HÖGBO-TRAKTEN FICK EGET KAPELL I VÄSTANBYN 1622

av G-e. [okänd signatur]

 

Kapellaget visade ofta självständighetstendenser i förhallandet till Ovansjö.

 

Ursprungligen utgjordes Högbotrakten av de fyra till Ovansjö hörande byarna Västanbyn, Östanbyn, Överbyn och Säveränge. Från Moderförsamlingen skildes bygden av den milslånga skogstrakten, Högbostigen. Isoleringen gjorde att i dessa byar så småningom började utvecklas ett mera självständigt samhällsliv. I början av 1600-talet uppfördes i Västanbyn ett kapell vilket den 18 september 1622 invigdes av ärkebiskop P. Renecius. Där hölls predikan var tredje sön- och helgdag av socknens präster.

 

Under senare hälften av l600-talet började brukspatroner slå sig ned i gestrikebygderna, och därigenom fick näringslivet en kraftigare utveckling. Högbo bruk, där redan förut något bergsmanssmide förekommit, anlades av bergmästare Olof Larsson 1659. Bruket ägdes därefter någon tid av den av Karl XI högt uppskatte bergsbruksidkaren assessor Daniel Thilas och kom därefter i släkten Bröms ägo. Dessa voro även ägare till de omfattande Ockelboverken. 

Bland nämnda ägare märkes den kraftfulla Katarina Bröms, gift med biskop Carl Carlsson i Västerås samt hennes syster Lisa Bröms, maka till domprosten därstädes. Om dessa fruar berättas, att de ej nöjde sig med att sköta endast hemmets angelägenheter utan också ville ha sitt ord med inom domkapitlet och stiftets styrelse, varför i en smädevisa talades om biskop Karin och domprost Lisa och gubben själv. Båda blevo änkor, varefter de åter flyttade till hemtrakten där de med kraft och myndighet drevo bergsbruket. Ägare till Högbo bruk blev därefter Katarina Bröms son i första giftet, riksrådet baron Olof Cederström.

 

Denne var svärfar till överste Hans Hierta, vilken genom bördsrätt blev ägare till bruket. Hierta hade tidigare varit en av Karl XII:s bussar och blev fången i slaget vid Poltava 1709. Hans Hierta är begravd i Ovansjö kyrka. På en av kyrkans långväg­gar finnes uppsatt ett vackert epitaphium över honom. Ett mindre epithapium erinrar om en i unga år avliden son, löjtnant Olof Hierta. 

Ägare till bruket blev därefter Hiertas måg överstelöjtnant Th. Nordenadler och därpå dennes son kapten R. T. Nordenadler. Därefter kom Högbo bruk i handelshuset Göranssons och Elfstrand ägo. Tackjärnet till bruket forslades med häst den 4 1/2 mil länga vägen från Edskens masugn i närheten av Hofors. Åtskilligt tackjärn köptes även från bergslagen. För att underlätta de långa hästtransporterna gjordes vid åtskilliga tillfällen försök att utnyttja befintliga vattenvägar.

 

I och med anläggningen av bruket blev bygdens medelpunkt förflyttad till Överbyn. År 1777 flyttades också kapellet dit från Västanbyn. Kapellets uppförande liksom inredning och prydnader bekostades huvudsakligen av bruksägarna. Sedan det nya kapellet uppförts anställdes en särskild brukspredikant, vilken också avlönades av bruksägaren. Prästerna från Ovansjö hade dock skyldighet att vissa gånger om året hålla gudstjänst i kapellet.

 

Om en av dessa, komminister P. Nordelius, död 1817, vilken tidigare varit brukspredikant i Högbo, berättas, att han var utrustad med en särskild förmåga att bedöma såväl värdsliga som andliga ting. Bland annat skall han ha förutsagt flera större eldsvådor i socknen, vilka också inträffat lång tid efteråt. 

En söndag, då Nordelius reste till Högbo för att predika, fick han nyttja prostens hästar och vagn. Under hemfärden, då det var mörkt, blev han på Högbostigen utsatt för den onde. Det fräste, gnällde och gnistrade alldeles förskräckligt från bakre delen av vagnen. Prästen lät dock ej avskräcka sig utan drev på hästarna och nådde omsider hemmet. Hemkommen fann han, att ett bakhjul saknades. Det var således Skam, som fått tjänstgöra som fjärde hjul på vagnen under den vådliga färden.

 

Under förra hälften av 1800-talet tjänstgjorde vid Högbo bruk en präst vid namn Offrell. Denne hade utpräglade mekaniska anlag och sysslade ofta i smedjan med olika uppfinningar. Han skall bl.a. ha uppfunnit revolvern och anställde provskjutningar med detta vapen på en holme i Storsjön.

 

Vid mitten av 1800-talet levde i Högbo en hammarsmed, som var kunnig i botandet av olika slags sjukdomar. Han kunde även återförskaffa förlorade saker. Vid ställandet av diagnosen såg han i brännvin, som den besökande skulle medföra. Personen i fråga var mycket beryktad och fick mottaga besökande från vitt skilda trakter. Han avled under ett besök i Stockholm, dit han kallats för att bota en framstående person. För resan till Stockholm lär denne ha ställt hästar och vagn till smedens förfogande.

 

Inom kapellaget visade sig ofta självständighetstendenser i förhållandet till moderförsamlingen. Så var det t. ex. i fråga om fattigvården. År 1776 kan belägna fattigstugan (eller käringstugan, som den då kallades), framforsla så mycket livsförnödenheter, som behövdes för 10-12 personers underhåll. Varje hemmansåbo skulle vid dessa tilldelningar lämna 1 ½ kappe rågmjöl, 1 kanna rågmjöl, 1 kanna malt, ½ skålpund kött, ½ skålpund smör, ½ stop ärter och ½ stop korngryn. 

Kyrkvärdarna skulle kontrollera att varorna ordentligen överlämnades första dagen i varje månad. Det blev dock si och så med leveranserna, ty ibland var fattigstugan alldeles blottställd på förnödenheter. Ej heller var det så lätt att hålla reda på skyldigheterna, ty ingen skriftlig förteckning var upprättad, endast muntlig överenskommelse. 

År 1829 var ställningen alldeles ohållbar. Vid undersökning fann man då, att högbyggarna slutat upp att lämna sina mattillskott. De förklarade också, att de hädanefter ej ville ha någon gemenskap på detta område. Moderförsamlingen gick också med därpå, och från denna tid skötte kapellförsamlingen själv sina fattigvårds- angelägenheter.

 

Inbyggarna i Högbobyarna voro rätt ofta besvärade med inkvartering av militärmanskap. Våren 1824 inlogerades en bataljon om 683 man av Hälsinge regemente, som var kommenderad till arbete vid grävningen av Hjälmare kanal. Under då rådande fredrila avrustningstider blevo soldaterna ofta kommenderade till offentliga arbeten. 

I ersättning för levererad mat erhölls sedermera från kronan 102 riksdaler 40 skilling 9 rundstycken banko. Ovansjöborna ville, att medlen skulle fonderas till en sockenkassa att användas vid påkommande behov, men högbyggarna ville ha kontant ersättning. Slutligen träffades en överenskommelse, att 8 skilling banko skulle lämnas till varje gård i Högbo och resten fonderas.

 

Då regementet på hösten tågade tillbaka, vägrade högboborna att tillhandahålla någon mat. De ansågo sig ha nog med besvär med logis. Då måste proviant lämnas från alla gårdar i socknen, och en kommitté på sex personer fick i uppdrag att fara till Högbo med maten och även fördela den bland manskapet. Av de bekomna statsmedlen 99 riksdaler 4 runstycken skulle inbyggarna i Högbo erhålla 8 skilling per rök för husrum och resten läggas till sockenkassan.

 

Angående fylleri och oordentlighet vid Högbo gästgiveri anförde brukspatron Thore Petre på Hammarby 1825 mycket skarpa anmärkningar vid en sockenstämma. Han slutade sitt temperaments- fulla anförande med följande ord: ”Kunna vi ej genom förnyade påminnelser få denna skamfläck för Ovansjö socken äntligen utplånad, så må vi åtminstone aldrig upphöra att offentligen uttrycka vår harm och vårt missnöje däröver.”  Uti Thore Petres mening instämde både såväl kronolänsman L. P. Nordin som åtskilliga sockenbor. 

Kapten Nordenadler på Högbo bruk ville till någon del medgiva de anförda påståendena, men han ville dock framhålla, att de flesta inbyggare i Högbobyarna voro ordentliga och icke begivna på fylleri. Han förmodade att själva benägenheten för fylleri härledde sig från den tid, marknad hölls i Högbo. Då förövades svals och dryckenskap utan gräns av både hemmavarande och främmande personer, som besökte platsen.

 

År 1865 började ny löneregleringsperiod för prästerskapet i församlingen, och därvid uppgjordes förslag till delning av pastoratet i tre församlingar. I den kommitté, som upprättade delningsgrunden, var brukspatron Hjalmar Petre på Hammarby den ledande kraften. För att hjälpa de nybildade församlingarna, så att prästlönerna ej skulle bli för betungande föreslogs att kyrkoherdebostället, som innefattade 15 ½ öresland, skulle delas så, att 5 ½ öresland tillföllo Ovansjö och 4 öresland vardera av Järbo och Högbo pastorat. 

Hade delningen skett efter socknarnas hemmanstal, skulle en betydligt större del tillfallit Ovansjö. Kommittérade anförde även, att det ej vore nyttigt för en kyrkoherde att ha alltför stor jordegendom, ty om han brukade den själv, kunde omsorgen om egendomens skötsel draga hans tankar och intresse från viktigare och för församlingsborna mera angelägna spörsmål. efter 1915 har denna delning icke någon vidare ekonomisk betydelse, ty numera går avkastningen till boställsjorden till Kyrkofonden.

 

Då den första skolstyrelsen i Ovansjö församling valdes 1843, utsågs även kapten J. Th. Nordenadler på högbo bruk som ledamot av nämnda styrelse. Som det dock dröjde omkring 20 år, innan några skolhus byggdes, blevo inga gemensamma åtgärder vidtagna på detta område. Kapellförsamlingen ordnade själv sitt skolväsen utan samarbete med moderförsamlingen.

Vid de nya kommunallagarnas tillkomst 1862 beslutades på sockenstämma i Ovansjö, att Högbo och Järbo skulle välja särskilda kommunalnämnder. Detta beslut upphävdes dock av länsstyrelsen, emedan skilsmässan ännu icke var förverkligad. Vid nytt val av kommunalnämnd utsågos 5 ledamöter från Ovansjö, 3 från Järbo och 3 från Högbo. Den fullständiga skilsmässan blev genomförd först 1870.

 

Vid skilsmässan skulle de nybildade kommunerna även ha del i den omkring 200 år gamla sockenstugan, vilken under tiden 1847-1866 även tjänstgjort som lokal för folkskolan. Från de nybildade kommunerna föreslogs, att byggnaden skulle säljas på auktion och nedrivas samt pengarna delas. Ovansjöborna ville dock icke vara med därom utan inköpte byggnaden för 300 riksdaler samt satte den i stånd. Ännu idag användas den gamla sockenstugan både som kommunalrum och kommunalkontor.

 

Folkmängden i Högbo kapellag uppgick 1810 till 663 personer, 1820 till 846, 1830 till 699, 1840 till 783, 1850 till 794 och 1860 till 1061.

 

 


 

 

Denna sida är en del av

www.thorsaker.se

Katarina Sohlborg - 2005-2014