Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

Reliefkartan visar, att samma natur utmärker även kringliggande landskap. Inga naturliga gränser! Högsta punkten, 577 m ö.h., ligger längst i väster. Åsarnas krön markerar i stort sett den gamla urbergsplatån. Ljungans och Indalsälvens dalar är djupt nedskurna. Lägg märke till skillnaden mellan de två stordalarna!

Medelpad har som helhet 5 % odlad jord. (Alnön har 15 %). Skogen är aldrig långt borta. Lägg märke till timret i älven och systemet med ledbommar! Landvägsbro och järnvägsbro, Ostkustbanan. Ljungan gör här en tvär krök mot norr och fortsätter i den förkastningsspricka, som skiljer Alnön från fastlandet. Under istiden blev älvens ursprungliga dalfåra delvis igenfylld av grus och sand, och vattnet sökte sig nya vägar.

Genom dalen flyter Selångersån. Vid inlandsisens avsmältning för 9000 år sedan täckte havet hela kustlandet intill 3 mil från den nuvarande stranden. I floddalarna gick havet ännu längre in, i Inlandsälvens dal långt upp i Jämtland. Högsta marina gränsen ligger i Medelpad på 250-270 m ö.h. I havet avsattes den lera, som nu utgör den bästa odlingsjorden. Lägg märke till den skarpa gränsen mellan den välodlade dalbottnen och den skogsbeklädda dalsidan! Man odlar korn, havre, blandsäd och potatis samt framför allt vallväxter. Bortåt tre fjädedelar av åkerarealen upptages av foderväxter för kreaturen.

Särskilt gäller detta nejden kring Ljungan. Bilden visar Ljungan från Getberget i Torps socken ungefär mitt i landskapet. Pålarna i älven avgränsar själva flottleden. Ljungans dal verkar onaturligt bred i förhållande till flodfåran. Den ståtliga dalen formades också på en tid, då Ljungan avvattnade ett större område än i våra dagar. Före istiden hörde Storsjön i Jämtland till Ljungans flodområde. Storsjöns avlopp låg då vid sjöns södra ände. Under istiden hopades så mycket sand och grus i de gamla flodfårorna, att både Indalsälven och Ljungan längre fram måste söka sig delvis nya lopp. Storsjöns avlopp flyttades norrut, och Indalsälven övertog arbetet med Jämtlands avvattning. Ljungans flodområde förminskades.

På älvens norra strand går järnvägen Sundsvall-Ånge, som i resehandböckerna betecknas som en av landets vackraste järnvägslinjer. Vi ser Ljungans dal vid Sillre by i Borgsjö socken. Dalbottnen ligger 113 m ö.h. Åsarna når en höjd av 500 m.

Lägg märke till gårdarna, som ligger i rad under berget. Getberget i Torps socken, 353 m ö.h. Jämför med bild nr 4.

Fyrkanten är dock sällan fullständigt sluten. Tvåvåningshusen kom på modet under 1800-talets förra del. Man hade ju timret oköpandes! Lägg märke till att ingången ligger något på sidan om husets mitt! Så är ofta fallet i Medelpad. Borgsjö socken.

Bebyggelsen har mindre utrymme än i Ljungans dal. Skogen kläder de branta stränderna ända ner till älvfåran. Bilden är från Bodacke, Indals-liden. Här gick förr en båtled ända till Utanede i Jämtland, 75 km från havet. I förgrunden nipor och raviner. Dalbottnen täckes inte helt av det nutida vattenflödet.

Terrasserna bildades, då älven i samband med landhöjningen efter istiden skar sig ned i de väldiga sand- och grusmassor, som fyllde dalfåran. Landhöjningen var till en början mycket kraftig, 10-15 m på hundra år. Den är nu 0,8-1 m på samma tid. Vi ser älven vid Sillre by, Indalsliden. Tre terrasser på olika nivå kan urskiljas. Nedifrån stranden kan bebyggelsen icke skönjas.

1. Under istiden täcktes dalsidorna av morän eller pinnmo. 2. På dalens botten avsattes ofta en rullstensås. 3. I ishavet framför isranden bildades årsvarv av sand och lera. 4. Allteftersom landet steg upp ur havet och älven blev till på nytt, avsattes på dess botten årsvarv av mjäla, sand och grus. Älven skar sig ned i avlagringarna. Den vandrade från den ena sidan av dalen till den andra, varvid terrasser, nipor och näs bildades  på olika höjd. 5. Älvens nuvarande lopp. 6. En av de lägre terrasserna med rader av hölador. 7. Raden av gårdar på den översta terrassen invid skogsbranten. (Efter Hans W:son Ahlmann). - Den undre bilden visar älvens nordöstra strand invid Indalsliden. Tre tydliga terrasser markeras med pilar. På den översta ligger ortens nya kyrka, 1858. På den mellersta ligger den gamla medeltidskyrkan. Terrasserna skiljas av branta sluttningar, fårade av trädbevuxna raviner. Här går helt naturligt landsvägen genom dalen. Sydvästra sidan saknar tätbebyggelse.

Genom landskapet, framför allt i Ljungans dalgång, gick de stora färdvägarna mellan Bottenhavet och Nidaros i Norge. Pilgrimsfärder till S:t Olofs grav! - På kyrkogården i Liden begravdes Vild-Hussen efter sin dödsfärd utför Indalsälven 1797. Lägg märke till terrassbranten!

Regnet och den smältande snön kommer mjälan att flyta bort. Lägg märke till årsvarven! Med mjäla menas ett mellanting mellan fin sand och lera. Den ger god odlingsjord.

Skogen upptar 80% av Medelpads yta. De små odlingarna står som ljusa fläckar i den mörkgröna vidden. Även Medelpad har finnbygder. På avstånd flyter åsarnas kammar ihop till ett jämnhögt platåland. Från trakten kring Indalsälven längst i nordväst. Älven finn nere i skogsdjupet.

Boskapsskötseln var förr av större betydelse för den omedelbara försörjningen är någon annan näringsgren. Här håller den gamla fäbodjäntan på med mesostkokning ute i det fria. Till vänster ett kokskjul, ett primitivt kök. Stöde socken.

På de två stora älvarna fraktades 1946 17 millioner klampar. Flottledernas längd var 334 mil och antalet flottningsarbetare 4518. Vi ser här på bilden hur en rad stockar kopplas ihop till en hållbom, som skall hindra timret från att driva in mot stranden. Stödesjön i Ljungan.

Här tycks islossningen vara i antågande. Vattnet står högt på isen.

Stundom torna de upp sig till hindersamma bråtar. Men flottningsarbetarna kan sin sak, och med lock eller pock föres timret allt närmre kusten.

Särskilt Ljungan var full av besvärliga forsar och fall. Älvrensningen påbörjades där för mer än två hundra år sedan. Vi ser på bilden en timmerränna, i vilka stockarna med svindlande fart ledas förbi grunda, steniga ställen i flodbädden. Gimån ovanför Torpshammar.

Varje stock har nämligen sina inhuggna ägarmärken; i Medelpad fanns för några år sedan mer än 70 olika. Efter sorteringen buntas klamparna ihop till flottar, som bogseras till sågverk och massafabriker. Lövuddens skiljeställe i Indalsälven. Älvens deltaland bildades, då jordmassorna efter Vild-Hussens experiment vid Ragunda nådde fjärdens lugna vatten.

21. "Såg vid såg jag såg, varthelst jag såg".

Detta var sant omkring år 1880. Då fanns på båda sidor av Alnösundet ett 40-tal sågverk. År 1849 byggdes vårt lands första ångsåg i Tunadal utanför Sundsvall. Produktionen ökades. De gamla vattensågarna kunde inte bestå konkurrensen. År 1866 upphävde England införseltullen på trävaror. Exporten ökades. I våra dagar finns dock utmed Alnösundet högst ett tiotal sågverk. Bilden visar Hovids nyss nedlagda sågverk på Alnön. I förgrunden stockar i vattnet. I bakgrunden brädstaplar. I mitten såghuset med upptagningsbryggorna.

Cellulosaindustrien är nu nummer ett i Medelpads näringsliv. Granskogen lämnar den mest råvaran, varefter olika framställningsmetoder ger antingen vit sulfitmassa (gran), brun sulfatmassa (fur) eller glänsande vit konstsilkesmassa (gran). Bilden visar upptaget vid Östrands sulfatfabrik, den största i Europa. Vid sulfatfabrikerna tas veden direkt ur vattnet.

Svartviks sulfitfabrik.

Man arbetar inte bara med plank och bräder. Här tillverkas träfiberplattor, plywood och monteringsfärdiga trähus. Koncentration och stordrift! Skönviks sågverk.

Vi ser Ljungans utlopp i havet. I förgrunden Svartviks sulfitfabrik. På ön i floden ligger travar av massaved för vintern. På andra stranden Nyhamns (nedlagd) och Essviks sulfitfabriker. Stora ångare i fjärden. "Guldkusten" har nu lika många massafabriker som sågverk, och fler torde knappast ha framtiden för sig. Råvaran räcker inte!

Vi ser en fransk ångare lasta massabalar på redden vid Svartvik. Av massan tillverkas dedan ett otal produkter från tidningspapper och silkesstrumpor till - korvskinn. Men hälften av stocken finns kvar i kokvätskan. Ur denna framställes rent otroliga ting: socker, jäst och sprit, lacker och limämnen, harts och terpentin, såpa och tvål, krut och dynamit.

Inom det s.k. Sundsvallsdistriktet, 3-4 mil i längd och en halv mil i bredd, bor mer än 60.000 människor eller drygt hälften av landskapets befolkning. En folktäthet av 300 inv. per km²! En rad samhällen ligger också vid järnvägen i Ljungans dal. Utefter Indalsälven finns inga större orter, ej heller i yttre kustlinjen. - Streckade järnvägslinjer är elektrifierade. - De skuggrika områdena ligger mer än 200 m ö.h. Skuggningen markerar i stort sett den del av landet, som ligger över högsta marina gränsen. - Rutdiagrammen anger folktätheten per km² i Medelpad och i hela Sverige. Samma tal! - Diagrammet nedtill visar i ordning åker, äng, skog och övrig mark.

Staden ligger kring Selångersån, som bildar stadens äldre hamn. Några kilometer väster om staden låg under medeltiden S:t Olofs hamn vid en havsfjärd, som så småningom genom landhöjningen förvandlades till en insjö. Staden grundlades 1621 ett stycke öster om S:t Olofs hamn men flyttades några år senare ännu ett stycke österut. Bilden är tagen från Norra Stadsberget och visar Sundsvall i vinterskymning. Man kan urskilja Selångersån, Stadsfjärden och Alnösundet. I bakgrunden Södra Stadsberget, 240 m ö. h.

Svenska Turistföreningens årsskrift 1939, särskilt följande uppsatser:

H. W:son Ahlmann, De stora dalarna.

Nils Ahnlund, Det gamla Medelpad.

Torsten Hèrnod, En svensk industriell storbygd.

Gumperts AB Gbg  1950