Soldaten och kyrkan i 1800-talets Torsåker.

Av William Eriksson, ur Bocken 1964
 

Torsåkers kyrka på 1830-talet

 
Den gamla välkända och ofta citerade ramsan: ”Först brugummen å bruen, så prästefar och fruen, å så soldaten, ta för sej av maten, å sen menige man så långt det räcka kan”, hade på sin tid god klang även i våra bygder bland soldaterna (Johan Asp, Barkhyttan). Men så högt på den sociala rangskalan som här antydes, stod säkert soldaten endast i undantagsfall, t. ex. vid bröllop inom den egna roten eller då han ägde befälsgrad. Rotesoldaten i vanliga fall var fattig men hederlig och med bästa rykte, och vid stadgad ålder åtnjöt han både respekt och anseende i bygden, men distansen till prästerskapet var av allt att döma större än vad visan vill göra gällande. Men visst var det glans och värdighet också över soldaterna då de om söndagarna i full parad tågade in i sin kyrka. Förmodligen gjorde prästen många gånger en slät figur vid jämförelsen därvidlag.

 

 
Soldatens hustru, som sällan får sitt erkännande i sammanhanget, hade gjort sig mycken möda med att få sin mans uniform i ett värdigt skick till kyrkparaden. Hon hade lagat den där så behövdes, borstat och sett till att knapparna i den blå rocken satt fast och var skinande blanka liksom brickan i den käcka mössan, då söndagen kom. Inte ville hon väl utsätta sin soldat för skammen att få en dundrande skarp tillrättavisning av korpralen, som inte brukade skräda orden om han upptäckte några brister vid uppställningen. Skammen skulle varit hennes, tyckte hon, där hon nu gick vid mannens sida fram till kyrkan.

På kyrkvallen skildes de båda. Soldaterna samlades uppe på skolgården vid Solberga skola en halvtimme före kyrkdags, inspekterades och ordnades av befälhavaren som oftast var korpralen. I instruktionen sades att uniformen skulle vara snygg och hållas i aktning och ej slitas i vardagsbruk. Och uppträdandet skulle vara ”högfärdigt och stolt”.

 

 
Den gamle torsåkersringaren A. G. Solborg (1842-1933) berättade därom att när kyrkomenigheten samlades var det alltid en sak som måste ses före inträdet i kyrkan - soldaterna - vilka han betecknade som socknens hedersmän och som här framträdde i parad. Punktligt hördes kommandoorden i samma ögonblick som klockorna började sammanringningen och de taktfasta stegen gav eko över skolgården där truppen - 40 upp till 50 man - anförda av sin korpral tågade fram, korsade landsvägen, marscherade in genom kyrkgrinden och över kyrkogården fram till västra porten, andäktigt beskådade av sockenborna som i täta skaror kantade deras väg. I prydliga uniformer med axelremmar och bälten av vitt läder - till sommarmunderingen även vita byxor - och med bajonetten vid bältet bildade soldaterna ett lysande inslag i folklivet på den dåtida kyrkvallen. Och i all sin ståt och samlade kraft gjorde de även ett djupt intryck särskilt på de unga och i synnerhet på de unga pojkarna av vilka många drömde om att bli soldater.

I kyrkans portvalv upplöstes formationen och soldaterna gick upp och tog plats på läktarens högra sida. I ”Bänkindelning uti Thorsåkers kyrka” utfärdad 1861 säges nämligen att på läktaren är de främre bänkarna på manssidan bestämda för socknens ordinarie soldater. På samma sätt är ”de främre bänkarna på qvinnosidan” häruppe förbehållna deras hustrur. Avskedade soldater och ”gamla gerningsmän” har däremot sin egen avdelning till höger framme i kyrkans kor och den platsen var ej mindre hedersam.

Efter gudstjänstens slut ställde soldaterna ånyo upp utanför västra porten, marscherade genom menighetens aktningsfullt öppnade led upp till skolhuset där avdelningen upplöstes. ”Detta” - brukade den gamle ringaren sluta sin skildring - ”var minnet av Torsåkers rotesoldater, som alltid utmärkte sig för ett värdigt uppträdande och i gengäld åtnjöt gott anseende och respekt från allmogens sida”.

 

 
Kyrkparaderna upphörde på 1880-talet. I saknad av dem tycktes det många, att kyrkvallens folkliv med ens blivit fattigt och färglöst och att menighetens skaror glesnade. Soldatens skyldighet att närvarra vid gudstjänsterna kvarstod dock formellt intill 1800-talets slut.

 

Om prästen distanserades av soldaten under söndagens framträdande vid kyrkogången så ägde han makt och myndighet att ta igen skadan då vardagen kom. Då kunde han visa vem som var herre och vem som var dräng, som det framgår av ett dokument från år 1844. Det är avfattat av C. R. Stjernsten, kyrkoherde i Torsåker 1842-1851, och grundat på en helt ny kunglig förordning, som kyrkoherden visste att snabbt dra nytta av. Kungörelsen, uppläst i Torsåkers kyrka av komminister N. P. Söderberg den 28 juli 1844, lyder i ordagrann återgivning:

 
I anledning af den rättighet till dagsverken under bergning och skördetid hvilken Kongl. Majts. nådiga förordning af år 1842 tillägger Församlingarnas Pastorer och hvilka dagsverken utan undantag böra utgöras af de inom hvarje församling boende Soldater, får jag härmed till sådana dagsverkens utgörande kalla följande Soldater på nedan bestämda dagar, på hvilka de skola vara försedda med egen kost nämligen:

Till slog-dagsverken vid Särsta-Rödjningen af Stomhemmanet,

Måndagen den 5 Augusti, Soldaterna Jan God, Erik Tackt, och Olof Rehn, i Wij, samt Erik Skog och Carl-Gustaf Neuman vid Vibyhyttan.

Tisdagen den 6 Augusti, Soldaterna Lars Eltström och Anders Snygg i Eltebo, Erik Frost och Olof Stark i Hoo, samt Anders Ljung i Särsta.

Onsdagen den 7 Augusti, Soldaterna Jonas Roth och Isak Vennberg i Särsta, Pehr Sohlén och Lars Blomberg i Sohlberga samt Corporalen Lars Strid i Fors.

Thorsdagen den 8 Augusti, Soldaterna Carl Gustaf Aminoff, Hans Lif, Erik Ström och Olof Borg i Fors, samt Erik Borg i Stillbo.

Fredagen den 9 Augusti, Soldaterna Anders Eld, Anders Berg och Erik Snygg i Österhästbo, Anders Norberg i Skommarhyttan samt Jan Erik Borgman och Per Lang i Bagghyttan.

Lördagen den 10 Augusti, Soldat vid Fernebo C:i Olof Rehn i Åsmundshyttan, Soldaterna Erik Sundlöf och Jan Ord i Vester Hästbo, Anders Schåltz i Nyhyttan samt Lars Ek och Erik Ädel i Vall.

Och anmodas ofvannämnda Soldater att, aftonen före den dag de kallade äro, hos mitt arbetsfolk i Särsta sig infinna.

 
Thorsåker den 28 Juli 1844

C. R. Stjernsten.
Uppläst 28/7 44.

Söderberg

 

 
Stjernsten, som i ärkestiftets herdabrev karaktäriserades ”goddagspilt” gjorde sig förmodligen icke populär bland soldaterna genom detta snåla utnyttjande av deras påkomna dagsverksskyldighet. Men redan året förut hade han gett sina församlingsbor ett kännbart nyp. På den synnerligen överrumplade sockenstämman 5 nov. 1843, genomdrev han en vidlyftig ordningsstadga där förbud krävdes mot den i socknen högeligen populära tillställningen som allmänt kallades ”Beväringsdansen” och som dittills varje år hållits vid den manliga ungdomens återkomst från ”Lägret” dvs. från Moheds lägerplats. 

Men inte nog härmed. Ordningsstadgan föreskrev därjämte ”att alla danser förbjudas ungdomen, med undantag af trenne (3) årligen, hvilka dock hållas af hvarje bys ungdom för sig, så att inga vandringar af den ena byns ungdom får - vid vite af 2 R:dr B:co - företagas för att besöka någon annan bys dans”. Det var hårda bud den nye prästen här till sedlig fostran föreskrev sin tids ungdom, och sockenstämman lämnade endast motvilligt sitt bifall till de nya påfunden, som också snart visade sig omöjliga att upprätthålla.

 

 

"Ljungsmor" vid den gamla soldatstugan i Särsta, Torsåker. Foto 1900.

 
Det var några drag i förhållandet soldat - kyrka för hundra år sedan. Går vi tillbaka i tiden ytterligare 150 år, så hamnar vi mitt uppe i den stora ofreden och bilden är en annan. ”Soldaterna vid sin afresa gifwit …” är en vanlig rubrik i kyrkans inkomstkonto under denna tid. Torsåkers första bidrag till Kung Karls krig - 8 soldater - tågade ut den 23 maj 1700. Sedan följde täta utskrivningar. Ibland ser man bara tre eller fyra soldater som ger kyrkan några ören då de gör sällskap bort mot okända öden, men oftast är det många fler. Den 19 aug. 1710 gick en 15-mannagrupp ut och i juli 1714 följde ej mindre än 22 nyutskrivna torsåkerssoldater i kamraternas spår. Alla gav de en skärv till hemkyrkan för sin välfärd, men det hjälpte dem föga. Det var ytterst få som återkom. Bakom kyrkböckernas uppgifter om de många soldatänkorna i 1700-talets torsåkersbyar döljer sig förmodligen lika många tragedier. De karoliner vilkas hem låg vid Hoåns stränder mötte sitt öde i Polens skogar och på de ryska stäpperna. Deras namn lever alltjämt på kyrkböckernas blad men själva kom de aldrig igen.

 
Krigets växlingar, karolinernas segrar och nederlag, återspeglas i kyrkans räkenskaper. Så här t. ex. inregistreras en seger på plussidan den 20 nov. 1702: ”Uppå Sweriges Allmänna Tacksägelsedag öfwer den Härliga Seger hwarmed Gud förleden den 19 juli hwälsignade Hans Kongl. M. wid Plitschow i Lilla Påhlen, har fallit i Håfwarna 2:16”. Då krigslyckan vändes i nederlag spåras också detta i de kyrkliga sammanhangen. Under åren efter Poltava återkommer några gånger en uppgift om ”Håf-Penningar” upptagna ”för wåra fattiga krigsfångar i Ryssland”.

Även templets klockor kunde ha budskap som var av speciellt intresse för soldaten. De fyllde nämligen intill sen tid ett profant ändamål vid sidan om sitt kyrkliga; kom med budskap inte bara om frid, utan också, när det var av nöden, om krig och uppbåd. De klämtade vid eldsvåda och ringde i timtal vid krigsutbrott, signalerade fara och gav bud om mobilisering. Ännu fram i vår egen tid har vi hört kyrkklockorna som krigiska larmapparater ringa in de båda världskrigen. För ofredens soldater var den klangen välbekant - för oss lät den främmande och vederstygglig. Såväl den 2 augusti 1914 som den 2 september 1939, då vi upplevde detta, föreföll oss dessutom ett arrangemang med mobiliseringsorder i denna form föråldrat och meningslöst. Modernt underrättelseväsen hade då för länge sedan gjort detta slags kyrklig vakthållning överflödig. Kyrkklockornas röst lämpar sig väl också helt visst bättre för fridens än för krigets budskap.

 

 

 

 

 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014