1921

Lapparna i Ovansjö.

En stark gästriklänning (Ovansjö).

Då björnen fanns i Gästriklands skogar (Ovansjö).

1925

Erik-Jansismen i Ovansjö. Av Aug. Grane.

Lapparna i Ovansjö

Ännu på 1600-talet flackade lappar omkring med sina renhjordar i Hälsingands och Gästriklands skogar. Här och där i socknarna finnas platser, som ännu bära namn från lapparnas tid. I Ockelbo t.ex. finna vi Lapptjärn och Lappåsen, i Ovansjö Lappbacken. Mellan lapparna och den bofasta befolkningen rådde emellertid ständig osämja. Renhjordarna skattade böndernas hö och lövhässjor, och lappen, som ansågs vara trollkunnig, troddes bringa olyckor över inbyggarna. Det gick slutligen så långt, att landstinget nödgades taga saken om hand, och genom beslut åren 1646 och 1648 lyckades detta förmå landshövdingen Ivar Nilsson att utfärda en befallning till länsmännen att från varje socken utdriva lapparna. I stort sett torde den hänsynslösa förföljelsen ha lyckats, men många familjer blevo dock kvar och kämpade en förtvivlans kamp för sin rätt.

Vad nu lapparna i Ovansjö beträffar, så skola en del av dessa ha haft sitt tillhåll å berget Hohällan, där rester efter eldstäderna i deras kåtor ännu skola vara synliga. Den nu 76-årige Anders Jansson Wallbom berättar, att hans farmor, som var född i Hindrikas (där Hammarbergs gård i Storviks samhälle nu är), sade sig minnas Hohällalapparna och brukade berätta, att hon såg dessa åka efter renar till julottan i Ovansjö kyrka, under vilka färder lapparna i likhet med övriga kyrkfolket använde bloss.

En del av Hohällalapparna flyttade sedermera till Lappbacken i Storvik (där kamrer Blomqvists villa, Arvidsberg, nu står). En annan del flyttade till Vij i Torsåker.

Lapparna å Lappbacken – Lapp-Lars, Lapp-Kalle, Lapp-Anna m.fl. – ägde hästar men bodde i kåtor. De voro ej klädda i vanliga lappdräkter av renhud. Deras fotbeklädnader voro av "hästbetingar". Hohällalapparna hade blivit s.k. sockenlappar och levde på bettleri, varjämte de utförde det såsom vanhedrande ansedda yrket att slakta hästar och hundar.

"Lappmor" i Skatfors var gift med en lappman från Lappbacken, och det påstås, att i Bro by och Åshammar ännu skall finnas folk med lappblod i ådrorna. Det kan vara nyttigt att veta detta, helst som i våra dagar Samefolket håller på att samla och organisera sig för att tillvarataga sina intressen!

L. L. Lundh

Till början

En stark gästriklänning.

"Gubben Eliasson", några smådrag om honom, berättade av Olov Olsson, Norrberg, Ovansjö, och upptecknade av Britta Broman, Norrberg, Ovansjö.

I januari detta år (1921) är det jämt 200 år, sedan en av Gästriklands starkaste karlar först såg dagens ljus. Han var född i Högbo 1721 och hette Anders Eliasson. Många berättelser om honom ha bevarats från släktled till släktled. Nedanstående händelser har min morfar Olof Olsson, berättat för mig. Han är ättling i tredje led från Eliasson.

Eliasson var ganska mager men vägde trots det 18 lispund (150 kg). Han hade nämligen en ovanligt grov och kraftig benbyggnad. Han skall även ha haft ett "korsben" över magen.

Eliasson blev gift med en flicka från Forsbodarna i Ovansjö, där han även bosatte sig. På den tiden var det ortens sed, att om en pojke från en annan by eller församling kom och friade till en bytös, så skulle han ge byns pojkar en kanna brännvin. Så hände det sig en gång, då Eliasson skulle gå till Forsbodarna och fria, att byns pojkar kommo mot honom och begärde kannan, men Eliasson gick icke in på deras begäran. De tänkte då ge honom stryk, men han besinnade sig hastigt och ryckte upp en grindstolpe med vardera handen att försvara sig med. Pojkarna sprungo sin väg, och från den dagen fick Eliasson obehindrat hälsa på sin flicka.

Då Eliasson skulle bygga stuga åt sig och sin lilla hustru, så skulle den vara stor och hög. Då timmerkarlarna kommit så långt på bygget, att de skulle upp med "kroppåsen", så funderade de, hur det skulle gå att få upp den på en sådan höjd. Eliasson oroade sig inte för det. Han reste några stegar ovanpå varandra och bar ledigt upp kroppåsen och lade den, där den skulle ligga.

En vintermorgon, när han och några andra "forkarlar" voro ute och körde malm, var det förskräckligt kallt. De började då knuffa varandra för att bliva varma. Eliasson knuffade också till en liten lätt, som han tyckte själv, men pojken flög ett långt stycke från vägen och svimmade. Sedan vågade aldrig några pojkar ge sig i lek med honom.

En gång, när Eliasson färdades till Svärdsjö efter malm, och de skulle köra uppför den stora Brattbacken, rådde ej hästarna med lassen, emedan det var på våren och medarna togo i gruset. Då spände Eliasson hästarna från lassen och drog upp dem själv. Likaså gjorde han i timmerskogarna om vintrarna. Han släpade själv fram sitt timmer till vägen.

En gång företog Eliasson en resa till Stockholm med flera personer i sällskap. Det var ovanligt med snö den vintern, och innan de kommo fram emot Uppsala, var vägen så smal, att man inte kunde möta körande. I närheten av staden mötte de domprosten från Uppsala. Då ropade sällskapet på Eliasson, att han skulle komma och hjälpa dem. När Eliasson kom fram, tog han först hästen och lyfte den över "snöplogbrinken", och sedan tog han skrindan med domprosten i och lyfte också den över snöplogbrinken. Då sade prosten: "Är du av Gudi, så är det för mycket, och är du av djävulen, så är det också för mycket." På återvägen fick hela sällskapet gästa hos domprosten.

En annan gång, då Eliasson var till Stockholm med järn, kom det en gardist till järnvågen och tog ett tiopundslo i vardera handen och sade åt Eliasson och hans sällskap: "Det är inte bondekrafter det inte." Men Eliasson gick fram och tog tre tiopundslod i vardera handen. Det säges, att han sedan blev avmålad på järnvågen i Stockholm

Eliasson var också till Garpenberg efter malm med flera bybor i sällskap. Då de kommo fram till gruvan, låg där på gruvbacken ter stora stenar. Gruvföreståndaren sade, att den, som kunde lyfta dessa stenar, skulle få skrindorna fulla med malm utan betalning. Eliasson gick då och lyfte den ena stenen, som vägde omkring 400 kg. Sedan tog han de andra båda, som voro ännu tyngre, och lyfte dem över skrindan. Eliasson fick ny de utlovade malmlassen. Mellan Simmarsbo och Nyhyttan körde de över två små sjöar. En av dem var mycket svår att komma över på grund av stöpis. Det hände sig inte bättre, en att Eliasson körde ned i ett "stöpe", varvid skrindan gick sönder. Ingen av hans sällskap ville hjälpa honom utan körde till kvarteret, som de hade i Nyhyttan, och satte två malmlass i portgången, för att Eliasson ej skulle komma in med sina lass. Men Eliasson var inte heller då rådlös. Han lyfte upp malmskrindorna på takåsarna i portlidret och körde sedan in sina lass. På morgonen blev det inte litet undran, vart lassen tagit vägen, men Eliasson klargjorde saken, genom att han helt lugnt sade: "Jaså, var det era lass, som jag skickade upp på stängerna i kvälls."

Eliasson var en mycket gudfruktig man. Särskilt älskade han psalmsång, och han sjöng inte mindre än 30 psalmer om dagen. Han var en ovanligt god sångare. Men i likhet med alla andra på den tiden nekade han sig icke ett glas brännvin. Han lär vid vissa tider ha druckit ända till 3 kannor om dagen.

Ännu kan man i släkten påträffa personer, som till någon del ärvt hans krafter.

Allmänt aktad avled han 1776, endast 55 år gammal.

Till början

Då björnen fanns i Gästriklands skogar.

Upptecknad av Viktor Olsson, Stocksbo, Ovansjö, efter berättelse av hans morbror, 60 år.

Detta hände för närmare 50 år sedan. Min morbror var då ej mer än 11 år gammal.

På den tiden skulle sådana pojkar gå vall med getterna, medan något äldre skulle se efter korna, så att ej vargarna, som då voro mycket vanliga, skulle komma och döda dem. Björnarna voro mera sällsynta, men någon gång kunde man även få se sådana.

En dag, när morbror som vanligt var ute och vallade getterna, hade några av dem avlägsnat sig en bit från de övriga. Då sprang han efter för att få dem tillbaka. Han hade emellertid ej hunnit långt, förrän han till sin stora förvåning får se en stor björn, sittande i ett busksnår. Hade han blott tagit ett par steg framåt, hade han stigit på honom. Morbror blev ej så rädd, som man kunnat föreställa sig, för han hade många gånger förut sett dansbjörnar, som folk på den tiden brukade fara omkring med. Han blev stående stilla och såg på björnen. Därefter gick han tillbaka till getterna. 

När dagen hade gått och det började lida mot kvällen, skulle kreaturen hem. Morbror jämte en gumma skulle då före hem dem. De hade emellertid ej gått långt, förrän de fingo syn på nalle, som gick uppför en backe ej långt ifrån dem. När de äldre bland korna fingo syn på honom, började de springa och skulle på honom. Morbror och gumman måste då skynda sig för att mota dem. Hade de blott kommit till björnen, hade han säkert rivit ihjäl dem allesamman. Björnen gick dock sin väg och brydde sig ej om dem. Sedan var det ej någon i dessa trakter, som såg till honom mera.

Till början

Erik-Jansismen i Ovansjö.

Av Aug. Grane.

I början av 1840-talet var det oro i sinnena inom Ovansjö- och Järbobygden. En upplandsbonde vid namn Erik Jansson, vilken under sken av att var gårdfarihandlande reste omkring i Dalarne, Hälsingland och Gästrikland, uppträdde som ny lärostiftare. I de gårdar, där han tog nattkvarter, höllos religiösa sammankomster, varvid Erik Jansson med mycken djärvhet och skicklighet utvecklade sina lärosatser. Han synes ha ägt förmågan att riktigt hänföra sina åhörare. Med citat ur bibeln bevisade han, att människan genom tron omedelbart uppnår syndfri fullkomlighet. Så småningom utger han sig själv för en gudasänd profet, genom vilken Guds ande talade. Hans ord blir därför likställda med Guds ord och han själv ofelbar. De trogna äro lika syndfria som Gud själv, men trogna äro endast de, som tro på Erik Janssons förkunnelse; alla andra äro fördömda. De allmänt lästa uppbyggelseskrifterna av Luther, Arndt och Nohrborg, vilka Erik Jansson själv i yngre dagar flitigt nyttjat, fördömas, och han uppmanar sina anhängare att göra sig kvitt dessa avgudar. Ävenså förbjuder han dem att besöka den allmänna gudstjänsten.

I några småskrifter, däribland en katekes, uppställd i frågor och svar, utvecklar han sin lärouppfattning. Trots prästerskapets varningar mot villfarelsen och trots kronobetjäningens vaksamma öga utbreder sig rörelsen och sätter sinnena i brand.

Huvudkvarter i Ovansjö hade Erik Jansson i en gård benämnd "Humlans" i Ås fäbodar. Bonden i gården fick undergå offentlig kyrkoplikt men utan resultat. När Erik Jansson kom till socknen, samlades de trogna hos Humlans. Dit kommo de från vitt skilda byar, och , för att undgå förföljelse och uppmärksamhet, samlades de inom lyckta dörrar.

En bergsmanshustru från Överbyn i Järbo, som var gripen av rörelsen, lämnade hemmet och begav sig till en dylik sammankomst i Ås fäbodar. Mannen spände för hästen och åkte efter för att taga reda på hustrun. Efter hårdnackat motstånd blev han insläppt i samlingslokalen. I vredesmod fattade han hustrun i håret och ledde henne ned till den förbliflytande ån, Dalforsen, med yrkande, att hon skulle visa prov på sin syndfria fullkomlighet genom att gå på vattnet.

Flera av de förvillade voro religiöst intresserade, innan de slöto sig till Erik Jansson. Så t.ex. hade en korpral i Vreten, Järbo, en rätt stor samling flitigt nyttjade uppbyggelseböcker. Då han på Erik Janssons befallning, skulle göra sig kvitt avgudarna, bad hans syster, som var gift i Djupdal, att han skulle skänka böckerna till henne. Men under förklaring, att han ej önskade henne något så ont, brände han hela samlingen en söndag mitt under gudstjänsten. Några större bokbål, som fallet var i åtskilliga hälsingesocknar, ha dock icke förekommit i Ovansjö.

Vid utvandringen till Bishopshill i Förenta staterna år 1846 medföljde från Ovansjö inalles 23 personer. De utgjorde såväl hela familjer som enstaka familjemedlemmar. I kyrkboken står antecknat: "Villad av Erik Jansson". Om en fjortonårig flicka från Hagmuren står antecknat, att hon rest utan faderns medgivande. Modern var dock villad, och efter två år var även fadern vunnen, så både far och mor reste efter till Amerika.

Under 1847 synes ingen utvandring från socknen ha ägt rum, men 1848 avreste åter 11 personer av samma anledning. Bland dessa var en femtonårig fördelstagareson från Åsen, vilken samma år deltog i nattvards-undervisningen.

Om resans svårigheter och emigranternas vedermödor i det nya landet vittnar kyrkobokens anteckningar, att av de 1846 avresta två dogo före framkomsten samt sex under första året i Amerika.

Naturligtvis blev en del av de villade kvar i hemlandet. En dagakarl under Västerberg reste från hustru och tre små barn. Kommen till Hälsingborg nåddes han av brev från de hemmavarande. Detta hade till följd, att han avbröt resan och återvände hem. Länge var han dock tungsint och grubblande samt forskade flitigt i bibeln. Så småningom återvann han dock lugn och sinnesjämvikt samt började som förut besöka kyrkan och även deltaga i nattvardsfirandet.

Den förut omnämnde bergsmannen från Överbyn synes ej ha fått någon fred för sin villade hustrus skull. År 1855 sålde han sitt hemman och reste med hustru och två döttrar. I Newyork råkade han i händerna på bedragare, som plockade av honom alla penningar, så att de alldeles utblottade kommo fram till Bishophill. Då var Erik Jansson sedan flera år död och kolonien redan i upplösningstillstånd.

Oberoende av den religiösa rörelsen hade Erik-Jansismen till följd, att emigrationen från våra trakter började. Under tiden 1848-1857 avreste nämligen från Ovansjö och Järbo utan att vara "villande" minst ett 70-tal personer till Amerika. Under de tre sista åren på 1850-talet förekom ingen utvandring, men under 1860-talet tog den åter fart.

Att den oro i sinnena, som Erik-Jansismen förorsakade, även levde kvar, sedan lärofadern lämnat landet, framgår därav, att då Evang. fosterlands-stiftelsen vid medio av 1850-talet började sin verksamhet med utsändandet av kolportörer, vilka i gårdarna höllo s.k. samlingar och bönemöten, möttes detta med misstänksamhet från många håll. Det var mest kvinnor, som besökte sammankomsterna. Då hände mången gång, att husfadern bestämt förbjöd dem att gå till mötena, ty det kunde vara Erik-Jansismen, som åter sökte tränga sig fram.

Till början