgängliga klipphyllorna.

Gotland har över huvud taget gott om får, som även under vintern tar sig fram i det fria. Gotlands utegångsfår! Man lägger ut litet hö åt dem och bygger enkla skjul ute i markerna till deras skydd i vinterstormarna. Här har fåren, lammen på gutarnas språk, drivits samman för sortering och klippning.

Bilden visar dynerna vid Ullahau. Här har den vandrande sanden kvävt den skog, som en gång fanns.

Dynerna ligger i ring kring skogen och hotar den med undergång. De kan nå en höjd av 25 m. Endast fyrpersonal bor på ön.

Industrien är ju inte särskilt mångsidig. Små tätorter finns dock vid de många kalkbrotten med tillhörande lastplatser. - Rutan A anger folkmängden per km² på Gotland, B i hela Sverige. Diagrammet 1-4 visar i ordning åker, äng, skog och övrig mark.

De s.k. bildstenarna är typiska för ön. De restes under yngre järnåldern och återger scener ur de gamla sagorna. Denna bildsten är från Klinte. Nederst ser vi en gård med sex hus och en ko på gårdsplanen. Två bågskyttar försvarar gården mot en fiende utanför. Vi ser också en båt med segel på vackert rullande vågor. Gotland har 250 bildstenar i behåll.

Här finns 92 stycken, alla byggda före år 1350. Somliga är 900 år gamla. De flesta har höga, åttkantiga tornhuvar. Man ville ge lyftning åt det platta landskapet. Detta är Stånga kyrka. Kyrkorna har vackra portaler av sandsten och kalksten.

Den var färdig före år 1288. Den byggdes för att skydda den rika hansestaden mot konkurrenterna: de infödda handelsidkande bönderna inne på ön. Muren är 3,5 km lång och har 44 torn. Vi ser Norder port (närmast) och Norder gravar.

Smala, krokiga gator och låga hus, talrika kyrkoruiner och lummiga trädgårdar, en stad om sommaren fylld av turister. Bilden visar Norderport och Odalgatan.

Svenska Turistföreningens årsskrift 1940 med talrika, värdefulla uppsatser av framstående gotlandskännare.