Norstedts filmbilder.

Serien har sammanställts av fil. dr Stellan Erlandsson

Ur växtgeografisk synpunkt kan man indela vårt land i fyra huvudgrupper: bokskogsregionen, södra barrskogsregionen, norra barrskogsregionen och land över barrskogsregionen. Den sistnämnda regionen utgöres dels av björkskog, dels av skoglösa områden ovanför trädgränsen. Kartan visar en schematisk bild av hur dessa olika regioner fördela sig. De största flottlederna ligga inom norra barrskogsregionen, varav följer att den största mängden flottat timmer förekommer inom denna region.

Bokens täta lövverk ger en djup skugga, vilket gör att undervegetationen blir fattig, och det är blott under våren, som rikare växtlighet förekommer. Boken har ett utmärkt virke, som fått en omfattande användning. Till bränsle lämpar sig bokved ypperligt, då veden har högre bränslevärde än både tall och björk.

Verkliga ekskogar finnas numera blott i västkustlandskapen. Förr var ekskogen betydligt mera allmän. Den är i motsats till bokskogen rik på undervegetation. Eken fordrar en god jordmån och en av orsakerna till dess försvinnande är, att de marker, där den förr växte, nu äro uppodlade. Eken lämnar liksom boken ett synnerligen värdefullt virke. Under det sista världskriget har omfattande avverkning ägt rum, och man hyser allvarliga farhågor för att eken på sina håll totalt skall försvinna. En av orsakerna till denna kraftiga avverkning är efterfrågan på ekbark till garverierna.

Den vackraste björkbestånden finnas numera på småländska höglandet. Björkens ved har fått omfattande användning som bränsle samt som möbelvirke. Björken bildar trädgränsen i de skandinaviska fjällen.

Bilden visar hur verkligt förstklassig tallskog skall se ut. Välvuxen tall möter man även på småländska höglandet.

Ju längre norr ut man kommer desto mera bredkronig och lågvuxen blir tallen. En jämförelse mellan tallarna å denna och föregående bild visar tydligt detta förhållande.

Den norrländska granskogen verkar dyster och enformig. Undervegetationen utgöres huvudsakligast av mossor och lavar. Namnet "lavig granskog" syftar på den mängd skägglavar, som brukar hänga ned från grenarna.

Plantorna på bilden visar olika ursprung. Det har visat sig nödvändigt att ständigt kontrollera det frö, som avser uppdragning av plantor för återväxten på avverkat område. Det går nämligen ej att plantera smålandstallar i Norrland och tvärtom, ty då blir resultatet högst nedslående. Man försöker därför att till nyodling av skog få plantor av frön som hämtats från närliggande områden.

Innan huggningen börjar skottas snön undan, så att trädet kan huggas så långt ned som möjligt.

Lägg märke till mannens sätt att hålla händerna vid sågningen.

Sedan ett träd fällts, kvistas stammen, varefter den avsågas eller kapas i bestämda längder.

Barken avlägsnas endast på en liten bit i stockens ena ända, s.k. toppbarkning.

En stor del av Norrlands jordbrukande befolkning försörjer sig som timmerkörare under vintern. Den norrländska hästen lämpar sig synnerligen väl för timmerkörning, då den lätt tar sig fram i terrängen samt är seg och stark.

Det moderna skogsbruket har i stor utsträckning motoriserats för framforsling av timmer. En sådan här traktor förmår draga långa s.k. släpor med åtskilliga hästlass timmer. Men helt kan den aldrig ersätta hästen som dragare.

Vid tumningen mätes stockens diameter i den toppbarkade ändan. Måttet antecknas, och ett märke slås in i stocken.

Timmermassorna, som under vintern förts från skogarna ned till älven, bryta här fram tillsammans med ismassorna.

Det är ett riskfyllt arbete att få timret ut i farleden eller att reda ut en timmerbråt.

I detta fall transporteras på en gång massor med timmer, och flottaren står i aktern och styr flotten med en lång åra.

Nedanför fördämningen har timmer hopats och måste ånyo föras ut i älven för att icke bilda en bråt, som hindrar flottningen.

På många håll byggas särskilda flottningsrännor för att få fram timret till de stora flottlederna. En flottare i färd med att draga en båt uppför rännan.

I älven har byggts en kraftig fördämning, som för fram timret till flottningsrännan.

När timret kommer uppifrån ävlen, får det passera sorteringsverket, där arbetare med långa båtshakar för in timret i olika avdelningar. Med ett slag av båtshaken kunna de genast avgöra timrets beskaffenhet.

Vid sorteringsverken finnas s.k. buntverk, i vilka timret medelst järnkättingar kopplas ihop till stora buntar.

Från sorteringsverket kommer en bogserångare dragande på ett timmersläp. På släpet medfölja flottare som ha sina båtar förtöjda vid släpet.

Vid sågverket lagras timret i stora upplag där det får torka. Stockarna läggas så att luften kan få fritt spelrum mellan dem. Om så ej sker, angripes timret bl.a. av s.k. blåytesvamp, varvid veden blåfärgas och blir mer eller mindre oduglig.

I förgrunden massor av sorterat timmer, som skall föras in i sågen. I bakgrunden brädgården där brädstaplarna skyddas av tak för att virket skall vara torrt då det lastas.

P. A. Norstedt & Söner.