Redaktör: Seminarielärare Ivar Jansson, Göteborg

Här finns en stor slätt. Här finns skogklädda "fjäll" med branta stup. Här finns långa, smala sjöar mellan bergen. Här finns t.o.m. en skärgård och en strand med fri utsikt över Vänerns ofantliga vattenyta. Lägg märke till Hjortens udde! - Dalslands vapen är en röd tjur i ett fält av silver. Oxar var förr en viktig handelsvara, och än i dag har boskapsskötseln stor betydelse i Dalsland.

Den vikande isen stod länge stilla vid en linje, som kan spåras från Dalsland tvärs över Sverige till södra Finland. Vid isranden avsattes väldiga moräner. I Dalsland finns tre parallella moränvallar ganska nära varandra. En av dem bildar Hjortens udde och försvinner sen i Vänerns djup men dyker upp igen på västgötasidan i Hindens udde. Bilden visar stranden vid Hjortens udde. Vattnet har spolat bort sand och grus ur moränen, och blocken har sedan rullats och rundats av vågsvallet. Sanden fraktas av vågor och strömmar till någon skyddad vik och bildar där fina badstränder med små dyner av flygsand.

ett riktigt lergolv. Efter istiden var Dalsland havsbotten. Endast Kroppefjäll och de högre områdena i norr och väster reste sig som en skärgård ur vattnet. När sedan Vänern bildades, var den länge mycket större än nu. Berggrunden täcktes helt av lerslam, som av floderna fördes ut i havet och Storvänern. Så verkade landhöjningen, och lerslätten steg jämn och fin upp ur vattnet. En och annan bergknalle sticker dock upp över slätten, och ofta har bonden lagt sin gård på bergknallen eller strax intill. Men slätten är så vid, att man helt enkelt är tvungen att lägga många gårdar mitt i åkerjorden. Se bilden!

Jordbruket försörjer mer än hälften av Dalslands befolkning, och här på slätten kan jorden vara odlad till 70 procent. Man odlar mest vallväxter och havre. Det kan blåsa styggt på slätten, men gården får lä av träden. Det är ont om skog härute, men Kroppefjäll ligger inte långt borta. Därifrån kan man köpa ved och virke.

För 10.000 år sedan svallade havet mot branten och glättade hällarna. Upp till taket av fjället är stigningen från slätten omkring 150 m. "Kropp" betyder just tak. Kroppås! Berget är 3 mil långt och 1 mil brett. Högsta punkten är 238 m ö.h. Branten vi ser är en s.k. förkastningsbrant. För millioner år sedan rämnade berggrunden, och landet öster om sprickan sjönk djupt ned. Vid stranden av Vänern uppstod en annan spricka, och landet öster därom sjönk på samma sätt. På det översta trappsteget ligger Dalboslätten. Det andra bildar Vänerns botten. Se bild nr 13, profilen!

med kärr och mossar, ljungmarker och kala hällar, sjöar och skogar. Här stryker ett och annat lodjur omkring.

Under 1800-talet tillväxte befolkningen raskt, och nya gårdar och torp byggdes både på slätten och i skogsbygden. Mot slutet av 1860-talet blev det missväxt flera år i sträck, och många människor tvingades att överge sina hem och söka sin bärgning på annat håll. Många utvandrade till Amerika. Avbefolkningen fortsatte även efter nödåren. Från 1860 till 1910 utvandrade 52.000 personer från Dalsland, inte minst från slätten, där den ensidiga havreodlingen gav allt mindre lön för mödan. Men ännu år 1880 hade landskapet 20.000 invånare mer än nu. Bilden visar en ödetomt på Kroppefjäll.

Men berg, skog och sjö med små fläckar av odlad jord, det är en bild av Sverige. En konstnär från Dalsland, Otto Hesselbom, har målat en utsikt från den här trakten och kallat tavlan "Vårt land". Sjön heter Ånimmen.

Bergen består här av lagrade bergarter: sandsten, kalksten, kvartsit och olika skiffrar. De bildades en gång i jordens urtid och har blivit illa åtgångna sedan dess. Lagren står nu på kant åt olika håll, och somliga lager har blivit våldsamt tillknycklade. De lösaste lagren har vittrat ned, och sänkan har vattenfyllts. De hårdare lagren står kvar som åsar mellan sjöarna. Se föregående bild! Kvartsiten är en mycket hård, grå eller vit bergart. Den kan lysa i solskenet som snö på ett riktigt fjäll. Bilden visar ett kvartsitberg. Oksakovberget i Edsleskog. Kvartsiten brytes och användes i vissa industrier. Det finns också koppar, silver och järn i bergen, men i så ringa mängd, att brytning inte lönar sig.

Havet var inte djupt, och landet höjde sig snart ur vattnet. Vi ser här ett landskap i Nössemark vid Stora Le. Det är ett buckligt landskap med ett tunt lertäcke över berggrunden. Skogen står tät på moränmarken i bakgrunden.

Skogen stod ju inpå knutarna. Nere på slätten var det inte ovanligt, att gårdarna grupperades till byar vid någon korsväg. I skogen bodde man ensam. Den här gården ligger i Steneby socken.

och åkern upptar en femtedel av ytan. Diagrammet visar just detta. Siffrorna betecknar i ordning: åker, äng, skog och övrig mark. Tjugo procent åker är inte illa i vårt land. Bilderna visar åker, äng och skog i vyer från Dalsland. Sjön heter Grann. Det väldiga skogshavet är från Nössemarks socken på gränsen till Norge. Lägg märke till gården på en liten röjning i skogen!

men även järnvägarna har skapat samhällen. - Talen invid sjöarna visar deras höjd över havet. Pilen i Vänern pekar på inloppet till kanalen vid Köpmannebro. Det är en betydande höjdskillnad, som måste övervinnas mellan Vänern och Stora Le. - De skuggade områdena ligger mer än 200 m ö.h. - De två kryssen i öster och väster markerar sträckningen av profilen. Två förkastningslinjer är angivna. Bokstäverna betyder: A Valbodalen, B Kroppefjäll, C Dalboslätten, D Vänern. - Diagram nr 1 visar folktätheten per km² i hela Sverige, nr 2 folktätheten i Dalsland.

De upptar 11 procent av landskapets hela yta. Vi ser här Stora Le från Dals Ed, den bekanta turistorten vid sjöns södra ände. Stora Le är sju mil lång men högst två kilometer bred. Den är 100 m djup.

Den 225 km långa vattenleden invigdes 1868. Medelst 29 slussar lyftas båtarna 59 m över Vänerns yta. Kanalen byggdes till nytta för de många små järnbruk, som på den tiden fanns vid forsarna i Upperudsälven. Här finns massor av ortsnamn, som slutar på -fors! Kanalen leder långt in i Värmland och har flera förgreningar. Årjäng och Östervallskog är dess ändpunkter i norr. Dalslands kanal är ett av vårt lands vackraste turistleder och något att tänka på för en klass, som skall ut på skolresa. Vi ser här slusstrappan vid Dals Långed.

Här kan man studera människans förmåga att omdana naturen. Vid Håverud går älven forsande fram i en trång fåra mellan höga, branta stränder. Det tycktes omöjligt att komma fram med kanalen, men Nils Ericson, som planerade arbetet, löste även detta problem. Kanalen går först ett stycke utmed forsens vänstra sida. Sedan fortsätter den utmed högra sidan, och de båda delarna förenas tvärs över forsen medelst en väldig ränna av plåt, 32,5 m lång. En sådan anläggning kallas akvedukt. Under akvedukten brusar forsen, även om det mesta vattnet numera går i kraftverkets tilloppskanal. Över klyftan går en klaffbro för järnvägen Mellerud-Arvika och en svindlande hög landsvägsbro.

Utomlands, t. ex. i Frankrike, är det emellertid inte ovanligt med kanal-leder av detta slag. Vi ser här en närbild av akvedukten med "Tärnan" på väg över den.

De många järnbruken, som arbetade med järn från Värmland, har omvandlats till träsliperier, sulfit- och sulfatfabriker, som alla behöver råvara. Stockarna buntas ihop till "mosor", som av små ångbåtar bogseras över sjöar och genom kanaler och slussar. Vi ser en "mosa" i en sluss. "Mosornas" längd måste avpassas efter slussarnas storlek.

Bortåt en tredjedel av befolkningen får sin utkomst av industriarbete, och skogens förädling till massa och papper är industrien nummer ett. Vi ser här, hur "mosorna" kommit i hamn utanför sulfitfabriken i Bengtsfors. Granstockarnas kanalfärd slutar med att de kokas sönder i skarpa vätskor till en tjock välling av träfibrer. Så bortskaffas vattnet, och fibrerna pressas ihop till tjocka, pappliknande skivor.

som drar pengar till landet. Här lastas massabalarna på tåg eller båt för att så småningom hamna i England eller Amerika och förvandlas till papper. Trämassan är bara en mellanprodukt på vägen från skogen till tidningen.

Detta är Åsensbruk. Det ligger inte vid något vattenfall. Man är inte längre beroende av forsarnas direkta kraft för att hålla maskinerna i gång. Kraften kommer per tråd från kraftstationen i Håverud.

Vid de gamla järnbruken, det äldsta byggdes redan på 1600-talet, fanns alltid en ståtlig herrgårdsbyggnad. Vi ser här en 1700-talsbyggnad från Forsbacka bruk. De dalsländska bruken kunde inte bestå i konkurrensen med storindustrien inom och utom landet. Det ena efter det andra lades ned mellan åren 1870 och 1880, men de flesta levde upp igen. De gamla herrgårdarna har varit med om två storhetstider i Dalslands historia.

Svenska turistföreningens årsskrift 1936, särskilt en uppsats av Lennart von Post: Landskapet Dalsland.

Gumperts AB Gbg 1949