HÖGBO BRUK 6

Nordenadlers tid och Göranssons

Efter utredningarna over Högbo bruks väldiga tillgångar tog ett consortium av Hans Hiertas arvingar, med premiärmajoren Theodor Nordenadler som disponent ledningen av bruket. Man prövade med att skifta bruksegendomarna i fyra lotter, och att sköta var sin del sålunda att Theodor Nordenadler fick första delen, fröken Elsa Charlotta Nordenadler, Hiertas dotter, andra, och översta Christian von Platen tredje och ”revisionssekretererskan” Charlotta Christina Plaan, född Hierta, fjärde delen. Men major Nordenadler började snart med stöd av sonen, kapten Adolf Fredrik Nordenadler lösa ut sina meddelägare, medan han inköpte nya egendomar i trakten, som han lade under bruket. Syskonbarnen i familjen Hierta, Edla Ulrica af Uhr, född Hierta och gift med bergmästaren Nils af Uhr löstes ut 1801 och fröken Elsa Charlotta Nordenadler, köptes ut 1912. Finska kriget trasslade till förhållandena i tiden, men medförde i alla fall att staten gick med på att lätta på kontrabandstvånget genom att bevilja Högbo bruk tillökning på smidet till 2 400 skeppund per år. Vi måste räkna med att brukspatronerna i Sverige pressande mycket hårt på statens frihetstvång visavi järnhanteringen och det förmärkes att det bötas både här och där för överträdelser av Hytte- och smedjestadgarna. Till och med gamla friherrinnan bötade för ett av sina infall och bland bergsmännen, som annars höllo sig lugna, råkade Göran Göransson på Åsen i Ovansjö riktigt ordentligt i blåsväder för ett experiment som han misslyckades med i Åttersta hytta.  

     Överstelöjtnant Theodor     Nordenadler

På Högbo, där under Chatharina Cederströms tid ytterligare en herrgård blivit uppförd, den Plaanska herrgården, som stod där bruksdisponent Tore Magnusson sedermera byggde nya Herrgården, bodde ibland ända till tre familjer och man får väl tro att det var för att minska på trängseln som Nordenadler strävade efter att ensam få övertaga det hela. Det ökade smidet bidrog till att stärka hans resurser härför. Under 1820-talet började det ordna till sig efter kriget och ju närmare man kom 1830-talet syntes en uppblomstring vara att vänta. År 1828 lyckades brukspatron Gustaf Ekman spränga en bräsch i statsspärren genom att införa en förbättrad smidesmetod från England, Lancashiresmidet, som bergscollegium måste godkänna och vilken innebar ökning av smidesavkastningen genom större smältstycken och förbilligad värme genom ändamålsenligare utnyttjande av densamma. Envist konservativ ända in i det sista utfärdade Kungl Maj:t den 9 mars 1833 en förordning, ”att det till 1835 års slut må wara bruksegare eller innehafware af stångjerns- och ämneswerk tillåtet, att, utan hinder av gällande smidesförfattningar och med iakttagande av wissa wilkor, antaga och försöka ej mindre det under namn af Engelska eller Lancashir-smidesmethoden härstädes kända smidessätt, än ock hwilket annat nytt förbättradt smidessätt som de åstunda. Genom Kongl. Br. d. 13 Mars 1835 och Bergs- Collegii derpå grundade kung. d. 7 april samma år utsträcktes detta stadgande till obestämd tid, hwarefter smidesförordningar utkommo av vanligt innehåll om iakttagande av kol- och drivkrafttillgångar, ädlare verk och ansökan hos wäderbörande myndigheter om rätt att experimentera”.  

De som nu faktiskt rörde sig i tiden synes emellertid icke ha påverkat brukspatronerna Nordenadler på Högbo bruk. Som disponent för sin släktgrupp på bruket stod överste Teodor Nordenadler kvar till sin död 1833. Då hade Lancashiresmidet slagit igenom utan att åstadkomma resonans vid Högbosmidet, som gick sin jämna takt i bergmästardömets regi utan att brukspatronerna bekymrade sig om annat än att sälja järnet som tillverkades, 2 400 skeppund om året. Avlidne bruksdisponentens son kapten Johan Theodor Nordenadler efterträdde fadern och vidare tillkom kusinen Klas Johan af Nordin, gift Charlotta Augusta Nordenadler. Efter vad det sägs levde man till synes glatt och sorglöst i bruksherrgårdarna fast så stora värden som bruksnäringens befrielse från statstvånget stod på dagordningen. Man skulle få söka nya vägar för smidesmetoderna utan att böta och tillverka och sälja så mycket man orkade … Men herrarna på Högbo roade sig med ockulta seanser eller retades med Ovansjöprästen genom att under varmaste sommaren komma åkande med släde efter fyrspann till högmässan i Ovansjö kyrka …  

FRÅN NORDENADLER TILL GÖRANSSON 

Det genom århundradens mödor skapade bruket med de väldiga värdena stod år 1840 ännu kvar på 45 000 riksdalersplanet, då kapten Thore Nordenadler övertog detsamma. Han synes ha varit alldeles ovetande om den glänsande affär han då gjorde. Från en resa i Frankrike kom en svensk järnbruksexpert, A. E. Molin, hem med nya idéer, han inhämtat i landskapet Comté, vilka inneburo ännu större fördelar genom minskad kolåtgång och förbättring av järnets kvalitet än den engelska metoden erbjöd och han införde i Sverige år 1847 den nya Franche-Comté-metoden (Fransk kommitté, sade de svenska smederna som snabbt lärde sig att använda sig av nyheterna). Mot detta kunde staten icke längre hålla stånd och smidesnäringen frigavs år 1849. För Högbo bruk betydde detta att värdet ökade med i första hand 135 000 riksdaler vilket brukspatron August Lundeberg på Forsbacka stod beredd att betala. Så mycket ansågs friheten vara värd. Lundeberg förmådde emellertid icke komma igenom med affären vilken övergick till Handelsbolaget Daniel Elfstrand och C:o, som betalade 180 000 riksdaler för Högbo och Edsken år 1856. Och nu ”bränns det” för världsrevolutionen med järn- och stålproduktionen. Elfstrandska firman satte sin huvudman, konsul Göran Fredrik Göransson till brukspatron på Högbo bruk och Edske masugn.

Vid det rätt nyligen begångna ståljubiléet i Sandviken har skeenden som berörde nya götstålsepoken blivit omsorgsfullt omskrivna. Händelserna väckte största uppseende. I våra fotografers ställe överlöptes händelseplatserna av konstnärer som ritade och målade, experter anlände långa vägar ifrån och svenska järnhanteringseliten förlade rent av sin vistelse till Edsken och Högbo. I den ”cirkus” man bör kunna kalla tillströmningen av nyfikna med deras debatter och spekulationer om investeringskapital, bolagsbildningar och rättigheter brast nerver och det lugna förutseendet. Så var väl fallet med Gefle Dala Hypoteksbank, som drev upp en farsartad auktion till frågan om investeringarna som skulle göras, med formlig ”huggsexa” på värdena av bruket och den nya stålframställningsmetoden, så att Svea Hovrätt måste upphäva förrättningen, vilken dragit upp värdena till 390 000 riksdaler.

Göransson var dock mannen att lotsa skutan genom stormarna. Han lade upp för planen att erövra värden från ett nyanlagt bruk en mil från Högbo, Sandviken, och när experimenten givit utslag att kursen låg klar började anläggningarn genom att i första hand flytta maskiner och bostäder från Högbo till Sandviken.  

TVÅ MOTSTRÄVIGA BERGSMÄN

Men när han ville taga ut maskinerna från Nedra hammaren slogs det stopp. Där stod med bördsrätt och traditioner från uråldrig tid två gästrikländska bergsmän, som enligt motboken betalat hammarskatt och inbrukningslega till Högbo bruk för sina rättigheter att smida ut vad det i många generationer ärvda kungliga privilegiebreven berättigade dem till, bergsmännen på Abrams och Dunders i Högbo övra by. För deras räkning skulle Nedra hammaren vara användbar med allt som behövdes till smidet, och ingenting fick rivas ut. Detta stoppade konsulns världsplaner, hur väl han än hade dem upplagda. Fast han under denna tid kämpade med stora bekymmer för pengar till anläggningsarbetena och investeringarna måste han för att få göra som han ville och behövde i hammarsmedjan köpa bergsmansrättigheterna. Han har tydligen betalat dem etapper och sista köpebrevet är dagtecknat den 10 mars 1862 med bergsmannen Anders Abrahamsson på ”Abrams” i Övra byn:  

”Till Högbo Stål och Jernverks Aktiebolag uplåter och försäljer jag undertecknad mitt wid Högbo Nedra Hammare ägande Bergsmanssmide med allt hwad dertill hörer, utgörande 2 1/2 (twå och ett halft) skeppund emot en betingad köpskilling av Etthundra Riksdaler Riksmynt för skeppundet, hwaraf hälften nu wid köpebrefwets underskrifwande af mig bekommits och härmed qwitteras, samt den andra hälften till mig utbetalas då köparne härå erhållit första utbudet: och afhänder jag mig alltså här medelst ofwannämnda smidesrätt, två och ett halft skeppund med allt hwad dertill hörer och räknas kan samt tillegnar detsamma Högbo Stål och Jernwerks Aktiebolag att deröfwer råda såsom öfwer all annan deras wälfångne egendom, ståndande jag härmed efter lag.

Högbo den 10 mars 1862 - Anders bomärke Abrahamsson. Att Anders Abrahamsson egenhändigt tecknat sitt bomärke intyga på en gång närvarande wittnen.  

Wittnar

J. A. Wiberg                 E. W. Tholin.

Häradsrätten beviljade lagfart på köpet den 12 december 1862 i § 76.

Så slöts portarna efter bergskulturen i Gästrikland när de nya öppnades för nya kulturflöden ut över världen …  

SIGFRID BJÖRKSTRÖM  

(Infört i Gefle Dagblad trol. 11 maj 1961)

Högboserien avslutas med denna artikel. Tidigare artiklar har varit införda den 5, 6, 8, 9 och 10 maj.