av Sigfrid Björkström (ur Från Gästrikebygder 1926)

Några gruvsägner från Torsåker

Vallflickan under bergsmanstiden i Torsåker

Dansarvallarna

Hooström, berslagssmidets förnämsta målsman i 1700-talets Torsåker

Mot bakgrunden av denna verksamhet, som satte en säregen prägel på folklivet i trakten, måste vi beakta det arv i fråga om folkberättelser, sägner, ja, även rena dikter, som folktraditionen i socknen upptagit och bevarat ända fram till dessa dagar. Än är tonen i berättelsen en återklang från stoj och bjällerklang i en hundratals hästar stark forrad genom landskapet, än larmar gruvarbetarnes redskap med dov tunnelklang, och däremellan tar hyttornas blästerdon i med rappa släthammarslag i bullret. Nästa gång berättaren har ordet, förnimma vi skogens tystnad kring en kolmila, som stilla drives ned, medan kolaren gör vakdygn efter vakdygn med ensamheten i sällskap. Och åter sprudlar livsglädje och gamman, då det är bröllop i bergsmansgården eller påskadans för bygillet. Då gå kraftiga, friska ungdomar i leken, medan klarinetten klingar och fiolen jublar. Men under alltsammans ha historierna en underton av outgrundlig mystik. Fagra kvinnoväsen kommo fram ur bergen och visade människorna, var fyndigheterna funnos. Underliga väsen levde i hjulhusens brus i stångjärnshamrarna, troll gingo med boskap mellan fäbodvallarna, och svåra vidunder slungade stora klippstycken mot kyrkan. Men nästa gång kunde "Söderåsjätten" vara blid och vänlig, då han kom ned till smederna i Hoåns och Hästboåns dalgångar och ville taga dem i hand och tacka för sist. Men smederna i Torsåker voro ett finurligt släkte. De ville inte riskera sina händer genom att låta Söderåsjätten krama dem. Då han kom på det sättet och ville taga i hand, så togo de ut smältstycken ur härdarna och läto jätten krama dessa i stället. Och denna märkte ingenting av smedernas fusk utan klämde det vitglödgade järnet och myste belåtet, medan han konstaterade, att "smederna voro varma om händerna". Även sådant "tok" kunde komma med i de gamlas berättarkonst.

I Stollgruvans irrande gångar härs och tvärs genom Storberget hade de gamla torsåkersbornas sagoväsen idealiska tillhåll, men egendomligt nog är det inte där, som de gamla berättarne upplevat sina underbaraste äventyr, utan detta är i Söderåsen, vilken kallades för "Gästrikekänningen" av det gamla sjöfolket, och där "Söderåsfrun" höll vakt om de sagolikaste fyndigheter; - "brorslotten" till rikedomarna i Bispberg, sades det, och så går den mycket omskrivna historien igen om tvillingbröderna, som skola rida på tvillingoxarna uppe i berget en midsommarnatt och finna skatten. Nu ha många år gått, sedan den drömmen hugnade de gamla sockenborna första gången, och den är ännu bara ett hägrande framtidsperspektiv. Denna gång är det hästbobor, som svarat för stoffet till historierna, och det är inte småsmulor, man sitter inne med i den kanten av socknen

Då är det först och främst Bodåsgruvan, som rymmer förunderligheterna. Utan dikt lär det vara något konstigt med denna. Sista dagen, det arbetades i densamma, gick det till som vanligt, då förmannen alldeles oförmodat sade till arbetarna att plocka ihop sina verktyg och begiva sig upp ur gruvan. Männen sågo förvånade ut, ty det var mitt under brinnande arbetstid, och de kunde inte förstå en sådan order av den eljest så klarsynte och rådlige förmannen. Tillsägelsen kom emellertid i en ton, som alla lödo utan att blinka, och tur var det. De hade inte mer än väl kommit upp ur gruvan, förrän den rasade igen. Där stodo de förvånade männen och voro räddade till livet. Förmannen kunde inte ens förklara, hur det kommit sig, att han handlat, som h an gjorde. Det hade kommit för honom instinktivt, och han hade utan att reflektera lytt ingivelsen.

Gruvan ligger på Rönningsholms marker och har en ofantlig jordrymning. Grosshandlarfirman Pousette i Gävle har borrat fast en diamantkrona i densamma och Långshytte aktiebolag en andra vid undersökningar, som vidtagits för att utröna fyndigheternas omfattning. Malmen i densamma lär nämligen vara av den allra bästa beskaffenhet, men den är svåråtkomlig.

En man, som nu är 82 år, hade ett underligt äventyr vid gruvan, då han var i 13-årsåldern. Pojken kom vägen förbi, som var så där halvmörk. Då han var mitt för gruvan, kom det ett eldklot farande upp ur densamma, som steg ungefär 30 meter över marken, gnistrande och sprakande, ungefär två fot stort i diameter. Det gav sig av på samma höjd över marken och gick bort till Stickelbergs gruvor, som då voro i drift under ledning av en man, som kallades för "Pliggen". Mannen ville tyda uppenbarelsen på sitt sätt så, att det fanns mycket malm kvar i Stickelbergsgruvan. - Kalven är tagen, men oxen ligger kvar, sade han.. Men det kan ingen taga upp dessa rikedomar, om han inte först blivit nedsvuren av Pliggen på en påskmorgon.

Det gick alltid så med fyndigheterna i Söderåsen. En man, som arbetade med huggning, fann malmen uppe i dagen, alldeles som flickan, och han fällde en bråte över stället för att vara säker på att sedan kunna finna platsen själv, och samtidigt skulle överfällningen tjäna till att dölja den för andra, som skulle kunna göra sig nytta av fyndet i hans ställe. Men fast han sökte i veckor, var det slut att kunna finna platsen. Saken är nämligen den, att fyndigheterna i Bispberg måste vara slut, innan fyndigheterna i Söderåsen få bli uppdagade. Gruvjungfrun ser bara till, att människorna då och då få en påminnelse om, att fyndigheterna finnas att hämta, då hon tillåter att de få tagas i bruk. Men hu har hon inte påmint om dem under några årtionden.

Och det berättas från Västerbo fäbodar, att arbetet börjar i Lövgruvan varje natt mellan klockan halv tolv och ett. Då finska kriget utbröt, lade männen i gruvan ifrån sig verktygen och gingo ut i striden. Allt sedan den dagen har ingen mänsklig varelse arbetat i Lövgruvan, men i gång har den oaktat varit varenda natt, och det kunna de fäbodflickor, som legat på Västerbovallen, intyga. Det slamrar av kättingar inne i berget, man driver in borrpipor i gruvan, och släggorna gå oavbrutet. Samma förhållande berättas av fäbodflickorna vid Kalkgruvemossen, och de gamla äro tämligen säkra på, att det är fråga om en del fyndigheter alldedes intill gränsen mellan Gästrikland och Dalarna. En bonde, som red över platsen, hade så nära fått hästen kvar i ett gruvhål, som ingen människa förut sett eller visste av. Det bar av ned med hästens ena bakben, men bonden satte av och lyckades rädda hästen. Men då han red samma väg tillbaka, ämnade han taga bättre reda på gruvan, men då var den borta, "och han var inte människa till att få igen den".

Det lyckades lika illa för en man, som högg byggnadsvirke på samma plats. Han hittade ett ansenligt gruvvarp, medan han arbetade, "och han lade ända upp en virkeshop på detsamma". Men då han kom och skulle köra bort virket, var både detta och gruvvarpet borta. Enligt en sägen upptogs denna gruva av torsåkers- och husbybor gemensamt någon gång på 1600-talet, men den har med tiden kommit i händerna på fördolda makter och kan inte längre tagas i besittning av kristet folk.

Gruvjungfrun var framme en kväll redan vid niotiden, berättades det, men det var i Byvalla. Två ynglingar kommo från järnvägsstationen på väg till Valla bruk. Båda voro i 18-19-årsåldern. Då de passerade Storfallsåsen, sågo båda en ung fröken komma från södra sidan av åsen och fortsätta över den mot norr, fram till en gammal gruva, i vilken hon försvann. Hon var klädd i svart och ledde en liten knähund i band. Hon passerade alldeles intill de båda ynglingarna, vilka blevo i det närmaste vettskrämda. Den ena av dem blev så illa tagen, att han låg sjuk i flera dagar. Det sägs, att flera personer sett samma väsen, men ännu har ingen kunnat utforska, vem det kan vara. De gamla äro emellertid säkra på, att det är gruvjungfrun.

Ännu så sent som 1902 hade en man ett äventyr söder om Nybergs gruvor i en tät granskog. Han fann ett lavrum rest i skogen jämte flera byggnader av underligt slag. Alltsammans var upplyst med elektriskt ljus, och det fanns mycket folk på platsen, som sprungo hit och dit, medan andra dansade och andra åter drucko och festade. Mannen stod stel av förvåning och stirrade på alltsammans i 20 minuter, utan att han kunde bli på det klara med, vad det var fråga om. Men då började han känna sig kuslig till mods och gav sig av bort därifrån. Sedan han emellertid gått några steg, skulle han kasta en sista blick på tillställningen, men då var alltsammans borta. Då gick det upp ett ljus för honom, och han förstod, att han sett "oknigt".

Till början

Den gamla kvinnan satt i en gård i Solberga i Torsåker och berättade:

Nog kunde bergsmanstiden vara bra för dem, som hade lotter i drivningarna, men den bjöd inte på sötebrödsdagar för fattigt folk. Hon var nio år, då mödorna kommo in i hennes liv, och sedan dess har hon lärt sig, vad det vill säga att arbeta för brödbiten och klädesplaggen. Klädd i en kjol av hår, med en lärfthalsduk på huvudet, med lärftstrumpor på benen och träskor med snörhål i överlädret på fötterna, traskade hon ut i skogen mot Husby rå vid Mårtsbovallen varje morgon för att vakta boskapen. Då var visserligen björnen borta från markerna kring Torsåker, men skogen var väl inte lämplig uppehållsort för en nio års flicka för det. Hon var rädd mera än en gång för allt det besynnerliga, som kan komma i tankarna på ett vallhjon, som inte ser skymten av en människa under hela långa dagen.

Men det var inte att springa hem, då rädslan kom, utan den måste hon själv bekämpa i ensamheten. Vid ena sidan hade hon blaggarnsväska med "slekje" att locka korna med och vid den andra en liknande påse med några matbitar att stilla sin egen hunger med. Litet smör i en träask, en ostbit och några brödbitar var allt, som vallflickan hade i sin matsäcksväska. Blev hon törstig, lade hon huvudklädet över mossan i någon myr och sög vattnet genom klädet med munnen. Och däremellan var det att springa och vakta alla korna, hon bar ansvaret för. Hon var så trött på morgnarna, att hon inte orkade snöra på sig träskorna själv, och då brukade hennes gamla farmor komma till henne och snöra på skorna på hennes fötter, ännu medan hon låg i sängen. Sedan var det att upp och gno, dag efter dag, så länge valltiden varade.

Så gingo några år. Under vintrarna var hon med i kolskogen. Revo männen ut milan, fick hon gå i kolningen och lysa dem med furubloss, men om milresen pågingo, "körde hon emellan". Detta tillgick så, att en karl lastade kolveden borta vid huggstret på en släde och en man stod på kolbottnen och reste. Flickan körde kolvedlassen mellan huggstret och kolbotten, allt efter som den fösta lade dem och den andra lossade vid resningen. Vi ha svårt att hänföra sådant till flickgöra i våra dagar. Och under nätterna fick hon sova i kolkojan bland en massa gamla kolargubbar.

Då hon var 15 år, fick hon börja gå dagsverken vid Bodås herrgård i Hästbo för 50 öre om dagen. Då veckan var genomsläpad, fick hon tre kronor i likvid. Då var hon stor till växten och gick bland karlarna och lade täckdiken eller körde i åkern.

Efter vägarna låg hon med i forrader, som gingo med malm och järn. Hon har varit med fora till Gävle och kört malm från Nyäng, Penninggruvorna och Långviks gruvor. Från Stjärnsund har hon varit med om att forsla plåtlådor till Gävle. Och många gånger körde hon ensam med malm från Långvik till Kratten. Då gingo hyttorna i Kratten och Hästbo samt stångjärnssmidet i Tjärnäs.

Efter dessa "flickgöromål" kom hon ut i tjänst hos bergsmännen som storpiga. Hon fick 16 kronor i årslön och vid sidan härav in natura en perkkjol, en skinnpäls, en mark ull samt två par näverskor och ett par becksömskängor att ha till fint. Och det missklädde inte alls socknens kyrkvall, att flickorna kommo dit på söndagarna klädda efter sina tillgångar. De voro iförda de brokiga huvudkläden av siden och "kamelott". Sina förkläden med granna hemmavävda mönster hade de fästade kring livet med skimrande sidenband, och var det svalt i vä dret, buro de ett slags rockar, som smögo sig tätt kring livet och voro mycket prydliga. De äldre buro stycke och mössa till den traditionella kyrkdräkten. Vid liktåg och sorg buro alla kvinnorna ett stort, vitt huvudkläde, knutet med hörnen under hakan, så att de tvenne oknutna hörnen på klädet hängde fritt ned över ryggen som en slöja.

Vi hade riktigt roligt på den tiden vissa gånger, då vi kommo tillsammans i gårdarna för att leka, före kvällsvarden. Vi fingo inte gå tillsammans utan lov, men det hände inte gärna, att husbönderna nekade oss att leka en stund under helgdagskvällarna.

Då "friade vi ut och in" och utförde ringlekar. Fria ut och in tillgick på det sättet, att flickorna fingo gå ut i förstugan, medan pojkarna ställde upp sig i en rad inne i storstugan. Varje pojke delgavs namnet på en av flickorna ute i förstugan, och då detta var färdigt, fingo flickorna en och en komma in och niga framför en av pojkarna i raden. Om han bockade till svar, hade hon träffat rätt, men besvarade han inte hälsningen, så hade flickan tagit miste, och hon fick vända om ut och invänta nästa tur att komma in och fria. Så pågick leken, ända tills varje flicka träffat den pojke, som fick hennes namn vid tilldelningen.

Och ringlekarna hade även sina poänger. De höllo i ring och dansade runt, medan de sjöngo sina strofer:

              "Gosse lilla, jag älskar dig,

               så att öronen runkar.

               Och kärleken mellan dig och mig

               är som vatten uti gistna bunkar."

Och nästa strof kunde lyda:

           "All den kärlek, jag till dig bär,

            den hänger hemma i skorsten.

            När vi där uti spjället drar,

            faller kärleken ned i askan:

            Hå, hå, nå, nå.

            Låt denna leken gå.

            Sitt i vassen och skära pipor små.

            Jag är allén, som fågelen,

            som vilar uti gröna lunden."

Mellan dessa lekaftnar gingo kvällarna till ända i hemmen, där gammelfar berättade sagor. Av dessa erinrade den gamla kvinnan sig några:

En ung flicka gick i vall uppe i Söderåsen en sommardag. Därvid kom hon fram till en kal häll, och där var ett bord uppdukat mitt i vilda berget med de allra grannaste saker och fina rätter. Det var silver och guld och läckra rätter, som flickan aldrig sett förut, och i förundran över alltsammans gick hon omkring och såg på allt. Hon var sysselsatt med att sy ett linntyg åt sig, medan hon vankade omkring på vallstigarna, och då hon gick och tittade på alla vackra och fina saker, stack hon med nålen i det, som var allra finast.

Sedan gick hon hem och underrättade sitt husbondefolk om, vad hon sett. Husbonde följde henne till platsen, och då de kommo fram, var allting borta utom de saker, flickan berört med sin nål. Genom beröringen med stålet var detta signat till kristet folk, och trollen i Söderåsen hade ingen makt att taga det tillbaka. Flickan fick alla dessa saker, som hon genom sitt förvållande tagit undan för trollen, och blev härigenom mycket välbärgad.

I berätterskans ungdom fanns en gynnare i socknen, som folket kallade för "köpman Hin". Den mannen kom in till ett sällskap en kväll, och utan att yttre ett ord lyfte han av sig huvudet och ställde ifrån sig det på bordet. Därpå gick han ut ur rummet utan huvud och kom tillbaka efter en stund, då han tog huvudet och satte det tillbaka på sin plats. Det var rätt så ruskigt, då den mannen kom till gårds, berättade hon.

En midsommarnatt var en man, som berätterskan kände, i sällskap med köpman  Hin. Under förmidnatten hämtade de in en ormrisblomma och ställde den i en vas på bordet. Runt omkring vasen lade köpman Hin ut papper, och precis klockan 12 på midsommarnatten blixtrade det till i ormrisblomman. Därvid stänkte det ut någonting från växten, som föll ned på papperet. Vad detta var, fick ingen veta, men köpman Hin samlade upp det, han, för att använda det vid sina övernaturliga konster. Man trodde, att han beredde sig något slags medicin av det.

I skogen ovanför Nyhyttan ligger Trollstu´berget. Där har berätterskan själv varit och sett trollgrottan, som har både ingång som ett dörrhål och tröskel och allt, som skall vara. Det hände ofta under bergsmanstiden, att trollen kunde komma fram till kolbottnarna med kor och getter och allt, som erfordrades för deras uppehälle, just medan kolargubbarna revo ut. På andra sidan dalsänkan nedanför Trollstu´berget ligger Bickelberg, och kolargubbarna hörde ibland, hur trollen gåvo sig av över dalsänkan mellan dessa berg med skällor och skrammel mitt i nätterna.

Så runno kvällarna fram, och den gamla kvinnan kände saknad över, att denna tid nu är ett minne blott, ersatt av en tid, som icke är bättre.

Till början

För ett trettiotal år sedan härjade elden på ett område av Hofors bruks skogar icke långt från gränsen till Österfärnebo socken. Det kom rätt mycket folk till platsen för att släcka, men det höll oaktat på att gå så galet, att skogen skulle få brinna ned, utan att människorna gjorde något för att bli herre över elden. Saken var den, att alla, som kommo till brandplatsen, passade tillfället att se på "Dansarvallarna", då de för en gångs skull befunno sig i närheten av dem, och elden fick sköta sig själv under tiden. Men fast intresset för den gamla minnesvärda platsen var så stort på den tiden, är det i våra dagar inte många, som känna till, att dessa vallar existera.

Under vintern 1925 har en av de sista målsmännen för Torsåkers sockens klassiska folknäring, bergsmannen Lars Larsson i Bagghyttan, slutat sina dagar och gått bort. Det var han, som upplivade den gamla sagan om Dansarvallarna, och hans farfader var det, som upptäckte den gamla kulturplatsens tillvaro vid en avverkning, som han företog på sina skogsmarker intill Österfärneboskogen.

Då han tog ned skogsbeståndet, fann han tvenne stora ringar på marken, som voro så tillpackade, att inte ett grässtrå förmådde tränga upp ur jorden. Av ett ständigt återkommande tramp någon gång under flydda tider hade marken fått denna beskaffenhet.

De gamla erinrade sig snart sagan om Dansarvallarna, då det blev känt, att platsen var funnen. Det berättas, att vid Dansarvallarna förr i tiden varit tingsplats, och att folk från Torsåker, Österfärnebo och By socknar samlats där till ting. Så upphörde allmogetingen på Bagghyttans skogar. Men det låg liksom i blodet, att människorna skulle samlas däruppe, och ända fram till för ett par hundra år sedan brukade ungdomarna från alla tre socknarna komma tillsammans på platsen under vissa sommarnätter. Då gick dansen vild och yr på den gamla tingsplatsen, ända tills morgonen grydde, och det var inte alltid ett mönstergillt leverne, som fördes där inne i skogens dunkel. Det är en dryg mil till platsen från varje håll, och man red dit i stora skaror. Mellan danserna brottades pojkarna och krönte tre socknars hjälte. Efter varje sådan turnéring dracks det omåttligt, och det var ingen hejd på levernet.

Under en följd av år hade Torsåkerspojkarna inte kunnat göra sig gällande i kraftmätningarna på Dansarvallarna, ty de andra två socknarna hade kraftigare representanter att ställa upp. Men så hände det, berätta de gamla, att det kom en dräng till socknen, som stod för de värsta kämpatag, och de andra socknarnas namnkunnigaste brottare föllo för honom. Därmed var torsåkersbornas anseende upprättat, och man kunde begiva sig till Dansarvallarna utan att behöva frukta att stå där med skam.

Medan sommardagarna gingo, blevo tillställningarna allt vildare på Dansarvallarna. Hjälten tog sig en käresta, den vackraste av de flickor, som besökte platsen. Hon hade tjänst i en gård i Hästbo, och drängen tvingade hennes husbonde att släppa till en häst, då flickan skulle till dansen, ty han ville icke veta om, att hans utvalda skulle komma gående till glädjen som ett fattighjon. Trots dessa omsorger gick emellertid flickans håg åt annat håll, fast hon till en början inte vågade annat än att lyda drängen. Det var en annan ung man från Torsåker, som hon hellre önskade inleda vänskap med, och den ynglingen hyste samma önskan. Och en kväll blev det avtalat mellan dessa, att flickan skulle tala rent språk med den andre, för att ynglingen skulle slippa utsätta sig för faran att själv råka i öppen konflikt med den fruktansvärde rivalen.

Då flickan anlände till vallen, var drängen-hjälten redan i farten. Han drog henne med sig in i dansen, men därvid passade hon på att säga till, att hon inte önskade någon förening med honom. Då stannade drängen mitt i polskan och lyfte upp flickan på sina armar. Han skrattade vilt och hånfullt.

"Och det trodde du, att jag skulle lämna dig ifrån mig utan strid med den andre. Nu må han hämta dig, om han hinner", sade han, och i detsamma sjönk han genom den berghårda vallen och drog flickan med sig in i jorden.

Inför det skedda stod den övriga ungdomen lamslagen under några sekunder. Men så kastade de sig upp på sina hästar och redo bort från platsen i full flykt. I ett av träden intill vallen var en nisch huggen, och i denna hade en brännvinsflaska blivit ställd för att vara till hands, sedan brottningarna voro över. Men under den bråska, som rådde vid flykten, kom ingen sig för att taga flaskan med därifrån.

Så berättas sagan om Dansarvallarna under flera hundra år, och det var ingen, som vågade sig på att besöka platsen på grund av den hemska tilldragelsen, sista gången ungdomarna voro samlade på stället. Vallflickorna hade sina vägar där förbi ibland, men förbannelsen vilade tungt över stället. Det växte inte ett grässtrå på den plats, där dansen gått, och till och med korna skyndade sig att lämna denna plats, om de av en händelse råkade driva åt det hållet under sökandet efter bete. På det sättet låg platsen avsides från de platser, där människorna sökte sina vägar, ty alla, som hade tro på sådant, påstodo, att drängen, som drog flickan med sig ned i jorden, var den "lede" själv. Somliga ville till och med göra gällande, att någon, som var intresserad av, att Torsåkers socken skulle intaga en fördelaktigare ställning vid kraftmätningarna på Dansarvallarna, skrivit "skärtorsdagskontrakt" med "fulfarbror" och i detta satt socknens grannaste flicka i sticket på detta nedriga sätt.

Då farfadern till nu hädansovne bergsmannen Lars Larsson i Bagghyttan avverkade skogen kring Dansarvallarna, fann han visserligen, att träden voro övermogna, gamla och väldiga, men något särskilt märkvärdigt såg han inte i den saken, då det var mycket vanligt på den tiden att hitta överåriga skogsbestånd. Han körde ned timret till sågen i Hästbo, där det skulle skäras upp till plank. Men då sågningen började, röko sågbladen sönder i ramarna, och man måste hugga sönder stockarna för att se, vad det fanns i dem, som de kraftiga sågbladen icke kunde stå emot. Det visade sig, att det fanns märlor i träden, som blivit inväxta, så att de inte syntes från stockarnas yta, och i en av tallarna var en kopparflaska med brännvin inväxt, alladeles som sagan berättade från det ruskiga tillfället, då drängen drog flickan med sig till underjorden och alla de andra skyndade sig att lämna stället. De påträffade märlorna hade tydligen varit använda till att under dansen binda hästarna i, på vilka man red till platsen.

Detta är sagan om Dansarvallarna, vilken längre fram i tiden blev bestyrkt av de lämningar, man påträffade på platsen.

Till början

Konstsmedens minne i socknen är även hugfästat med en roman, som fordom berättades i gårdarna. Han var en mycket originell personlighet och en arbetsmyra utan motstycke. Hans flesta kunder voro från stora världen, från Stockholm samt från slott och herrgårdar överallt i landet, från vilka order om de underligaste konstsmiden dagligen inkommo. Han var framför allt annat skicklig fjädersmed, och som sådan hade han mycket att göra med den tidens högtidliga och propra åkdon, med eller utan grevlig krona på vagnsdörrarna. Arbetet låg därför ständigt över honom, och Hooström var i sysslorna natt och dag.

Till hjälpreda i smedjan i Vall hade han en gesäll och en smeddräng. Dessa funno det rätt besvärligt att natt och dag gå mäster tillhanda. Och vid ett tillfälle enades de om att bota honom för lusten att varje morgon köra upp dem i otta. Som brukligt under denna tid hade han sitt folk med i kosten, och i rummet, där de tog intogo sina måltider, satt ett stjärnsundsur, som var försett med väckaranordningar av det allra tidigaste slaget, utan alarmklocka. Det hade en hammare, som dunkade och slog i väggen, då tiden att stiga upp var inne.

Sedan de slutat arbetet en kväll vid 11-tiden, gick mäster genast till sängs efter att först ha ställt uret på allarm klockan tre på morgongen. Hans tvenne medhjälpare tyckte det var ruskigt att vara tvungna stiga upp så tidigt och tyckte det gjorde detsamma, om de fortsatt utan något avbrott alls. Och sedan mäster somnat, ställde de om uret på allarm klockan 12 och ändrade samtidigt tiden genom att flytta fram klockan tre timmar. Då hammaren dunkade i väggen, for mäster upp, och de gingo ut och började arbeta i smedjan. Efter några timmar började han titta efter solen och undrade, varför den inte kom upp. Men gav sig gjorde han inte, och gesällen passade vid ett tillfälle under dagen på att ställa klockan rätt igen. Arbetet gick till sena kvällen igen, och då upprepades historien. Hooström sparade sig icke, och då kvällen kom, upprepades historien. Det gick precis på samma sätt, men under den dagen tröttnade mäster. Han var tvungen laga, att han fick litet vila, och då de andra två hela tiden varit med honom, gav han även dem ledigt. På det sättet lyckades det att övermätta honom med släp, tills han blev nöjd, och han införde efter den dagen en lämpligare arbetsordning.

Men då blev det liv i mäster. Det var inte tal om, att han skulle få lämna tjänsten, förrän tiden för städjan gick ut, och detta ville han genast handgripligen göra klart för smeddrängen. Men denne reste mäster på huvudet i en brunn inne i smedjan, som var upptagen för härdningen vid fjädersmidet, och sedan satte han en man i sitt ställe till årets slut, innan han lämnade sin tjänst och övertog färdenegården. Den, han lejde för sig, fick en vret i belöning, som finns kvar i ägo hos mannens arvingar ännu i vår tid.

Sedan den saken var ordnad, gick det så, att konstsmedens dotter förälskade sig i smeddrängen. Hooström var emellertid inte alls med på den affären utan satte sig på det intensivaste emot föreningen mellan de båda unga. Men en kväll lyckades smeddrängen och flickan träffa varandra, och de smögo sig undan till Igeltjärn, på vilken de rodde ut med en båt. Och ingen vet, hur det gick till, men längre fram på kvällen flöt båten tom ute på vattnet, och under den natten stod konstsmeden vid städet timmarna igenom och smidde en dragg, med vilkens hjälp han i den allra första morgongryningen lyckades finna de omkomna. De höllo varandra omfamnade i döden, och inför detta mjuknade konstsmedens sinne upp. Nu skulle han helst ha velat ha det passerade ogjort. Alldeles nedbruten blev han inte genom sorgen över sin dotters öde, men han var som förvandlad efter den dagen, en blid och blygsam man.

Så berättas det i Torsåker om bergslagets skickligaste smed i den gamla tiden.