HÖGBO BRUK 5

Fru Cajsas färgstarka regemente

Det förmärktes inget gnissel efter Hiertas järnförsäljningar vid Gävle våg och han fortsatte att konsolidera och bygga på Högbo bruk till sin död 1754. Hans son, Hans Hierta d.y. har inte, fast man gissar att han varit Hierta behjälplig vid inredningsmålningarnas utförande, lämnat efter sig några bevis härför, som jag anträffat. Landsantikvarien dr Hans Beskow sysslar med undersökningar om den detaljen just nu [1961]. För min del har jag svårt för att tänka mig att Hans Hierta d.y. hade någon lust till sådant. Han var hovjunkare med sin tjänstgöring vid hovet i Stockholm och enligt folkmening en alldeles osympatisk junkertyp, som iordningställde en eldställning på en holme i Öjaren, i vilken han låg med sina bössor och besköt boskap, som han anvisat folk att driva ut i sjöns vatten. Vid faderns frånfälle fick han heller ingenting med ledningen av Högbo bruk att göra. Det var hans moder friherren och översten Hans Hiertas gemål, friherrinnan Chatharina Cederström som tog hand om ledningen för Högbo bruk år 1755.

De långa frakterna mellan bruket och masugnen i Edsken hade alltid varit ett problem. Hans Hierta hade gjort vad han kunnat för att neutralisera svårigheterna och han fick fort åtminstone malmfrakterna mellan Högbo och masugnen genom att förskaffa sig gruvandelar i Myggbo- och Göskegruvorna i Edskens närhet uppe i Torsåker. Sedan hade han bara kvar forslingen av tackjärnet från Edsken till Högbo. Detta gick bra men genom bristande uppmärksamhet fullgjorde han inte försvarsarbetena för Högbo storgruva, som han räknat med skulle ligga fredad som malmreserv till bruksdriften. Därigenom blev gruvan utlagd som allmänning och Grönzinka, Valbo masugn och Forsbacka mutade genast in gruvan och började bearbeta den. Men Chatharina Bröms på Ockelboverken ställde sig även bland de nya inmutarna och vad detta betydde ska vi se. Blodet är tjockare än vatten och Chatharina Cederström på Högbo var dock hennes dotter.  

Högbo gamla herrgård från nordost.

Målning av J.F. Julin 1837, Gävle

museum.

Högbo gruva ligger i terrängen mellan bruket och Högtorp vid Stora Bergslagsvägen och är i jordrymningen stor som en liten skogstjärn. På djupet skiljer den sig i tre donlägiga schakt av vilket det ena i relationerna anges gå ned 34 famnar eller omkrin 70 meter till malmpallar över hela sänkbottnarna, vilka gå vidare på djupet. Malmen är av bästa beskaffenhet och så lämplig att den kan spettas upp utan bränning. I spetsen för konsortiet, som kom för att driva gruvan, kom en inspektor Petter Bergquist som brukspatron Högberg på Grönzinka tagit hit från Salberget och denne hade en konstmästare med sig från Sala som genast utan vidare underhandlingar med markägare och berörda, satte i gång byggnad av en konstgång från ett konsthjul, som han uppförde i Tystströmmen i Jädraån, 5 000 steg (en dryg halvmil) över markerna till Högbo gruva.  

Anläggningen måste ha varit rasande skickligt gjord. Den fungerade perfekt och den vattenfyllda gruvan tömdes hastigt. Men då var det Chatharina Bröms som kom först. Hon lät sitt folk vinscha upp i första handvändningen 4 000 lass malm åt sig medan de andra bara kunde gå och se på. ”Ett lass” var en vikt, som varierade avsevärt, beroende på vad man lastat, men i detta fall, när det gällde malm, vägde ett lass 96 lispund eller 816 kilo vilket gör att den tilltagsna damens malmfång belöpte till 3 264 ton.  

Hans Hierta var styv stilist, som uttryckte sig kort och pricksäkert. Hans första parad vid angreppet mot brukets gruva gjordes litet lugnt, avvaktande, men nästa inlaga var svidande. Mer hann han inte med före sin bortgång 1754, men man märker faktiskt knappt skillnaden när friherrinnan tar upp och fullföljer striden. Även hon kunde skriva och Petter Bergquist fick lära att dansa vals. I själva verket var Chatharinas ställning inte lätt. Det visade sig när konstgången kom i verksamhet, att konsthjulsdammen dämde upp vattenföringen i Jädraån, så att vattnet pressades upp i Högboån där hamrarna lågo och satte Nedra hammaren i bakvatten, så att den stannade. Detta var ju fullgiltiga skäl för rivning av konsthjulsdammen så att Nedra hammaren kunde ha sin gång. Men både gruvan och hammaren sorterade under Kungl. Bergscollegii jurisdiktion och vid den gällde lagen om att naturtillgångarna med stridvatten och kolskogar icke voro tillräckliga för att hålla både gruvan och hammaren igång, skulle gruvan gå och hammaren stanna. Friherrinnan levererade ett trettiotal inlagor i kraftigaste ordalag, hon kallade på syneförrättningar av länsman, kronofogden, byalagen i Högbo som bruket tagit gårdarna ifrån, ståndspersoner i Gävle och det kom till en lång rad syneprotokoll som endast visade att hammaren och gruvan inte kunde gå samtidigt. Friherrinnans frände Fredrik Ferd. Hierne var bergmästare vid Gästriklands bergmästardöme och han blev av Petter Bergquist tvingad att lägga utmål på Högbo gruva för det inträngande konsortiets räkning. Konstmästaren hade stulit virke till stånglängderna och brotten i skogen där stånggången blivit byggd, men man bara värderade virket och betalade det.  

Då gick friherrinnan till den sista ytterligheten. Bergsmansståndets målsmän vilka hon och hela den nya bruksrörelsen bekämpade och ville tränga bort tillkallades. Bergstingsfullmäktige smedjefogdarna Hans Jansson i Nor, Ovansjö och ”Jöran Jönsson” i Eltebo, Torsåker, gjorde syn i tvistefrågan den 23 maj 1755. De noterade lugnt anläggningarna och olägenheterna och de kände lagen att gruvan skulle gå före hammaren vid drivkraftsförsörjningen. Men de sågo även vad ingen annan syneförrättare sett och om det var det att salabor icke skulle komma och härja i andra landsändar än deras eller om de ville visa att deras sakkunskap var tillräcklig … Friherrinnan fick en vink. Och då vinkade hon med båda händerna på lagmannen och vice landshövdingen Martin Swahn. Det av konstdammen uppdämda vattnet steg upp på bördejord under Högbo övra by, som utsattes för dammröta. Ärendet lades därigenom under Kungl. Commerscollegium som med en annan jurisdiktion än Kungl. Bergscollegiums, förbjöd bördejords sättande under dammröta och redan landshövdingen kunde nu döma att konsthjulsdammen skulle rivas, vilken dom sedermera bekräftades av bergsrådet Johan Urlander på Bergstingsrättens vägnar. Konstdammen kom hastigt bort och stånglängderna fick ruttna bort ute i terrängen. Nedra hammaren i Högbo började åter slå sina tunga slag. Och Högbo gruva ligger ännu med sina malmförråd, som den lämnades när konstgången stannade.  

”FRU CAJSA”

Friherrinnan, Överstinnan, Högvälborna fru Chatharina Cederström lade med tiden bort sin förnäma rad av titlar och kallade sig rätt och slätt ”Cajsa” när hon undertecknade sina dokument. Hon förde ett färgstarkt personligt regemente och var inte främmande för något. Hon skrev kontrakt med personal vid kvarnen, byggde kolhus vid Övra hammaren, som tidigare saknat sådant och hon kontraktade byggmästare att efter ritningar uppföra flyglar till herrgårdsbyggnaden. Statsränteriet angrep henne för att hon gav sina bokhållare så liten lön att ränteriet bedrogs på skatten, men på detta fräste hon till svar att hon satt sina bokhållare på stat och att de fingo vad de skulle ha. Genom sitt läge nära Gävle utnyttjade järnexportörerna möjligheten att i förväg hämta vid Högbo utsmitt stångjärn till utfyllnad om det fattades något vid järnskutornas färdiglastning innan de gingo ut på sina trader, och för sådana leveranser tog Cajsa Cederström ut högre betalning än andra järnförsäljare fick ut medan hon förde ett livligt disputerande med sina kunder. Detta stadsliv kan vi förstå vid tanke på att Gästriklandskustens tonage under segel denna tid var större än Stockholms och större än Göteborgs segelflottor.  

SKULDFRITT  

Vi kan föreställa oss att det var fest på Högbo herrgård den 1 september 1760, då häradshövdingen Carl Dahl överlämnade gravationsbeviset för att Högbo bruk var skuldfritt och att alla förbindelser med Riksens ständers lånebank voro likviderade och klara efter att i hundra år krävt skötsel och fordrat inbetalningar från bruket. hon skriver liksom jublande att nu är Högbo bruk med Edske masugn hennes och barnens obestridliga egendom …

Ännu vid äldre år styrde Cajsa Cederström lika tappert, men hon ägnade en del tid åt omsorger för det allmänna då i första hand åt församlingslivet sedan Högbo kapell blivit flyttat från Jansas löten i Västanbyn till Högbo Övra by, år 1777. Från sitt barndomshem, biskopsgården i Västerås, hämtade hon den unika samlingen målningar i olja, som ännu pryder inredningarna i Högbo kyrka och bruksherrgården och en förteckning över den dåvarande kapellförsamlingens befolkning upprättades med bänkplats i kyrkan anvisad för varje person. År 1790 skrev hon sitt testamente och efter att ha styrt Högbo bruk i 37 år avled hon år 1791 vid 83 års ålder.  

SIGFRID BJÖRKSTRÖM  

(infört i Gefle Dagblad 10 maj 1961)