Norstedts filmbilder.

Den elektriska energien förekommer i naturen ej i sådan form, att man på ett enkelt sätt kan tillgodogöra sig den. Önskar man framställa elektrisk energi, måste man därför omvandla energi av något annat slag. I de galvaniska elementen är det kemisk energi, som omvandlas till elektrisk. Ett torrbatteri är egentligen inget annat än ett galvaniskt element, där elektrolyten är halvflytande.

Redan tidigt försökte man konstruera torrbatterier genom att fylla elementens glasburkar med sågspån, som uppsög elektrolyten. Den fördel man ville uppnå härmed var att elementet var lättare att transportera, då det ej innehöll en vätska. Dylika sågspånselement fungerade dock ej tillfredsställande. Först sedan man kommit på att genom tillsats av gelantin, lim eller dylikt göra elektrolyten geléartad lyckades man uppnå ett praktiskt resultat.

1. De numera använda torrelementen äro vanligen av Leclanché-typ. Mitt i en zinkcylinder Z befinner sig en kolstav C, omgiven av brunstensmassan B, vilken samman hålles av en tygpåse. Mellan brunstenen och zinkcylindern finns den halvflytande elektrolyten. De under elementets användning utvecklade gaserna få passera ett lager av kli, i vilket de avge sin fuktighet, innan de lämna elementet. Klilagret täckes av en massa, bestående av asfalt och vax, som har ett fint hål för genomsläppande av gaserna.

Torrelementen äro bekväma och lätta att transportera men då brunstenen förlorat sitt syre eller då zinken är uppfrätt, ha de ej något värde. Man kom därför tidigt på den tanken att söka konstruera en anordning, så inrättad, att den kan upptaga (ackumulera) elektrisk ström, som tillföres från en strömkälla, samt sedan vid behov åter avge ström för önskat ändamål. Man avsåg således att söka magasinera elektrisk energi. Namnet ackumulator av latinska ordet accumulare, samla.

Då ackumulatorn laddades med galvaniska staplar, fick den ej någon praktisk betydelse. Först sedan dynamomaskinen möjliggjorde alstrandet av elektrisk ström till billigt pris, framträdde uppfinningens stora betydelse.

Tillverkningen av denna ackumulatortyp tillgår så att massan (nickelhydroxid resp. järn- och kadmiumoxid) pressas in mellan perforerade, förnicklade tunna järnband. Dessa klippes sedan i lämpliga längder till s.k. fickor, vilka sammanfogas och inpressas i ramar av järn och bilda därigenom ett system av plåtar, vilka utgöra katoder (-) resp. anoder (+). Ramarna äro upptill försedda med vingformade utsprång "fanor", vilka hopfästas sins emellan och med res. polbultar eller vid småceller svetsas samman.

Om vi skulle göra en jämförelse mellan Nife- och blyackumulatorerna finna vi, att de förstnämnda äro dyrare men ha längre livslängd och dessutom ha en del tekniska egenskaper, som i vissa fall äro av stort värde. En Nife-ackumulator är okänslig för överladdning, för kortslutning, för alltför långt driven urladdning, för stötar och slag samt för frost. Den har ytterst obetydlig självurladdning, varför den kan lämnas utan tillsyn under lång tid. Av denna anledning blir kostnaden för underhåll minimal.

Om blyackumulatorn bör påpekas, att den i urladdat tillstånd sönderfryser redan vid -8° C. I fulladdat tillstånd tål den däremot bättre kyla. Den bör laddas upp ungefär varannan månad. Aktas för stötar, överladdning och kortslutning.

P. A. Norstedt & Söner.