|
|
HÖGBO-TRAKTEN FICK EGET KAPELL I VÄSTANBYN 1622
|
|
av G-e. [okänd signatur]
|
|
|
|
Kapellaget visade ofta självständighetstendenser i förhallandet till
Ovansjö.
|
|
Ursprungligen utgjordes Högbotrakten av de fyra till Ovansjö hörande byarna
Västanbyn, Östanbyn, Överbyn och Säveränge. Från Moderförsamlingen
skildes bygden av den milslånga skogstrakten, Högbostigen. Isoleringen
gjorde att i dessa byar så småningom började utvecklas ett mera självständigt
samhällsliv. I början av 1600-talet uppfördes i Västanbyn ett kapell
vilket den 18 september 1622 invigdes av ärkebiskop P. Renecius. Där hölls
predikan var tredje sön- och helgdag av socknens präster.
|
|
Under senare hälften av l600-talet började brukspatroner slå sig ned i
gestrikebygderna, och därigenom fick näringslivet en kraftigare
utveckling. Högbo bruk, där redan förut något bergsmanssmide förekommit,
anlades av bergmästare Olof Larsson 1659. Bruket ägdes därefter någon
tid av den av Karl XI högt uppskatte bergsbruksidkaren assessor Daniel
Thilas och kom därefter i släkten Bröms ägo. Dessa voro även ägare
till de omfattande Ockelboverken.
Bland nämnda ägare märkes den kraftfulla Katarina Bröms, gift med biskop
Carl Carlsson i Västerås samt hennes syster Lisa Bröms, maka till
domprosten därstädes. Om dessa fruar berättas, att de ej nöjde sig med
att sköta endast hemmets angelägenheter utan också ville ha sitt ord
med inom domkapitlet och stiftets styrelse, varför i en smädevisa
talades om biskop Karin och domprost Lisa och gubben själv. Båda blevo
änkor, varefter de åter flyttade till hemtrakten där de med kraft och
myndighet drevo bergsbruket. Ägare till Högbo bruk blev därefter
Katarina Bröms son i första giftet, riksrådet baron Olof Cederström.
|
|
Denne var svärfar till överste Hans Hierta, vilken genom bördsrätt blev
ägare till bruket. Hierta hade tidigare varit en av Karl XII:s bussar och
blev fången i slaget vid Poltava 1709. Hans Hierta är begravd i Ovansjö
kyrka. På en av kyrkans långväggar finnes uppsatt ett vackert
epitaphium över honom. Ett mindre epithapium erinrar om en i unga år
avliden son, löjtnant Olof Hierta.
Ägare till bruket blev därefter Hiertas måg överstelöjtnant Th.
Nordenadler och därpå dennes son kapten R. T. Nordenadler. Därefter kom
Högbo bruk i handelshuset Göranssons och Elfstrand ägo. Tackjärnet
till bruket forslades med häst den 4 1/2 mil länga vägen från Edskens
masugn i närheten av Hofors. Åtskilligt tackjärn köptes även från
bergslagen. För att underlätta de långa hästtransporterna gjordes vid
åtskilliga tillfällen försök att utnyttja befintliga vattenvägar.
|
|
I och med anläggningen av bruket blev bygdens medelpunkt förflyttad till
Överbyn. År 1777 flyttades också kapellet dit från Västanbyn.
Kapellets uppförande liksom inredning och prydnader bekostades
huvudsakligen av bruksägarna. Sedan det nya kapellet uppförts anställdes
en särskild brukspredikant, vilken också avlönades av bruksägaren. Prästerna
från Ovansjö hade dock skyldighet att vissa gånger om året hålla
gudstjänst i kapellet.
|
|
Om en av dessa, komminister P. Nordelius, död 1817, vilken tidigare varit
brukspredikant i Högbo, berättas, att han var utrustad med en särskild
förmåga att bedöma såväl värdsliga som andliga ting. Bland annat
skall han ha förutsagt flera större eldsvådor i socknen, vilka också
inträffat lång tid efteråt.
En söndag, då Nordelius reste till Högbo för att predika, fick han
nyttja prostens hästar och vagn. Under hemfärden, då det var mörkt,
blev han på Högbostigen utsatt för den onde. Det fräste, gnällde och
gnistrade alldeles förskräckligt från bakre delen av vagnen. Prästen lät
dock ej avskräcka sig utan drev på hästarna och nådde omsider hemmet.
Hemkommen fann han, att ett bakhjul saknades. Det var således Skam, som fått
tjänstgöra som fjärde hjul på vagnen under den vådliga färden.
|
|
Under förra hälften av 1800-talet tjänstgjorde vid Högbo bruk en präst
vid namn Offrell. Denne hade utpräglade mekaniska anlag och sysslade ofta
i smedjan med olika uppfinningar. Han skall bl.a. ha uppfunnit revolvern
och anställde provskjutningar med detta vapen på en holme i Storsjön.
|
|
Vid mitten av 1800-talet levde i Högbo en hammarsmed, som var kunnig i
botandet av olika slags sjukdomar. Han kunde även återförskaffa förlorade
saker. Vid ställandet av diagnosen såg han i brännvin, som den besökande
skulle medföra. Personen i fråga var mycket beryktad och fick mottaga
besökande från vitt skilda trakter. Han avled under ett besök i
Stockholm, dit han kallats för att bota en framstående person. För
resan till Stockholm lär denne ha ställt hästar och vagn till smedens förfogande.
|
|
Inom kapellaget visade sig ofta självständighetstendenser i förhållandet
till moderförsamlingen. Så var det t. ex. i fråga om fattigvården. År
1776 kan belägna fattigstugan (eller käringstugan, som den då
kallades), framforsla så mycket livsförnödenheter, som behövdes för
10-12 personers underhåll. Varje hemmansåbo skulle vid dessa
tilldelningar lämna 1 ½ kappe rågmjöl, 1 kanna rågmjöl, 1 kanna
malt, ½ skålpund kött, ½ skålpund smör, ½ stop ärter och ½ stop
korngryn.
Kyrkvärdarna skulle kontrollera att varorna ordentligen överlämnades första
dagen i varje månad. Det blev dock si och så med leveranserna, ty ibland
var fattigstugan alldeles blottställd på förnödenheter. Ej heller var
det så lätt att hålla reda på skyldigheterna, ty ingen skriftlig förteckning
var upprättad, endast muntlig överenskommelse.
År 1829 var ställningen alldeles ohållbar. Vid undersökning fann man då,
att högbyggarna slutat upp att lämna sina mattillskott. De förklarade
också, att de hädanefter ej ville ha någon gemenskap på detta område.
Moderförsamlingen gick också med därpå, och från denna tid skötte
kapellförsamlingen själv sina fattigvårds- angelägenheter.
|
|
Inbyggarna i Högbobyarna voro rätt ofta besvärade med inkvartering av
militärmanskap. Våren 1824 inlogerades en bataljon om 683 man av Hälsinge
regemente, som var kommenderad till arbete vid grävningen av Hjälmare
kanal. Under då rådande fredrila avrustningstider blevo soldaterna ofta
kommenderade till offentliga arbeten.
I ersättning för levererad mat erhölls sedermera från kronan 102
riksdaler 40 skilling 9 rundstycken banko. Ovansjöborna ville, att medlen
skulle fonderas till en sockenkassa att användas vid påkommande behov,
men högbyggarna ville ha kontant ersättning. Slutligen träffades en överenskommelse,
att 8 skilling banko skulle lämnas till varje gård i Högbo och resten
fonderas.
|
|
Då regementet på hösten tågade tillbaka, vägrade högboborna att
tillhandahålla någon mat. De ansågo sig ha nog med besvär med logis. Då
måste proviant lämnas från alla gårdar i socknen, och en kommitté på
sex personer fick i uppdrag att fara till Högbo med maten och även fördela
den bland manskapet. Av de bekomna statsmedlen 99 riksdaler 4 runstycken
skulle inbyggarna i Högbo erhålla 8 skilling per rök för husrum och
resten läggas till sockenkassan.
|
|
Angående fylleri och oordentlighet vid Högbo gästgiveri anförde
brukspatron Thore Petre på Hammarby 1825 mycket skarpa anmärkningar vid
en sockenstämma. Han slutade sitt temperaments- fulla anförande med följande
ord: ”Kunna vi ej genom förnyade påminnelser få denna skamfläck för
Ovansjö socken äntligen utplånad, så må vi åtminstone aldrig upphöra
att offentligen uttrycka vår harm och vårt missnöje däröver.”
Uti Thore Petres mening instämde både såväl kronolänsman L. P.
Nordin som åtskilliga sockenbor.
Kapten Nordenadler på Högbo bruk ville till någon del medgiva de anförda
påståendena, men han ville dock framhålla, att de flesta inbyggare i Högbobyarna
voro ordentliga och icke begivna på fylleri. Han förmodade att själva
benägenheten för fylleri härledde sig från den tid, marknad hölls i Högbo.
Då förövades svals och dryckenskap utan gräns av både hemmavarande
och främmande personer, som besökte platsen.
|
|
År 1865 började ny löneregleringsperiod för prästerskapet i församlingen,
och därvid uppgjordes förslag till delning av pastoratet i tre församlingar.
I den kommitté, som upprättade delningsgrunden, var brukspatron Hjalmar
Petre på Hammarby den ledande kraften. För att hjälpa de nybildade församlingarna,
så att prästlönerna ej skulle bli för betungande föreslogs att
kyrkoherdebostället, som innefattade 15 ½ öresland, skulle delas så,
att 5 ½ öresland tillföllo Ovansjö och 4 öresland vardera av Järbo
och Högbo pastorat.
Hade delningen skett efter socknarnas hemmanstal, skulle en betydligt större
del tillfallit Ovansjö. Kommittérade anförde även, att det ej vore
nyttigt för en kyrkoherde att ha alltför stor jordegendom, ty om han
brukade den själv, kunde omsorgen om egendomens skötsel draga hans
tankar och intresse från viktigare och för församlingsborna mera angelägna
spörsmål. efter 1915 har denna delning icke någon vidare ekonomisk
betydelse, ty numera går avkastningen till boställsjorden till
Kyrkofonden.
|
|
Då den första skolstyrelsen i Ovansjö församling valdes 1843, utsågs även
kapten J. Th. Nordenadler på högbo bruk som ledamot av nämnda styrelse.
Som det dock dröjde omkring 20 år, innan några skolhus byggdes, blevo
inga gemensamma åtgärder vidtagna på detta område. Kapellförsamlingen
ordnade själv sitt skolväsen utan samarbete med moderförsamlingen.
Vid de nya kommunallagarnas tillkomst 1862 beslutades på sockenstämma i
Ovansjö, att Högbo och Järbo skulle välja särskilda kommunalnämnder.
Detta beslut upphävdes dock av länsstyrelsen, emedan skilsmässan ännu
icke var förverkligad. Vid nytt val av kommunalnämnd utsågos 5 ledamöter
från Ovansjö, 3 från Järbo och 3 från Högbo. Den fullständiga
skilsmässan blev genomförd först 1870.
|
|
Vid skilsmässan skulle de nybildade kommunerna även ha del i den omkring
200 år gamla sockenstugan, vilken under tiden 1847-1866 även tjänstgjort
som lokal för folkskolan. Från de nybildade kommunerna föreslogs, att
byggnaden skulle säljas på auktion och nedrivas samt pengarna delas.
Ovansjöborna ville dock icke vara med därom utan inköpte byggnaden för
300 riksdaler samt satte den i stånd. Ännu idag användas den gamla
sockenstugan både som kommunalrum och kommunalkontor.
|
|
Folkmängden i Högbo kapellag uppgick 1810 till 663 personer, 1820 till
846, 1830 till 699, 1840 till 783, 1850 till 794 och 1860 till 1061.
|
|
|
|
|
|
|
|
|