Om Högbo Bruk inleder GD i dag (läs 5 maj 1961) en artikelserie av Sigfrid Björkström. Han presenterar ett delvis nytt källmaterial, som ger nya aspekter på den gamla brukskulturen, och följer Högbo bruks historia under de två verksamma seklen från 1660. Dagens avsnitt, det första av sex stycken, ger bakgrunden och en allmän skildring av bergsmannayrket.

”Där är en vacker bergslag och sköna bruk”

Av undrande upphittare har stenyxorna blivit undanlagda i gårdarnas uthusgömmor och vedbodar, i andra fall har föremålen blivit inlämnade till muséer och lärda män. - En betydande stenålderskultur menar akademikerna och gläder sig åt bevisen härför. Vattenföringen i Jädraåns dalgång har varit fiskrik och med fiskfångst som näringsform kommo tidigt kulturskapande människor till Högbodelen av dalstråket. Där är antydningar om gammal kulturell verksamhet. Men kultursagan präntas fastare efter en betydande järnålder i fiskarfolkets spår, genom fyndskatter, som gav upprinnelse till järnhanteringens utveckling under årtusenden.

Övre hammaren från väster. Runt omkring kan skönjas grundrester av flera äldre bruksbyggnader.

Här i Sveasagans ”Järnbärarland”, kallas dessa äldsta fyndrester efter primitiv järnhantering för ”Hedningshyttor” med allusion att de blivit uppförda av hedningar innan vårt land kristnades. Fynd efter medeltida ugnar, som drivits med bergmalm och säger oss, att upptäckten att bekvämare bryta malm i bergen befriat hanteringen från den första mycket besvärliga malmförsörjningen genom sökandet efter limnolitmalm i sjöar och myrmarker, kallas för ”Osmundhyttor”. I åsterrängen genom bruket ger förekomsten av slagg efter de första hedningshyttorna klara besked om att den allra äldsta formen för järnframställning förekommit där Högbo bruk ligger och vid nu pågående restaureringsarbeten vid gamla herrgårdsbyggnaden gjordes den förbluffande upptäckten att byggnaden står med grunderna säkert förankrade i ett stort varp gammal slagg.

Undersökningen av denna slagg, som är så riklig att den inte alls kunnat komma till enbart genom slaggbildningen vid hammarsmidet, visade att vi hade att göra med avkastning efter primitiv järnhantering. Laboratoriet gav besked  att materialet innehöll bundet järn från 47 till 55 procent. Slagg från välljärnsmetodens hyttblåsningar innehåller mellan 0,5 och 1 procent järn. Sådan slagg kunde det nu inte vara då det måste vara otänkbart att materialet förts till bruket från brukets hyttblåsningar som gjordes i Gavelhyttan.

Kallar vi herrgårdsvarpet för osmundslagg, vilket nog är rätt, så finner vi området ____ osmundsugnarna vid Högboåns utlopp i Jädraån nedanför Neder hammaren i bergsgevaldigergården Dunders trädgård och omgivande terrängen där marken är bemängd med kol och slaggrester och där mötet vid vattenföringen givit möjligheter för anläggning av vattensläggor för smidet. Detta och området ovanför Övre Hammaren, mellan Övre dammen och Sånkänget, där vattenföringen ger ett nyttigt tre meters fall, samt de väldiga byggnadsgrunderna i anslutining till detta, borde innan vi säger att Högbokulturen är känd, undersökas ordentligt. - Om nu de som makten och pengarna har vill sträcka sig så långt. Detta bör vara rätt så viktigt, därför att det gäller anslutningsskedet mellan de två epokerna osmundssmidet och välljärnsepoken, båda mycket betydande i järnindustrins historia.

Genom att slaggen vid utfällningen i en osmundugn tog järn som bindmedel förlorades omkring 50 procent av det material som man ville utvinna genom att följa med i slaggavfallet. Så upptäcktes det, att om man tillsatte kalk vid beskickningen tog slaggen kalken till bindmedel och allt järn som fanns i malmen utvanns så när som på någon procent. Därigenom berikades välljärnsmetoden till en helt ny epok vid järnhanteringen, alldeles som senare bessemermetoden kom med nästa steg i utvecklingen.

GAMLA BERGSMANNAANOR

Doktor P Norbergs uppgift i nyss utkomna verket ”Gästriklands Hyttor och Hamrar” att järnhanteringen började i Högbo med hammarbyggnadet 1634 är troligen icke riktig. Dokumentmaterialet i bergmästarmötet uppgiver att bergsmän från Högbo långt före denna tid insattes i nämnder och utskott vid olika förrättningar i både Ovansjö och Torsåker. Och Högbotrakten låg inte i skymundan. I en ”Geographia öfwer Sweriges Rijke”, som sammanställdes 1737-1762 av Eric Thuneld nämner författaren … ”Högbo, en By och marknadsplats i Ofwansjö 2 ½ mil ifrån Gefle stad, derest årligen den 24 augusti hålles Häst- och oxmarknad”. ”I det landet”, sägar han bland annat, ”är sädesplanteringen ringa, men där är en vacker Bergslag, sköna Bruk, ansenliga skogar, fiskrika strömmar och sjöar och många malmstreck”.

Om inte rikligt, finns det dock malm i Högboterrängen. Först gruvan ligger i Blecksta backe efter vägen mellan Östanbyn och bruket och nästa, Storsvedsgruvan, närmare bruket efter samma väg, så inpå att gruvutmålet tangerar Högbo kvarn. Vid Övra dammen i bruket ligger två dagschakt som brutits ännu i mannaminne, vilket även är fallet med Svartviks gruvor på skogen närmare Öjaren, med tre dagschakt. Högbo Storgruva efter vägen mellan bruket och Högtorp vid Stora bergslagsvägen har spelat stor roll i brukets historia, till vilken vi återkommer. Enligt folklore bröt bergsmännen i Högbo även malm inom nuvarande bruksområdet i Sandviken, där bruksgårdar efter Södra Järn- och Götgatorna uppgives vara uppförda på grunder, som äro valvade över gamla gruvschakt. Detta är dock icke konstaterat genom undersökning.

KÄRV HYTTESTADGA

Vid välljärnsmetodens uppkomst inordnades järnhanteringen i vårt land i elva bergmästardömen, bland vilka Gästriklands ingår som en del av Österbergslagen under Kungl. Bergs Collegium. Innan hammarpatronerna kommo till bergslaget levde befolkningen där med ”avlinge” sedvänjor på sin smideshantering, mellan de fällde sina milvedar, tillverkade sina privilegierade vikter järn enligt lagbuden i smedje- och hyttestadgorna, körde sina foror med järnvarorna till Gävle våg, böt för järnleveranserna till sig förnödenheter för bakfororna till sina gårdars hushåll hemma i byarna. För driften av bergverken svarade bergmästardömets yrkeskadrer; för hyttorna edsvuret folk bestående av masmästare, vaktare, hyttdräng, minst två uppsättare, två ständiga bokare samt 2 eller fyra rostkarlar, (hyttstadgans § 14). I artiklar jag skrev härom i G.D. 1952, innan jag lyckats anträffa hyttestadgan, uppgav jag felaktigt efter folklore, att de lottägande bergsmännen fingo driva sina hytter med sitt gårdsfolk. Fast den av hyttelagen valda hyttfogden var hyttpersonalens förman och hade att utöva uppsikt över de fortlöpande arbeterna, säger hyttestadgans § 33: ”Hyttfogdens förmanskap över masmästaren sträcker sig dock ej till bestämmande af hvad som rörer handarbetet i hyttan, sjelva påsättningen samt malmens rostning och bokning (=krossande), hvarföre Masmästaren i första rummet ansvarar”.

Hela hyttpersonalen från masmästaren ner till rostdrängar och lärlingar voro förpliktade att begå eden. Masmästeriet, somhade att reda ut malmernas användbarhet och massor av yrkeskonst för att få hyttorna att gå, höll ständiga sammanträden och överlade, och de som stodo under hyttfolkseden kunde knappast känna sig trygga. Gick en hyttblåsning fel blev det böter och i svårare fall bestraffningar. Då och då fick en masmästare, som misslyckats, gå sin väg, bortvisad från hyttan …

”Smedjefogden ansvarar för allt jern, som på wåg wräkes, så framt det överstiger ett skeppund af Hundrade skeppund …” dundrar bergmästardömets smedjestadga, § 35, kärv i tonen som den gamla lagräggla den är.  På bergstingsrättens stadfästa mästarbrev skulle smederna, mästersmeden, hälftenmästaren, mästersvennen, smedjedrängen, förvandla det tackjärn som kommit till smedjan ifrån hyttan till smidbart järn, genom ett arbete som ställde krav på kunnighet och skicklighet, och samma fordran på smederna som den som gäller för personalen vid hyttblåsningarn. Smed smeden ”varg” skulle han betala järnets marknadsvärde till ägaren. Sedan han avlägsnat stämplarna fick han försöka sälja järnet inom landet som husbehovsjärn och därigenom få ut någon ersättning för sitt arbete. Och för grovt begångna fel döms böter och bestraffning.

Bergsmanslaget har för hammarsmedjan valt en smedjefogde att leda och utöva förmanskap likasom hyttfogden i hyttan, men han fick lika litet som hyttfogden på sin kant ingripa i yrkespersonalens åligganden, utan endast furnera arbetet. Först sedan arbetsresultaten förelåg ställdes hytte- och smedjefogdarna till svars inför bergsmanslagens smedje- och hyttestämmor och Kung. Bergscollegium. Smedje- och hyttestadgarna föreskrev de preliminära linjerna för personallönernas utgivning och för definitivlönen gjordes avtal upp mellan smedje- och hyttefogdarna och yrkespersonalen, vilka till formen voro förbluffande lika löneavtalen som göres upp i våra dagar. Första strejkprotokollet, kanske för hela Riket, sattes upp vid Mossgruvan i Torsåker 1837 och den konflikten fick ett förlopp som skulle kunna upprepas i dag, i morgon, när som helst utan att väcka förvåning eller verka ovanlig.

SILVER SÄKRARE ÄN PENGAR

Sedan före medeltiden och fram till 1849 var hela denna verksamhet av statens myndigheter belagd med kontrabandstvång. Varje järnbit som tillverkades blev kontrollerad och bergsmannaprivilegierna bestämde minutiöst hur mycket bergsallmogen fick göra. Översmide och dåligt järn bötfälldes och på det hela taget skötte staten finansdetaljen. Under hytte- och smedjestadgorna uppbar yrkespersonalen löner, som voro så stora att vi vill vägra att tro dem vara möjliga. Behållningen till bergsmännen var lika rundligt tilltagen. I bouppteckningar står i värdeförteckningen över smedernas tillgångar silverpjäserna uppräknade, efter dem ”Brännvinspanna av koppar med hatt och pipor” och så följer de rikliga persedlarna för tillvarons behov. Samma är förhållandet med bergsmansståndets tillgångar. Silverpjäser och rikliga tillgångar på persedlar. Vid avträdet från gården till förmån för sonen tog Bergsgevaldigern Eric Dunder bland undantagsförmånerna en travare på stallet med seldon, ”Schais” och kyrksläde, gårdens silverpjäser, bostad och livsförnödenheter i riklighet och sin välförsedda garderob.

Det var tillgången på silverpjäser som utmätte gårdarnas förmögenhet. Vid järnleveranserna uppgick icke alltid de livsförnödenheter som togs i bakfora hem till gårdarna järnvarornas värde och för mellanskillnaden tog bergsmännen inte emot pengar, utan silverpjäser. Krigen under Storhetstiden hade orsakat kastningar med penningvärdet, vilket gjorde att folket aldrig kom sig för med att upprätta banker för penninginsättningar, som man vid konjunkturkastningarna inte kunde lita på.

Men i bakgrunden fanns ”Banken” i alla fall, som dirigerades av staten och skötte den viktiga prisbildningsdetaljen. ”Riksens Ständers Lånebanque” och Jernkontoret. Jernkontoret övade uppsikt över marknadsförhållandena och om tecken på mättnad visade sig genom att järnpriset sjönk, tog Jernkontoret emot järnet som flödade in från bergmästardömena över Järnvågarna, betalade det med pengar från lånebanken och lagrade det. Producenterna fick på detta sättet sina pengar och kunde obehindrat fortsätta arbetet. Jernkontoret låg på sina lager tills tillgångarna på järnmarknaden hunnit rinna undan och kunder som behövde järnet blev villiga att betala vad Jernkontoret ville ha. Då sålde Jernkontoret och lånebanken fick tillbaka utläggen. Denna stabilisator var bergsmanslagen tydligen helt ovetande om ute i sina bygdesamhällen, där förhållandet aldrig blivit fört på tal vid någon enda av de många stämmor från vilka jag fått taga del av protokollen.

”DET ÄR MITT HELE F-N ….”

Kulturen i Högbobygden var enkelt anpassad till hemortens förhållanden. Barnen lärdes läsa i bok och skriva sina namn av informatorer som ambulerade mellan gårdarna. Något övades det på välskrivning och mera företagsamma pojkar försökte sätta upp fiktiva likvidationer för låtsad drift i hyttor och hamrar. Det är nästan rörande att se de trevande försöken att förkovra kunskaper om hemtraktens näringar. Folklivet i övrigt är känt genom forskningar som Gästriklands spelmansförbund genomför. Man utkorade och underhöll sockenspelmän som svarade för god musik vid kyrkogång, bröllop, lekstugor och underhållning i byarna för allmogens trivsel, under marknaderna, slånkveckan, Mickelsmäss och hundratals festtillfällen såsom Ersmäss, Larsmäss, Persmäss, Olsmäss, Brittmäss, Andersmäss och Hansmäss. Man har gjort gällande att folket den här tiden icke fick semester men …. men …. Spelmännen stodo för sina små arvoden tillsammans med prästen, klockaren och spögubben i bergsmanslagens stångjärnskalkyler. Så levde Högbo bergsallmoge sorglöst och trivdes när ”Banken” kom. Medan bergsallmogen vid stämmorna visade största tolerans mot medmänniskorna, satte kostnaderna för andelar i bergsbruksanläggningarna låga ”så att så många som möjligt skall kunna komma och vara med”, gjorde hammarpatronerna som det berättas om ”Järbomågen”. Efter en öm stund med dottern i en av gårdarna reste han sig, tittade ut över byggnaderna och åkerlapparna och utbrast: - Det är mitt hele fan, så långt yga sir …  Medan bergsmanspojkarna i fridfull miljö plitade på sina fiktiva hammarlikvidationer ginog hammarpatronernas söner som auskultanter hos kommissarierna på Riksens Ständers Lånebanque, Kongl. Bergscollegium, Jernkontoret, Statsränteriet och de andra nyckelinstitutionerna och lärde sig konsterna.  

SIGFRID BJÖRKLUND    

(infört i Gefle Dagblad 5 maj 1961).