|
|
Ovansjöknektar
i helg och söcken.
|
| Av Betula
Ur Särlingar
|
| De gamla soldaterna från
indelningsverket har gått till sina fäder och av deras torpställen
finns ofta inte mera kvar än en och annan krum apel. Men minnena lever
kvar om soldaternas framfart ute i socknarna. Många av dem var stora
original och spelade en framträdande roll i bygdens liv, där flera av
dem sattes till skolmästare och genom sin större erfarenhet är folk i
allmänhet tilldelades diverse förtroendeuppdrag. Många av dem var
skickliga hantverkare.
Om man sitter och pratar
med äldre människor, kan man få höra intressanta skildringar om de färgstarka
soldaterna. De som bodde i Högbo, tillhörde Ovansjö kompani. Några
soldattorp i vedertagen mening fanns inte där, utan rotebönderna
upplät åkerlappar på sina hemman åt soldaterna och när knektarna lämnade
in för gott, återgick också jordlappen till hemmanet. En av soldaterna
var Huld. Efter honom blev en gård kallad Huldas. En annan soldat hette
Kvist. Han hade sin jord och stuga intill missionshuset. Löf var en
tredje soldat. De nämnda framlevde sitt liv och leverne som folk i allmänhet.
Annat var det med soldaten Olle Mård.
|
| INDELTE SOLDATEN OLLE MÅRD
Han brukade jord under
Jugas med två kor och en oxe, som hjälpte honom i sysslorna. Åkern vid
Jugas var på ett par tunnland, men han hade även en jordbit
uppe vid Stråmurens fäbodar, där det fanns
en stuga. Denna är nu borta, men brunnen finns kvar. I fäboden höll han
korna på sommaren. Soldatstugan nedanför nuvarande postkontoret, revs för
ett 40-tal år sedan. Mård själv gick till sina fäder vid den tiden.
Efter pensioneringen var
han alltjämt verksam, hjälpte folk i bygden och arbetade även åt järnverket
i Sandviken. Sina sista år tillbringade Mård hos en släkting vid namn
Hillström, som arrenderade jordbruket i Gruvan av Högbo bruk. Där dog
också Mård. Han var vid sin bortgång närmare 80 år.
Mård var, som antytts,
ett stort original, full av lustigheter och infall, gick klädd litet hur
som helst - vanligen i kläder av blaggarn med en kullrig hatt på huvudet
- och betecknades närmast som slarvig och ovårdad, tog sig gärna ett
rus men inte mer än att han kunde sköta sina uppgifter. Hans hustru Mård-Britta
var hans raka motsats: en renlig och proper kvinna, som kämpade tappert för
att få någon rätsida på sin make. Hon var även flitigt anlitad som
sveperska i bygden, ett grannlaga yrke, som hon skötte på ett fint sätt.
Deras äktenskap var barnlöst.
En sommar,
då det led mot slåttern for Olle Högman och Mård till Gävle för att
skaffa slåtterbrännvin. Mård
gick och sneglade på flaskorna, längtade efter en sup, men när inte Högman
gjorde någon min av att vilja tulla sin kutting, sa Mård: - Men hör du
Olle, du och jag som har pengar och har råd å supa - nog är dä föll skamlit
att vi skä komma hem till Högbo alldeles
nyktra.
En gång hade några
grannar varit ute i markerna och jagat älg. Men det hade bommat och berättade
vid hemkomsten om den misslyckade jakten. Mård, som ansåg sig vara en
skicklig skytt, satt och lyssnade på deras utläggningar om situationen i
skogen, när älgen kom lufsande. Han demonstrerade på gårdstunet sina färdigheter
från lägret och sa: - Nä, gubbar, ni skulle ha kastat er på bälg i
skyttelinje …
Att kasta sig på bälg betydde att man skulle kasta sig ner
på magen.
|
| En sommardag kom Mård
traskande från Småängarna över ån vid Ski.
Där träffade han bonden i färd med att såga bräder. Mård gick fram
till honom och slog sig i samspråk:
- Men hu har jag vure
mä om nått, som jag allri
vure mä om förr!
- Va
kan dä vara? undrade mannen vid sågen.
- Jo,
när jag geck förbi Hed-Abraham,
så kom han ut å fråga, om jag välla ha en skvätt fin mjölk. Å jag
var ju törstin, så jag tackade ja. Å
jag feck en skopa åv
en där mjölken. Men om jag inte hade fått ett glas vatten ätteråt,
så hade jag säkert stryttje mä.
För si hä var sån där sepratorsmjölk
….
|
| Men svagdricka tålde Mård.
Hans präktiga hustru bryggde mustigt dricka åt honom. Här han bärgade
höet på Småängarna, brukade han ha en
redig flaska med sig. Mård var fallen för experiment. Det var fin
lerjord vid ängarna och för att pröva lerans genomsläpplighet för vätskor
fick han idén att göra en grop i leran och tömma hustruns fina brygd i
gropen. Om resultatet berättade han för byfolket:
- Å kan du tänka däg,
kär, att leran var så fin, så hon släppte inte igenom en droppa, utan
jag geck å drack ur den där gropen hela slåttern,
å dä minska inte mera i gropen än vad jag själv bälga i mäg!
Det berättas om Mård,
att han också tog lera och bäddade med under lagårdsbottnen för att
samla upp gödselvatten, som han sedan spred ut på åkern till välsignelse
för växtligheten. Det var ideer som han fått
ute på mötena. Om bönderna tog efter hans uppslag är inte känt.
|
| Mård var fostrad i den
gamla andan. Han var högkyrklig och talade med djupt förakt om väckelserörelsen
och nykterhetsrörelsen. Han oroades mycket över att kvinnorna övergav
sina gamla folkvisor och började sjunga de nya andliga sångerna för
korna, när de skulle föras i vall. Mård hörde en dag en grannkvinna gå
och sjunga något andligt framför skällkon i
bygatan, varvid han fräste ur sig:
- Hänn
går dom å sjunger ”Jesus är min, Jesus är min”. Men om korna inte
går som dom skä, så börjar dom svära. Är
hä kristendom hä?
Mård var kyrksam och
saknades aldrig vid högmässan, så vitt han var frisk och hemmavid.
Kyrkoherde Fryklund satte stort värde på sin församlingsbo. Ja, det
talet gick, att Mård var den enda inom församlingen, som han hade riktig
respekt för.
|
| Han brukade köra på förtjänst
med sin oxe åt järnverket. En dag kände sig oxen törstig och gick ner
till sjön för att dricka. Mård följde villigt med och bjöd oxen att
släcka sin törst:
- Jä,
hän har du å drick ur skvätten!
|
| Oxen och Mård var ofta
osams och grälade på varandra. En dag fick oxen för sig, att han skulle
stanna och vila vid åbron. Det gick inte att
få oxen ur fläcken. Då gick Mård, som var en storväxt karl, fram och
fattade tag i hornen för att få oxen på andra tankar. Men oxen var
starkare än Mård och brottningen slutade med att Mård fick ett
ordentligt ryggskott. Det blev sängläge i flera dagar. En granne stog
vid bädden:
- Hur är det, vart du så
förstörd?
- Ja,
kan du si. Folk bryter armar å ben åv säg
och inte får nå men åv dä, men jag skulle
råka ut så här bara för en där oxfnaskerns
skull!
|
| Som pensionär fick Mård
hämta sin lilla pension i Ovansjö. Dit for han alltså varje månad för
att få ut sina slantar. Men innan han hämtade pensionen, måste han få
kyrkoherdens namn på papperet. Mård skulle fara med första tåget till
Ovansjö och kom därför redan vid 6-tiden på morron
och knackade på hos kyrkoherden. Allt där var lyckt och låst, men Mård
dunkade på dörren så att en piga kom utspringande och undrade, vad som
stod på:
- Vem
är ni? undrade pigan.
- Jag är soldaten Mård,
å jag skä ha Fryklunds namn på dä här
papperet!
- Men
inte kan vi störa honom så här tidigt. Han ligger ju och sover!
- Väck´n
då, befallde Mård och stirrade på pigan, som om hon varit hans fiende. -
Jag skä täll
Ovansjö å hämta pangsjon å Fryklund skä
skriv på, innan jag får ut pängarna. Förräxten,
är dä dags för en körkherre
å ligg å söva så här. Han skä opp å göra
nytta för säg …!
Och pigan tog papperet,
gick in och fick den sömnige kyrkoherdens namn påskrivet. Mård hann med
morrontåget. Ja, Fryklund, hade nog litet
respekt för Mård.
|
| Ja, egentligen hade man
litet till mans i gamla Högbo respekt för soldaten Olle Mård, som var
stor och kraftig, sade vad som föll honom in till vem som helst och
krusade ingen, utom en gång Karl XV, som han själv hyste verklig aktning
och respekt för. Ibland hade Mård kommendering till kungens livvakt. Sämre
ansåg han däremot Oscar II vara. Enligt Mård var denne en stor slösare,
som hotade förstöra hela landet. Men Karl XV det var en karl det!
|
|
|
|