Socknen är genomdragen af flera vackra dalgångar. I dessa ligga de förnämsta gård- arna och byarna. Nästan midt i socknen vidgar sig en dalgång till en större slätt. Där ligger kyrkan och omkring densamma byarna Solberga (kyrkbyn), Ofvanåker med komminister- och gästgifvargården, Särsta med Torsåkers järnvägsstation, Fors, Präst- hyttan, Vall och Prostgården. I en andra dalgång påträffas ägendomarna;

Hofors, Fagersta, Långnäs, Tjärnäs, Berg, Hoo, Stafsbo och Gammelstilla; i en tredje: Barkhyttan, Vij, Åsmundshyttan (egentl. Osmundshyttan, enär där framställts osmundsjärn), Väster-Hästbo, Öster-Hästbo, Bodås samt Ny- och Bagghyttorna och i en fjärde Torshyttan, Kratten, Kalfsnäs och Nordansjö. Kaptensbostället Vibyhyttan om 4 ½ öresland utarrenderas för regementets boställskassas räkning.

  Långnäs

För närvarande arbetas här i omkring 20 järnmalmsgrufvor. Redan år 1374 erhöllo bergsägarene af kon. Albrecht sina privilegier, hvilka af Karl Knutsson år 1464 utvidgades och af Gustaf Vasa år 1534 stadfästes.

Det var hufvudsakligen bönderna, som under flere århundraden drefvo bergsbruket, hvaraf de erhöllo namnet bergsmän. I hvarje by, som hade tillgång på råämne, funnos en eller flera hyttor med hammare. Därom bära byarnas namn tydligen vittne

Med denna lika kära som gamla binäring fortsatte bönderna, tills de på sätt och vis voro tvingade att nedlägga densamma.

Nya metoder och anordningar infödes. Därigenom kunde yrket drifvas både lättare och med större vinst. Men att tillägna sig det

Så småningom har bergshandteringen inom Torsåker sålunda koncentrerat sig till några få ställen, nämligen Hofors, Gammelstilla och Kratten, vid hvilket senare den dock numera är totalt nedlagd.

Af socknens sålunda två återstående bruksrörelseförande orter intager den förra eller Hofors obestridt första rummet. Den är därjämte ett af de större järnbruken i hela Sverige. Hofors ligger i en idyllisk trakt med liknande omgifningar in socknens nordvästra del vid Hoån, där den bildar sina största forsar och fall, och däraf har stället fått sitt namn.

Yttre Hofors.

Det ägdes under tvenne århundraden af släkten Petré. Medlemmar af denna släkt bildade år 1873 aktiebolag, hvarunder bl. a. äfven Hofors ingick och hörde till år 1879, då bolaget till sina fordringsägare måste afträda ägendomarna.

Af de nya ägarne till Hofors bildades därefter år 1880 Hofors aktiebolag, under hvilket nu lyda: i Torsåker Hofors bruk med masugnar, bessemerverk, valsverk, gjuteri, mek. verkstad, elektricitetsverk och kvarn samt Robertsholm med såg och Montrose nu 

Taxeringsvärdet uppgår till omkr. 3 ½ mill. kr. Dessutom äger bolaget flere grufvor i Tors- åker samt grufveandelar i Norberg, Bispberg, Ställberg m. fl. ställen.

En stor del af underlydande jordbruks- ägendomar har Hofors för afsikt att sälja för att därmed främja egna-hems-frågan och för att jorden skall blifva än mer gifvande än de genom rättare m. fl., som sköta den, hittills varit.

Utanför verkstadsområdet äro uppförda bostäder, på ena sidan för den talrika arbetspersonalen och dess familjer och på den andra för tjänstemännen. Arbetarnes hus äro byggda utefter en rak gata, där hvart och ett är försedt med en liten trädgård med prydnadsbuskar och träd; tjänstemännens bostäder däremot ligga mera spridda och alla inbäddade i lummiga planteringar. Bland dem tilldrager sig disponentbyggnaden i första rummet främlingens uppmärksamhet genom det dominerande läget som ock genom en mera tilltalande stil samt rikare utstyrsel i öfrigt.

Öfver alla dessa höjer sig på en kulle det palatslika skolhuset, inbäddadt som det är, i en den vackraste löfskog. Det inrymmer utom fem större lärosalar slöjd- och materialrum för såväl flickor som gossar samt en synnerligt tilltalande kyrksal med alla behöfliga anord- ningar. Strax bredvid ligger en fullt motsvar- ande bostadslägenhet för lärarepersonalen.

Alla dessa byggnader med sin om sommaren gröna omgifning förete en bild af skönhet, trefnad och frid.

Ett stycke nordväst om bruket har uppstått liksom en liten förstad, där hotellägare, köpmän och handtverkare slagit sig ned.

Bruket har för produkternas forsling anlagt eget järnvägsspår upp till Hofors station på Gefle-Dala-banan.

Så har industrien förmått framkalla lif och rörelse samt omskapa en plats, som förr var jämförelsevis obetydlig.

Förflyttar man sig till andra ändan af samma dalgång, vid hvilken Hofors ligger, stöter man där på en liten sjö, Dammsjön. Vid denna ligger Gammelstilla bruk i en vild, men täck omgifning och ett stycke sydväst därifrån byarna Östansjö och Skommarhyttan.

Bolaget har sålt alla bruket underlydande ägendomar till ett konsortium i Torsåker och till Korsnäs sågverksaktiebolag i Bomhus utanför Gäfle. Konsortiet har sedan i sin ordning skiftat ägendomarna och sålt den öppna jorden med skog till husbehof. Stor- skogen har det bibehållit för att vid lägliga tillfällen sälja för afverkning samt i den bort- tagnas ställe plantera ny. Genom konsortiet har sålunda egnahemsfrågan främjats på orten, i det att den nu räknar ett 20-tal nya bönder, som bättre än bolaget komma att sköta jorden, på samma gång konsortiet kommer att blifva ett föredöme i skogsskötsel.

Hvad som sagts om Hofors, passar i hufvudsak in på Gammelstilla, ehuru rörelsen på senare stället är af jämförelsevis blygsammare dimensioner. Gammelstilla besitter ej samma gynnsamma hvarken inre eller yttre resurser. En stor olägenhet, som stått hindrande i vägen för industrien här äro de mindre tillfredsställande kommunikationsförhållandena. Afståndet till närmaste järnvägsstation, Torsåker, är cirka en och en half mil, och landsvägen är genom sin backighet mindre lämplig som forväg. För att i någon mån afhjälpa olägenheten har 

Bruket har egen brygga vid stationen och till denna är ett bispår från järnvägen framdraget, hvilket ock andra bruk jämte enskilda begagna sig af.

Utom vid dessa hufvudorter drifves industri i Torsåker af enskilda personer på åtskilliga platser. Främst bland dessa är Berg. Där träffa vi den driftige fabrikör Hellström, hvars liar och räfsor m. m. äro väl kända, där ha vi gjutare Norberg, hvars spisar man ofta får se i köken, där ha vi fabrikör Robert Petterson, som i sin storartade verkstad bl. a. årligen tillverkar mjölkflaskor i 1,000-tal, där ha vi ock broddsmeden Brodin m. fl.

Torsåkers friförsamlings bönehus med predikantbostaden.

Nu ser det dock ut, som om man ämnade bättre göra sig till godo de krafter naturen där nedlagt.

C. A. Jansson i Prästhyttan har anlagt ett väfveri, där så väl konstalster som mera enkla artiklar tillverkas.

J. Åström i Särsta har en strykande åtgång för sina mångfaldiga smidesartiklar. Han t.o.m. konkurrerar med fabrikerna, ehuru han förfärdigar allt med handkraft.

I trakten omkring kyrkan, den tätast bebyggda i socknen, finnas slaktare, brygg- are, garfvare, färgare, sadelmakare, koppar- slagare, bokbindare, fotograf *), och mera allmänna handtverk i mängd samt dessutom 9 handlande, 5 i diverse, 2 i läder och skodon m.m., 1 i manufaktur och 1 i bröd och kon- 

*) A. Olsson; har fotogr. vyerna i detta nummer.

Berg och jordarter.  

Förutom järn äger ock socknen rik tillgång på kalksten. Kalkbrott äro öppnade vid Körberget, Barkhyttan, Hoberget, Igeltjärnsberget, Prästhyttan och Kratten m. fl. ställen.

I Kalkbrotten på Körbärget har man påträffat mindre stenkolsstycken, som varit inbäddade i kalkskölar, men dess ringa förekomst har ej kunnat gifva upphof till någon stenkolsindustri. En finare sorts kalksten finnes vid Berg och hugges af en stockholmsfirma till byggnads- sten.

Den härskande jordarten i alla dalgångarna är lera, dock så mycket sandblandad, att den låter väl arbeta sig. På dalgångarnas sluttningar närmast bergen samt å höjder är däremot sanden förhärskande, ehuru äfven där något blandad med lera. Sådan jord kallas här mälja. 

Ren sandjord förekommer på högst få ställen och till ringa vidd. Mäljan åter förekommer ymnigt i Baggå, Björkbo, Fors, Östansjö, Stenshyttan, Kratten, Kalfsnäs, Nordansjö, och till större delen vid Hofors.

Myrjordslager, ofta af stor mäktighet och god beskaffenhet, förefinnas på de flesta ställen, Utom för deras ändamålsenlighet till inblandning och förökning af den animaliska gödseln blifva de af desto större betydelse genom lättheten af kalkens åtkomst till begagnande vid kompostberedningar; och då därjämte lera och sand nästan öfver allt är till 

(Inom parentes förtjänar ock omnämnas den mängd gamla varp af masugnsslagg, som finnas å skilda trakter inom socknen, och hvilka äro af betydelse än omedelbart såsom jordförbättringsämne, än medelbart såsom ett lätt åtkomligt och föga kostsamt material för grunddikning.)

En mineralkälla upptogs år 1737 söder om vägen mellan Vall och kyrkan af dåvarande kyrkoherden Näsman. Källan, som numera är nästan förgäten, har intill senare tiden begagnats om icke allmänt så af åtskilliga personer i trakten.

äro bereding af bränntorf vid Stafsbo torffabriker, af tjära vid Gammelstilla samt jakt och fiske. Förutom älg, hvarå jakten den 1 – 15 september är ganska lönande, finnes rätt god tillgång på hare och skogsfågel, hvarjämte utter och gräfsvin förekomma. Fisket, där det bedrifves, mest i Ottnaren, är äfven lönande.

Tillsammans med Ofvansjö socken har Torsåker en s.k. Bergslagsallmänning, som utgör 11.000 tunnland, men hvarå afverkningen bestämmes af staten. Någon skogshushållning i vidsträcktare mening förekommer ej å enskilda skogar, utan afverkningen sker nära nog planlöst, i det mycket skog säljes men litet eller intet göres för återväxten.