Norstedts filmbilder

Texten har utarbetats av amanuensen vid Sjöhistoriska museet, fil.kand. Anders Lindahl.

Ett märkligt fynd, den s.k. Hjortspringbåten från den danska ön Als belyser i detalj, huru hällristningarnas båtar sågo ut. Denna båt är liksom alla förhistoriska båtar "klinkbyggd", d.v.s. de bräder som ligga ytterst och bilda båtens skrov, "borden", delvis täcka varandra, ungefär som tegelpannorna på ett tak. Klinkbygge är ett byggnadssätt som är rent nordiskt till sitt ursprung och det lever ännu kvar i våra allmogebåtar. När borden möta varandra kant i kant, säges fartyget vara "kravellbyggt". Genom detta senare byggnadssätt kunde fartygen göras större och kraftigare.

Vikingaskeppen hade ett enda stort segel fäst på en "rå", som var angjord till en mast i farkostens mitt. Fartygen voro långa och smala samt klinkbyggda. I aktern hade den man som styrde båten sin plats med en stor styråra hängande ut över kanten, "relingen", till höger om sig. Än i dag kallas denna sida på ett fartyg för "styrbordssidan" under det att den motsatta benämnes "babordssidan". Vikingaskeppen voro väl lämpade för sina uppgifter, som just icke voro av fredligaste slag, snabba och lättmanövererade som de voro. Det fanns emellertid också klumpigare och mera "lastdryga" båtar vid sidan av de krigiska drakskeppen.

Förhållandena i de nordliga farvattnen voro fortfarande ofta krigiska och besättningarna voro därför rustade att möta angrepp från olika håll inte minst från sjörövare, som icke hade något emot att kapa fartygen och lägga sig till med deras laster. Fartygen hade i för och akter höga, tornliknande uppbyggnader eller kastell, där under strid bågskyttarna hade sin plats och från vilka de kunde låta skurar av pilar regna ned på det fientliga fartygets däck. I masterna funnos korgar, "mastkorgar", vilka också utgjorde lämpliga platser för beskjutning av en fiende.

Under krig har det i alla tider varit av vikt för de krigförande att försöka skaffa sig kontroll över handelsvägarna till sjöss. Det har därvid gällt för de neutrala att söka värja sig mot övervåld från de krigförandes sida, liksom det gällt för dessa att skydda sina egna handelsfartyg. Handelsfartygen har man sökt bereda skydd genom att låta dem åtföljas av krigsfartyg. Detta förfarande kallas "konvojering" och redan på 1650-talet utkom i vårt land en förordning, som bestämde om inrättandet av konvojer. Det var drottning Kristina s.k. konvojplakat av år 1653. En av de allra första konvojerna genomfördes av Amaranth, som på 1670-talet ledsagade några svenska handelsfartyg på en resa i Engelska kanalen.

Offren blevo rakade, klippta och badade och utsattes ibland för ganska hårdhänt behandling. Den som genomgått ceremonien hade emellertid tillfredsställelsen att kunna betrakta sig som en vittberest sjöman. Bilden visar de agerande vid en linjepassage ombord på ett svenskt krigsfartyg, korvetten Saga, år 1888.

Hjulångarna voro sedan under ett par årtionden allenahärskande bland ångfartygen. Bilden visar en sådan båt. Det är hjulångfartyget Norrland, byggd 1837 på Kolboda varv, vilket var det första ångfartyget i reguljär trafik mellan Stockholm och Sundsvall. Stockholm var centrum för den tidigaste ångtrafiken, och där funnos även de första varven på vilka ångbåtar byggdes, bland dem Owens verkstad samt Bergsunds Mekaniska Verkstad. Även Motala Verkstad började tidigt bygga ångbåtar.

De första förbindelserna för reguljär ångbåtstrafik gällde Stockholm närliggande orter, såsom Arboga, Strängnäs, Uppsala och Norrköping. Trafiknätet utvidgades emellertid snabbt och snart funnos förbindelser med norrlandshamnarna, Finland och Tyskland.

P. A. Norstedt & Söner (efter 1939)