BERGSMANSGÅRDAR OCH BERGSMANSSEDER I DET GAMLA HÖGBO

Av Sigfrid Björkström

Kultursagan präntas fastare av spåren efter en betydande järnålder i fiskarfolkets land, fyndskatter, som efter årtusendens fortsatta handhavande av järnframställningskulturens folk skriver världshistoria i vår mekaniska tidsålder. Från Årsunda sprider sig fyndmarkerna efter åsen över Ginvad, Hedåsbadet, Seljansö, Barrsätra, Järnumren, Landskap i Sandviken, Holmrödret, Prästbricken, Västanbyn, Östanbyn, Högbo bruk, runt Öjaren och till Stabäck, för att tona ut i smärre slagghopar omkring sjöar, tjärnar och myrmarker på Ockelboskogen. Trevande vill den vetenskapliga forskningen förlägga denna första smideshantering till århundraden närmast före och efter tideräkningens början. Naturprodukter vid denna järnframställning var ved från skogarna och limonitmalmer från sjöar och myrmarker.

Här, i sveasagans "Järnbäraland", kallas dessa första fyndrester för "hedningshyttor". De från äldre och yngre medeltiden härstammande fynden efter primitiv järnhantering kallas osmundshyttor, som drivits för att utvinna järn ur bergmalm, vittnade om det steget i utvecklingen, att man slapp undan det besvärliga arbetet med sjö- och myrmalmsfiske för att mera lämpligt och mera givande bryta malm i bergen.

Vid den nu pågående restaureringen av Högbo Herrgård har man påträffat stora mängder av slagg i grundläggningen. Frågan är, om all denna slagg kan ha tillkommit under de ca 100 år som förflöt från anläggningen av Högbo bruks två hammare till byggandet av herrgården. Någon hyttdrift med tackjärnsblåsning på denna plats före Högbo bruks tillkomst är inte känd, och slaggen skulle kunna härröra från primitiv järnhantering av långt äldre datum, vilket också vissa tecken tyder på. 

Vi känner till en fyndplats för hedningsmide på brukets stallbacke och ett osmundsmide på åsremsan mellan övre dammen och Sånkängen, där terrängen ger möjligheter för tre à fyra meters vattenfall. Vid en hastig överblick över bruksterrängen påträffades nedanför Nedre Hammaren, där Högboån mynnar ut i Jädraån, ett betydande område där marken innehöll slagg och kolrester. Ett större osmundsmide har mycket väl kunnat drivas på denna plats, där drivkraft lätt kunde ha anskaffats genom en dammbyggnad i Högboån för att hålla blästerverk och en eller ett par vattensläggor i gång. 

För vinnande av full visshet borde denna plats och fyndplatsen vid övre dammen fullständigt undersökas. Insamlingen av slagg från de primitiva smidesplatserna till herrgårdsvarpet kunde Hans Hierta, som byggde herrgården och hade hand om krigsfångar vid bruket, för vilka han behövde tillfällen för motionsarbete, med lätthet ordna. Syllarna till byggnaden lades direkt på slaggen, som genom porösheten gav ventilation för luftväxlingar. Trävirket är härigenom fritt från all röta än i dag.

Tidigast räknades Högbo som en by. Vid tilldelningen av smidesprivilegier och skattenummer skevs dessa från n: 1 i Överbyn i följd genom alla tre byarna till nr: 23 i Västanbyn. I Adolf Fredriks "Geographia öfwer Sweriges Rijke", skriven av assessor Eric Thuneld och tryckt 1762 heter det: "Högbo, en By och marknadsplats i Ofwansjö 2 ½ mil ifrån Gefle stad, derest årligen den 24 Augusti hålles Häst och Oxmarknad". 

Uppdelningen i tre byar började med att man i Högbo bruks bruksböcker skrev "Överhögbo, Österhögbo och Västerhögbo". För det bekvämare uttalet skull slipades namnen om till Övra byn, Östanbyn och Västanbyn. Namnet Överbyn har funnit sin form först i vår egen tid. Fram till 1869, då byarna sammanslöts till Högbo socken, skrevs som regel "Ovansjö socken med Högbo och Järbo byar".

Redan tidigt belade staten det tillverkade järnet med kontrabandstvång, vilket hölls under noggrann kontroll. Övervakningen av och kontrollen vid smidesverksamheten lades under en särskild jurisdiktion vid sidan om allmänna lagen med Kungl. Bergscollegium som högsta myndighet. Smidesprivilegiernas innehavare bildade vid sin verksamhet ett eget stånd med masugnsstaten och hammarsmedsämbetet ansvariga för yrkesutövningen vid bergsmännens gemensamt, efter storleken på vars och ens privilegierade smideslotter, ägda hyttor och hamrar. Som regel bildades ett bergsmanslag kring varje hytta, medan lagen kunde dela upp sig i flera lag vid hammarsmedjorna, som alltid var flera till antalet. 

Oftast landskapsvis sammanfördes dessa bergsmanslag under ett Bergmästadöme direkt under Bergscollegium och där hade vi "Gästriklands Bergmästardöme", till vilket Högbo bergsmanslag hörde. Bergmästardömets övervakningsverksamhet sköttes av en bergmästare, som under sig hade en bergsfogde och en bergsgevaldiger. Det järn som tillverkades under denna organisation fördes till statens järnvågar för materialkontroll och vägning innan det släpptes ut på marknaderna. Järnvågarna i Gästriklands Bergmästardöme låg en i Torsåker, en i Ovansjö och den tredje i Gävle, vilken senare kontrollerade det järn, som gick till export på utländerna.

Tingen överlade och bedömde om tillgång på vattenkraft, malmens beskaffenhet, kontrollerade dugligheten hos personalen vid masugnsstaten och hammarsmedsämbetet, bekräftade mästarbreven för nyutbildade mästersmeder, hälftenmästare, mästersvenner, masmästare, hyttdrängar, uppsättare, vaktare, kolare, ortstigare och hela raden av befattningstagare vid järnproduktionen. Specialister, såsom bälgmakare att sörja för blåsverkens gång vid hyttor och hamrar, hörde även till bergstingens angelägenheter att sköta.

Det omedelbara arbetsledaransvaret sörjde bergsmännen själva för genom att från egna led tillsätta smedjefogdar, hyttfogdar och gruvfogdar, som fick svara för sina åtgärder inför de allmänna smedje- och hyttestämmorna. Hyttestadgan och smedjestadgan, två handskrivna folianter med paragrafer, bötesbestämmelse och allmänt gällande lagar för ordningen inom bergsmanslagen och föreskrifter för arbetenas bedrivande, låg som rättesnöre för hela verksamheten, och tröste den som bröt mot dessa.

Innehållet var omutligt fordrande beträffande kunnande och skicklighet vid arbetet. Behandlade någon smed järnmaterialet fel, smidde "varg" eller brände hetan, var han förpliktad att betala till den bergsman, åt vilken han smidde, marknadspriset för det odugliga järnet och avlägsna stämplarna. Sedan fick han försöka få ut vad han kunde få genom att sälja järnet som husbehovsjärn inom landet. En och annan gång avsattes en masmästare för att han blåst fel vid hyttans gång. Risken vid sådana missöden var dock icke katastrofal för den felande därigenom att lönerna för arbetet var så stora att smederna kunde ta sitt ansvar och klara av det när olyckan var framme.

För det sociala ansvaret sörjde bergsmansståndet på ett föredömligt sätt. En kassa för hammarsmedsämbetet och en kassa för masugnsstaten underhölls med anslag för varje igång varande härd och för varje skeppund tackjärn masugnsblåsningarna avkastade. Alla böter som inflöt för överträdelser mot smides- och hyttestadgarna och alla pengar som inflöt genom lösenpengar för erhållna mästarbrev lades till dessa kassor, som även drev lånerörelse mot 6 % ränta. Omslutningen kunde en del år komma upp i tiotusentals riksdaler.

Kassorna trädde i verksamhet vid olycksfall, sjukdom, ålderdomssvag- het, änkors och oförsörjda barns underhåll samt till uppmuntringspengar åt lärlingar, som kämpade för att vinna insikter och färdigheter för sina kommande uppgifter i hyttorna och hamrarna. från 1762 till 1850 har 86 smeder vid Högbo bruk i olika sammanhang uppburit utbetalningar ur denna personalvårdskassa och år 1776 betalade friherrinnan Cederström på Högbo bruk böter till kassan för förseelse mot smedjestadgans bestämmelser.

Särskilda sedvänjor utvecklades till bindande traditioner. Friade en bergsmansson till en bergsmansdotter, talade de unga om för föräldrarna, att de själva var överens, och då bestämdes det att pojken skulle flytta till flickans hem och göra drängtjänst där under ett år, för att flickans fader riktigt skulle kunna utröna vad den blivande mågen dugde till. Detta kallades att "tjäna på måg". Vid lysningen för bröllopet brukades från predikstolen ståndstitlarna "Högachtad, välförståndige bergsmanssonen" och "högwälborna, dygdädla bergsmansdottern". Det förekommer i Gästrikland inga historier om dramatiska bröllop i stil med "Värmlän- ningarna" eller "Hälsingar", och detta beror kanske på att oklarheter, missförstånd och pyrande groll klarades ut under mågtjänståren. När bröllopen glammade var det frid och fröjd och spelmännen drog vid festligheten upp inte mindre än 16 rituella låtar, som enligt tradition och oskriven lag måste spelas innan bröllopet var godkänt. Giftermålen gjordes på detta sätt till veckolånga brakfester i bygdens folkliv och var samtalsämne under åratal.

Bergsmansgårdarna i Högbo var små i förhållande till bergsmansgårdarna i Bergmästardömets hjärtbygder. "I detta landet är sädesplanteringen ringa", säger Adolph Fredriks Geographia om Gästrikland, "men där är en vacker Bergslag, sköna Bruk, ansenliga skogar, fiskrika strömmar och sjöar och många malmstreck". De gamla bouppteckningarna visar, att det ingen nöd fanns för folket. den öppna åkerjorden till flera gårdar var inte mer än tre tunnland stor, men ängarna var större, för bärgning av strå- foder till färdvägshö och krubbfyllnad för hästarna och oxarna i de stora stallen för befraktningsbestyren vid bergsbruket. 

Gav jorden i övrigt föda till ett par kor, några getter eller får för gård- arnas självhushåll, var försörjningen klarad. Skogarna var stora, upp till 1.200 tunnland vid några gårdar, vilket behövdes för kolbehoven vid smidet. Det var på smidet, nämligen, som bergsmanslaget i Högbo existerade. Man körde till Gävle med järnet för att få det godkänt och invägt på Järnvågen, där bergsmännen fick våglappar, goda som reda pengar. Med vågsedlarna gick de till grosshandelshusen och fick där för sedlarna deras värde i spannmål, brödsäd, malt, ärter, salt, torrfisk, strömming, sill, fläsk, kött, kolonialvaror, textilier till dräkter och allt vad man behövde hemma vid gården i bakfororna från Staden. 

Översteg järnleveransernas värde kostnaden för livsförnödenheterna tog man emot silverpjäser, i vilka förmögenhetsvärdena bevarades innan bankerna för insättning av pengar fanns. Hemma i gårdarna förvarades endast små belopp i pengar. Sålunda blev bergsmansgårdarna i Högbo välförsedda.

Effektiviteten i deras smidesutövning är dock svår att förstå. De förfogade över kol från egna skogar och en stångjärnshammare, men malmtillgången på orten var ringa och bergsmännen i Högbo fick sitt tackjärn från Gavelhyttans masugn eller tillfälligtvis också från Valbo masugn, Forsbacka och Norrberg.

För den kulturella utvecklingen i det långa loppet var emellertid den förträffliga, hårt kontrollerade bergsbruksordningen hindrande. Den ledde till "Kungl. tågordning" av värsta sort. Hytte- och smedjestadgorna höll alla strävanden att söka nya framkomstmöjligheter och förbättringar vid järnframställningsmetoderna tillbaka. Särskilt de högre instanserna inom verksamheten ställde sig oförstående inför nya försök och uppslag. De är betecknande att Gästriklands bergmästardöme vid mitten av 1600-talet avvisade vallonmetoden, när denna under sin expansion i vårt land nådde upp till Dalälven. 

Först på 1800-talet, så dags, när bessemerkonvertrarna i Sandviken börjat dåna, gjordes mera allvarliga försök att slopa den gamla smidesordningen och gå in för smidigare förfaringssätt vid hanter- ingen. De första järnbruksmännen som kom i gång med sina verk mellan bergsmanslagens gamla anläggningar måste faktiskt finna sig att räkna med att betala böter för överträdelser mot förordningarna vid försöken att experimentera med sina idéer utan att först utlämna uppslagen till diskussion och beslut vid de allmänna smedje- och hyttestämmorna, innan bergstingen avgjorde för eller emot.

Genom många generationers trygga lunk i samma spår var bergsmännen absolut säkra på att deras beprövade hantering inte behövde nydanas, medan de mera ambitiösa fria företagarna ville prova sina nya idéer och för egen räkning draga nyttan om man lyckades. Bergsmännen menade därvid att alla skulle vara med om att draga nyttan av möjliga framgångar.